Image by Zhu Bing. Pixabay.
Hon klev ut i sensommaren. Vid fötterna började släntan som sträckte sig ner mot vattenbryn. På andra sidan sjön stod skolan som hon gått i som barn, med sin röda fasad och vitmålade husknutar. Bakom sig hade hon hemmet, den gula villan som de flyttade in i efter att mamma gick bort i förtid och fars hälsa blev försämrades, allteftersom åren som flottare, fraktandes timmerstockar längs Klarälven, gjorde sig påminda. Hon var knappt 20 år gammal, och på väg att lämna bygden för att stiga in i vuxenlivet, ut i världen.
Det är min mormor Astrid som vi ser. Året är 1949, vi befinner oss i norra Värmlands Finnskog och Astrid ska just påbörja sin resa längsmed skogs- och grusvägarna ner mot Ingesunds folkhögskola i södra Värmland, för att studera till sjukhusbiträde.
Det var inte ett vanligt beslut för en ung kvinna att ta i 40-talets Nordvärmland.
Vad var det som fick henne att lämna hemmet, tryggheten och bygden som hon hade växt upp i? Vi vet inte. Hon pratade sällan om det. Men, i svaret på den gåtan finns en början till förklaring, på en av vår tids stora frågor: Är demokratin på tillbakagång i världen?
När Astrid fyllde 18 år vilade fortfarande krigshotet tungt över Europa, trots att det hade gått fyra år sen andra världskrigets slut. Det sovjetiska väldet sträcker sig ut över den europeiska slätten, och först veckan innan min mormor begav sig ner till södra Värmland för att studera trädde det avtal som grundade the North Alantic Treaty Organization i kraft, och Västeuropa fick ett värn mot den röda arméns närvaro i öst. Likväl pågick Stalins blockad av Berlin, som syftade till att tvinga västmakterna till eftergifter, och stödet för de franska och italienska kommunistpartiernas kretsade kring trettio procent – nästan på samma nivå som Hitler hade när han tog makten.
Det kunde lätt ha gått fel.
I boken Måndagar för frihet skriver den tidigare moderata europaparlamentarikern Gunnar Hökmark hur historien ger oss ”[…] illusionen av en utvecklingens egen logik som bekvämt fört oss fram till nutida mer behagliga förhållanden.”
Idag vet vi att friheten vann. Västeuropas demokratier skulle komma att blomstra i marshallhjälpens bördiga jordmån under marknadsekonomins starka sol. Allt medan östblocket förmultnade i ett förtryckets gyttja, i kommunismens skugga. Men efter 1989 lättade även de sovjetiska skuggmoln upp över Östeuropa, och flera av de forna öststaterna kom att bli demokratier.
Men där och då, 1949, visste inte Astrid att framtidens Europa skulle var demokratiskt. Där och då styrdes den iberiska halvön av diktaturer, Frankrike verkade vackla och delar av Tyskland, tillsammans med resten av Östeuropa, var ockuperat av Sovjetunionen. Till och med demokratins vagga, Grekland, styrdes av en militärdiktatur.
Men att världen var orolig var hon nog rätt van vid. Det rubbade inte hennes planer. För även om det kan verka som om världen ligger långt borta när man besöker Finnskogen i Nordvärmland, med sina böljande landskap som täcks av den täta barrskogen – det trädslag som trivs bäst i vinterkylan – är sanningen att få platser i världen formats så mycket av just människor, som kommit hit från andra delar världen.
Visst, människan har förstås länge levt i Nordvärmland. Men det var först när tusentals finnar kom hit under 1600-talet, efter att den svenska kronan lockat med löften om mark och skattefrihet, som bygden fick namnet Finnskogen. Nybyggarna brände bort vildmarken genom svedjebruket för att bilda plats för åkrar, och nya skogar som anlades därefter. Idag kan man se hur lövsalarna – eller snarare barrsalarna – stöts upp av prydliga rader av pelare, träd som tidigare generationer planterat, sekel efter sekel. Landskapets sjöar tillkom senare, när floderna dämdes upp under 1800-talets dammbyggen för att frakta timmerstockarna med flotte längsmed sjöar, floder och älvar, ända ner till bruken i söder. Nordvärmlands landskap är alltså – till skillnad från vad de tyska turister som vallfärdar hit under somrarna för dess ”orörda” natur ofta tror – i mångt och mycket människans skapelse.
När mormor växte upp var Nordvärmland dessutom närmare omvärlden än någonsin på grund av kriget. Under hennes uppväxt skar den norska motståndsrörelsens smugglingsleder rakt igenom landskapet. Flyktingar och proviant lotsades över gränsen som patrullerades av tyskarnas Wermacht. Ibland med nordvärmlänningarnas hjälp, med livet som insats.
Kort och gott: i norra Värmland var man vann vid att världen var en orolig plats. Stalins vapenskrammel under blockaden av Berlin var inte skäl nog för Astrid att skjuta på studierna till framkanten.
Men hennes val att studera i ett Sverige och Värmland där kvinnans plats, allt som oftast, var vid spisen hörde till ovanligheterna. Dåtidens Sverige var ett patriarkalt samhälle, som genom att ha undkommit kriget även undgick den kulturförändring som följde när kvinnor tog över männens arbeten i takt med att de begav sig till krigsfronten. Visst, kvinnor hade rösträtt – men inte så mycket mer. De kunde på sin höjd få ett arbete i en låglönebransch någonstans, och plikten att stanna hemma var påtaglig. Många som mormor letade upp närmsta ungkarl i bygden snarare än att ge sig i väg ut i världen. Med en far som var sjuklig var nog plikten än mer påträngande för Astrid. Dottern tar som bekant hand om föräldrarna, medan sonen var ute på äventyr. Ett mönster som syns än idag.
Men mormor valde annorlunda, och skaffade sig en utbildning. Men hon berättade aldrig varför.
Idag, 35 år efter Berlinmurens fall och 75 år efter Astrid resa till Ingesunds folkhögskola, är det fler länder som blivit demokratier. Men, samtidigt har demokratins framfart avstannat, och enligt somliga till och med backat på senare tid. I öster regerar Putin med sovjettidens lögner, hyckleri och förtryck som sitt modus operandi. Fortsätter vi längre ut över den eurasiska kontinenten kan vi se det kinesiska kommunistpartiets totalitarism torna upp sig vid horisonten, ett ständigt hot för de kringliggande demokratierna.
De årliga publikationerna Freedom in the World av Freedom House och det svenska institutet Varieties of Democracy (V-dem) index över länder i världen är glasklara. De beskriver en demokratisk erosion tar plats just nu, även här i Europa mitt under våra fötter, med vågor av populism och dylikt. Men samtidigt – vad betyder det? ”Demokratin är på tillbakagång”. Vad menar de? Vad är demokrati, egentligen?
Ibland låter det som att det rör sig om några rader på ett papper. En hop paragrafer i grundlagen. Folk får rösta och därmed basta. Från diktatur till demokrati. Enkelt. Det stämmer förstås inte, vilket både V-Dem och Freedom House är väl medvetna om. De använder sig av ett demokratibegrepp som bygger på de tankar och teorier som lanserats av historiens främsta politiska tänkare. Robert Dahls diskussioner om demokratins deliberativa natur, att beslut ska fattas i diskussioner som kännetecknas av rationalitet, och att medborgare behöver fler möjligheter att delta i demokratin än bara väljarbåset, till exempel som förtroendevalda i lokalsamhället eller medlemmar av civilsamhället. John Rawls verk Theory of Justice, som beskriver hur samhällen kan garantera rättvisa genom en institutionell omfördelning av resurser och möjligheter, vilket gav demokrati ytterligare en dimension av jämlikhet.
Det har lett till att Freedom House och V-dem fått en rejäl verktygslåda och förmår fånga mer än blott några rader i lagen när de ska beskriva demokratins utveckling i världen. Och enligt dem går det åt fel håll. Demokratin är på tillbakagång.
Men, de har fel. För demokratin är som ett bygge, begravet i öknen, där blott kronan på kolossen sticker upp över sanden. I takt med att allt fler teoretiker bidrar med nya studier blottläggs fler och fler våningar, men byggnadens fundament, dess raison d’etre, ligger fortsatt begraven under sanddynorna. Skälet för demokratin att finns till.
Det återfinns nämligen inte i Riksdagens ståtliga salar, där ledamöterna debatterar och stiftar lag, eller ens på styrelsemöten ute i det svenska civilsamhället. Folkstyre och föreningsdemokrati i all sin ära, men demokrati går djupare än så. I stället är det hos människor som min mormor Astrid, långt från makten och medieljuset, och deras drivkrafter som byggnadens stomme står att finna.
Det fanns nog flera skäl till att mormor beslöt sig för att studera vidare. Fadern var som sagt sjuklig och levde på en skral sjukpension, och en trygg försörjning som sjukhusbiträde lockade säkert. Men att hon inte valde att, som så många andra, söka efter en partner i bygden, och den ekonomiska trygghet det erbjöd, är mer svårförklarligt. Men jag tror att det som fick henne att ta sitt beslut är samma behov som, om och om igen, får människor att vilja: vårt behov av värdighet. Samma sak som fick flera av hennes grannar att riskera liv och leverne vid gränsen när de lotsade vapen, proviant och flyktingar i kampen mot nazisterna. Utan att tjäna en krona, för det handlade förstås aldrig om ekonomisk vinning – utan om värdighet.
Det går att finna genom historien. I Francis Fukuyamas bok Historiens slut framhåller författaren att det demokratiska styrelseskicket är slutet på historien. Inte – i kontrast till den nidbild som florerar i den offentliga debatten – för att diktaturer var ett minne blott, eller att inga fler demokratier skulle komma att störtas. Utan för att det var det enda statsskicket som förmådde ge människan vad hon ville ha: värdigheten.
Fukuyama bygger sin teori på ett idéarv som sträcker sig ända till antiken, med Platons begrepp om själens thymos, dess behov av att bli erkänd och respekterad av andra. Han beskriver hur Hegel använde sig av begreppet när han tolkade historien som driven av människans behov av värdighet, i naturtillståndet möttes människor i en kamp, där den som förmådde övervinna sin dödsfruktan, sina djuriska drifter, blev herre – medan resten förslavades.
Men, sinom tid kom slavarna att komma i kontakt med friheten genom arbete, genom att skapa – och bli erkända genom deras skapelser, och därigenom som jämlikar. Som värdiga, vilket var vad frihet egentligen var enligt Hegel.
Historiens grundläggande drivkraft är alltså inte behovet att tjäna en slant och göra en vinst, eller ens att finna en trygg vrå i livet. Utan viljan att bli fri, som jämlike, och därigenom erkänd som värdig.
Min mormors tid kunde se det i den norska motståndsrörelsen. Under det gångna året fick vi se det under Utrikesakademins besök i Finland, och mötena med parlamentariker och ministrar. Patrik Oksanen gav kontexten: Finland och baltländernas kamp mot Sovjetunionen, hur många finska män som dog i vinter- och Fortsättningskrigen, och att Skogsbröderna fortsatte motståndet mot Sovjetunionen ända in på 50-talet. Norge, Finland, Estland, Litauen och Lettland – Alla bär de på en historia som visar på människans villighet att ta risker för att bli erkända som jämlikar, värdiga i varandras ögon. Som nation, som folk och som medborgare.
Det är en utveckling som fortsätter än idag. I den senaste tidens demokratiforskning går det förlorat bland siffror och statistik om beslutsfattande, yttrandefrihet och individuella rättigheter. Men, det betyder inte att utvecklingen har stannat. Tvärtom. I Hongkong riskerade studenter liv och leverne i protesterna mot den kinesiska regimen för att bli erkända som medborgare, som jämlikar – inte för att få en bättre lön, snabbare karriär eller större välstånd. Samma sak gäller för de kvinnor som klev ut på gatan i Iran och slet av sig sin slöja. Kvinnor som växt upp i ett patriarkalt samhälle, men likväl kräver att bli erkända som jämlikar av sin näste – även när denne är en man. I Ukraina kommer det upp till ytan än en gång. Att man är villig att offra liv och leverne i kampen för demokratin.
Det bottnar i det grundläggande behovet. Att bli erkänd som jämlike. Fukuyama visar att det är ett djupt drag hos människan, som går att höra genom historien om man lyssnar. Och – i kontrast till slutsatserna V-dem och Freedom House drar – ljuder det än starkare idag. Ja, det dånar faktiskt. Anledningen är enkel: din näste har aldrig varit så nära. Nya kommunikationsmedlen gör att information färdas än snabbare, och till en lägre kostnad än någonsin tidigare. Världen tränger sig på, in i såväl vardagsrummet som privatheten med hjälp av internet och sociala medier. Det har inneburit att fler får tillgång till en större uppsättning av referenspunkter att jämföra sig själva och sina liv med, för att därefter fråga sig själva: Lever jag ett värdigt liv? Och vad har jag rätt att kräva?
När utsikten från huset inte sträcker sig längre än till byns utkanter blir svaret enkelt: Det som funnits tidigare duger gott åt mig med. Men när fönstret öppnas upp mot omvärlden och utsikten sträcker sig till alla världens hörn är det svårt att inte ställa sig frågan: Varför lever de ett värdigt liv, men inte jag?
Kravet på att bli behandlade som jämlikar växer sig än starkare, för att insikten om det egna förtrycket blir allt klarare. I en värld där människor kan se varandra i vitögat, om än blott virtuellt, kommer kravet på värdighet att skalla än högre. I såväl Xi Jinpings Hongkong, mullornas Teheran och vid fronten i Ukraina.
Men det kommer att göra ont. För förändring gör ont, särskilt de som bottnar i stora förändringar av våra kommunikationsmedel. Första gången det syntes var på 1400-talet med Johann Gutenbergs tryckpress, som drastiskt sänkte priset på en bok. Från att ha kostat multum till att bli lika billigt som vardagsmat. Plötsligt gick det att producera pamfletter för en spottstyver, något som ledde till att Europa översköljdes av nya budskap, ofta av religiös natur.
I svallvågorna efter Martin Luther och Calvins skrifter följde religionskrig och revolutioner, som spred sig över Europa – och i förlängningen världen – förändrades för alltid.
Samma sak går att skönja idag. Vi står i vad som närmast kan beskrivas som en rytande sandstorm. I informationssamhället sveper internet och sociala medier över oss. Populism och desinformation som slår en i ansiktet. Men mitt i vinandet följer också en större vetskap om världen med. Och visst, likt sandstormens sandkorn så svider det när informationsflödet sköljer över oss.
Men demokratins strukturer blir allt mer synliga. I takt med att sanden sveps blottläggs dess bara kropp, och det står klart: demokratin är inte ett torn, utan en pyramid. Blott dess vindpiskade toppen syns från början, men nu kan vi se hur dess fundament – tidigare begravet under jorden – är större än vi tidigare trott. Och det blir allt större i takt med att tiden går.
Där slutar liknelsen, för pyramider växer som bekant inte. Men det är vår verklighet idag. Att fler och fler människor kräver att bli erkända som värdiga betyder att demokratin står än stadigare. Det kan verka paradoxalt. I en tid där tidigare Gatekeepers såsom nyhetsredaktörer och linje-tv förbigås, där folk kan kommunicera och nå ut till varandra utan någons godkännande behövs, så talar experter och andra oftast om demokratins övre våningar. Om hur desinformationen på nätet sliter på de väggar som ska upprätthålla ett sansat, rationellt samtal i offentligheten – allt enligt den deliberativa demokratins teoribygge.
Men demokrati är inte en skyskrapa, där varje våning är lika stor, utan en pyramid. Det är grunden som är störst och viktigast, och det fundament som demokratin står på har aldrig varit stadigare för kraven på jämlikhet, att få bli erkänd som likvärdig, har aldrig skallat högre.
Att demokratin således skulle vara på tillbakagång är ett felslut som bara går att dra om man blundar för den grund som informationssamhället barlagt: att allt fler människor vill vara medborgare i en demokrati. Som vi ser i Hong Kong, Iran och Ukraina. Nyligen under protesterna i Georgien. Senast när medborgare motsatte sig undantagstillstånden i Sydkorea. Kanske fångas det bäst av den svenska poeten Karin Boye. Hon föddes blott tre kilometer från mitt barndomshem i Göteborgs Majorna, där jag sitter och skriver denna essäs sista rader, och dog när andra världskriget var som värst. Hennes vackraste dikt lyder som följer:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Bindas i frusna bitterbleka.
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Ont för det som växer
Och det som stänger.
Att se igenom den tomma skogen, upp mot kvisten bland de kala trädkronorna, som sträcker sig mot himlen med knoppen som sin kulm. Att höja blicken från institutens formalistiska studier, med deras kategorier och distinktioner av demokrati, för att se det lilla, det som så sällan syns. Knoppen som är på väg att brista. Människan som kräver sin värdighet åter.
Året var 1949. Där går hon, min mormor Astrid. Ner för slänten. Vi vet inte vad hon tänkte där och då. Men viljan att bli erkänd, att känna sig värdig, måste ha spelat in. Det är den som gör sig påmind genom historien, om och om igen. I texter, tidningsspalter och sociala medier. Människor som möter världen för att finna värdigheten, och en ny värld som blir till. För det finns fler som Astrid, fler som vill bli fria och värdiga i sina och sitt samhälles ögon.
Jag vet att det var svårt för henne att lämna hemmet och lämna bygden bakom sig. För det gör ont för det som växer, som Karin Boye sa. Förändring är sällan smärtfri. Att kräva att bli sedd som värdig är svårt. Men det gör än ondare för det som stänger. Varje dag får världens diktaturer erfara det när de förgäves försöker stoppa människan från att kräva sin värdighet åter, i en tid när andras värdighet syns som aldrig förr. Att det är vinter i en värld med färre demokratier är det inte skäl för att förlora hoppet. Under snötäcket gror det. Det vankas vår.
Jag tror mormor visste det, den dagen när hon traskade ner mot vattenbrynet, över dammen som hennes barndoms sjö lutade sig mot, för bli sjukhusbiträde. Inte att kontinenten skulle repa sig, eller att freden skulle förbli. Framtiden var oviss. Utan hon visste det som vi alla vet: att förändring gör ont, men att sluta kräva sin rätt gör än ondare.
Vi gör gott i att komma ihåg det vi med.
Theodor Coppen är ledarskribent vid
Källor
Gunnar Hökmark, Måndagar för frihet, s. 43.
Francis Fukuyama, Historiens slut, s. 162 – 178.
