Robin G Elfving, om att minnet av krigen mot Sovjetunionen 1939-40 och 1941-44 utgör stommen i ett kollektivt minne med bäring på dagens finländska försvars- och säkerhetspolitik. I Sverige minns man i stället 200 år av fred. Det påverkar också politiken.
I dag, den 13 mars klockan 11, ringer klockorna i alla kyrkor i Finland; det har förflutit 80 år sedan Vinterkriget tog slut. Klockringningen är en manifestation av en minneskultur som är högst levande i Finland. Krigen mot Sovjetunionen 1939-40 och 1941-44 utgör stommen i ett kollektivt minne som inte fördunklas av det ökande avståndet i tid, och det är ett minne som underhålls på olika sätt.
Under efterkrigstiden, då Finland var utsatt för Sovjetunionens påtryckningar i olika former, förtegs krigen och veteranernas insats rätt systematiskt. Det var en tid av självcensur och försiktighet, men likafullt tände man ljus i fönstren på självständighetsdagen den 6 december och besökte hjältegravarna på allhelgona och julafton.
Jag hade anledning att begrunda detta senaste julafton, då jag deltog med ett halvtimmes pass i hedersvakten vid marskalk Mannerheims grav. Hedersvakten på julafton är givetvis en del av samma minneskultur. Av tradition besöker finländarna sina hänsovna på julafton och många besöker också hjältegravarna. Det är inte längre veteraner som hyllar sina kamrater eller sin överbefälhavare. Det är vanligt folk i alla åldrar, i en strid ström. Föräldrar berättar åt barn om krigen, kanske om morfars insats, kanske de berättar vem Mannerheim var. Många lägger ner ett levande ljus, många tar av sig hatten och står stilla en stund.
Samma scen upprepar sig vid hjältegravarna runtom i landet, det är en gripande sed. Krigens offer och umbäranden glöms inte.
Försvarsmaktens traditionsarbete är en viktig del av minneskulturen men det kollektiva minnet omfattar i högsta grad hela samhället. Viborg förlorades, men varje år utkommer Wiborgs Nyheter med ett nummer och Viipurin Lauluveikot, Finlands nästäldsta finskspråkiga kör, är hur livskraftig som helst. Dessa må tjäna som exempel på hur minnet av Viborg förvaltas, de är yttringar av en minneskultur som underhåller det kollektiva minnet.
Minnet påverkar vår gestaltning av omvärlden, och jag vill göra en koppling mellan det kollektiva minnet av stora skeenden då nationens existens stått på spel till den säkerhetspolitik man bedriver. Finlands granne söder om Finska Viken, Estland, har en annorlunda historia att minnas än Finland, men det finns likheter. Som en följd av tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentroppakten utsattes det självständiga Estland för påtryckningar, hot och till slut ockupation och en forcerad ombildning till Sovjetrepublik.
Efter en tysk parentes 1941-44 ingick Estland i Sovjetunionen fram till den 20 augusti 1991. Denna sovjetiska ockupation är i högsta grad en del av esternas kollektiva minne. Den sjungande revolutionens folksånger har en konnotation av självständighetssträvandet. Självständighetsdagen den 24 februari är en ledig dag och firas av det officiella Estland med både militärparad och presidentens mottagning (precis som i Finland). Dessutom firas den 20 augusti, dagen för självständighetens återupprättande.
Esterna orienterade sig snabbt västerut och det råder ingen tvekan om att de vill förbli självständiga. Därför vårdas minnet av umbärandena under ockupationen och milstolparna i historien.
Det är talande att man i estnisk politik har en långtgående konsensus om anslaget till landets försvar. Att man skall möta Nato:s rekommendation om 2 procent av BNP är en politisk självklarhet över partigränserna. Allt annat i statsbudgeten kan man köpslå om. En dylik enighet bygger på en gemensam uppfattning av hotbilden – underbyggd av ett avskräckande, kollektivt, minne.
Finland är inte alltid riktigt lika enigt; Försvarsmakten har tidvis fått ta smällar då statsbudgeten inte velat räcka till, men ingen ifrågasätter grunderna för försvaret. En allmän värnplikt, och ett försvar som täcker hela landet är grundpelarna. För exceptionellt stora satsningar som går över flera riksdagsperioder etableras konsensus. I skrivande stund utvärderar det finska flygvapnet fem offerter för nästa generations stridsplan. Kostnaden, i häradet 10 miljarder euro, beviljas av riksdagen utanför ordinarie försvarsbudget. Att Försvarsmakten i Finland, reservister och frivilligt försvarsarbete medräknade, är så väl integrerad i samhället förklarar en del av den dokumenterat höga försvarsviljan.
Det kollektiva minnet bidrar för sin del till medvetandet om att friheten haft, och har, ett pris. ”Kriget och efterkrigstiden har präglat finländarnas sätt att resonera…” för att citera försvarsminister Hultqvist (SVT 6/12 2017).
Sverige är lyckligt lottat för att landet besparats existentiella katastrofer under de senaste 200 åren. Det innebär också en avsaknad av ett kollektivt minne som skulle påverka (säkerhets)politiken. Det bör framhållas, att jag ser kollektivt minne som gemensamma erfarenheter på nationell nivå, inte som t ex historiska kunskaper eller allmänna sedvänjor. Man kan ändå argumentera för att det långa, obrutna, socialdemokratiska regeringsansvaret, och i synnerhet åren med Olof Palme vid rodret, sitter som en gemensam erfarenhet i ryggraden på gemene svensk.
Åren då Sveriges röst fungerade som ett världssamvete är inte glömda, och de ekade rätt kraftigt i förra utrikesministern Margot Wallströms politik. De ger också genklang i den svenska regeringens svårighet att omsätta sina slutsatser i konkreta åtgärder. Man håller med om en analys av en allt osäkrare omvärld och ett allt aggressivare Ryssland – men man kan inte förmå sig till att dra de praktiska konsekvenserna av detta och rätta till försvarets underfinansiering.
Kanske politiken som fördes under decennier ännu verkar trots att förutsättningarna förändrats? Kontrasten till grannländernas förhållningssätt till respektive lands försvarsbudget är påfallande.
Det kollektiva minnet är identitetsskapande – på gott och ont. Hur identiteten i ett land växer fram eller skapas varierar givetvis, men jag tror det är viktigt att förstå bevekelsegrunderna för vårt handlande. I Finland har det blivit så, att självständighetsdagen den 6 december närmast hyllar den bevarade självständigheten av år 1944 än den uppnådda självständigheten av år 1917. Det är på sitt sätt en mekanism att överbygga minnet av inbördeskriget 1918.
Då var folket delat, 1944 var det enat. Och är det än i dag vad gäller respekten för krigets offer. Förutom att kyrkklockorna ringer i dag är allmän flaggning påbjuden.
ROBIN G ELFVING är filosofie magister, kommendörkapten i reserven och tidigare ordförande för Marinreserven i Finland.