Johnson blickar framåt

Den brittiska försvarssatsningen bidrar dels till stärkt förmåga inom flera områden, men också till att förbättra den transatlantiska relationen, skriver Viktor Lundquist.

Coronakrisen går hårt åt den brittiska ekonomin. Trots det annonserade Storbritanniens premiärminister Boris Johnson för några veckor sedan den största investeringen i det brittiska försvaret på 30 år. Johnson gick så pass långt att han gjorde en poäng av att betona att satsningen kommer trots coronakrisen och de ökade finanseringsbehov som pandemin orsakat, då försvar av riket och det brittiska folkets säkerhet alltid måste prioriteras först.

”Vår nationella säkerhet på 20 års sikt är avhängigt de val vi gör idag”, sade Johnson i samband med att beslutet tillkännagavs.

Johnson meddelade att satsningen, som alltså är extra medel utöver den redan klubbade försvarsbudgeten, omfattar 16,5 miljarder pund över kommande fyra år.

Exakt hur finansieringen ska gå till är ännu inte helt klarlagt, och inte heller har det exakta innehållet presenterat. Delar av initiativet har dock tillkännagivits.

Bland annat tycks den brittiska flottan vara ett av initiativets ”vinnare”, i det att satsningen bland annat ska bidra till utveckling och förvärv av den nya typ av fregatt som tidigare annonserats av Johnson.

Investeringen omfattar även satsningar på betydligt mindre traditionella grenar och förmågor. Bland annat ska ett nytt center med fokus på artificiell intelligens upprättas, och Storbritannien ska också få en nationell cyberstyrka, vars syfte skall vara att motverka och bekämpa terrorister, organiserad brottslighet och fientliga stater.

Det ska också utvecklas en rymdcentral med förmåga att skjuta upp satelliter och Storbritanniens första raket.

Investeringen verkar alltså på många sätt bidra till att stärka Storbritanniens militära förmåga, speciellt inom en rad nya områden. Satsningen tycks samtidigt ha sina brister, exempelvis tyder mycket på att armén inte omfattas i den mån många hoppats på.

Och förmåga och innehåll är såklart centrala aspekter av en investering av detta slag, men det finns även andra viktiga parametrar att ta i beaktning i sammanhanget.

Inte minst är tidpunkten för satsningen intressant, i ljuset av att Storbritannien snart avslutar den övergångsperiod som följde EU-utträdet och att Joe Biden tillträder som amerikansk president den 20 januari nästa år.

Den brittiska försvarssatsningen blir därmed något större än “bara” dess faktiska innehåll. Det blir en slags signal.

För när Storbritannien nu ska lämna EU helt bakom sig gör satsningen nämligen att man gör det genom att cementera sin plats som det europeiska land som spenderar mest på försvar. Man befäster också ställningen som det land med näst störst försvarsbudget inom NATO.

Allt som allt sänder detta en tydlig signal till omvärlden om att Storbritannien inte ämnar bli en svagare aktör i och med Brexit, åtminstone inte vad gäller försvarspolitik. Tvärt om tycks ambitionen nu snarare skalas upp.

Investeringssatsningen bör också förstås som en signal riktad direkt mot USA. När Storbritannien lämnat EU kommer man med all sannolikhet försöka bygga en ännu närmare relation med USA, och Johnsons initiativ omfattar flera punkter (såsom artificiell intelligens och rymdförmåga) som även varit prioriterat i USA under de senaste åren, och som tros bli än viktigare i framtiden.

Det finns också en symbolik i att satsningen rent tidsmässigt sammanfaller någorlunda väl Bidens kommande presidentperiod.

Biden har inte gjort någon hemlighet av att han vill återupprätta USA:s något kantstötta transatlantiska relationer, och att Storbritannien visar vilja att ta ett allt större ansvar för den egna och den kollektiva säkerheten lär knappast göra detta mindre prioriterat eller svårsålt.

Johnson krattar helt enkelt manegen för att återuppbygga en robust och ömsesidigt uppskattad brittisk-amerikansk relation. Beslutet kan därmed också komma att sätta viss press på övriga allierade i Europa.

För visst är det så att Biden gjort klart att han vill återupprätta den transatlantiska relationen, men det är ett åtagande som kommer att kräva prestationer och insatser från båda sidor Atlanten.

Biden kommer, om än med ett större mått av diplomatisk finess jämfört med hans företrädare, också att kräva att Europa fortsätter att ta ett större ansvar för den egna säkerheten, om det råder inga tvivel. Storbritannien visar i och med detta beslut att man är villig att göra jobbet, och nu återstår det att se om fler väljer att följa Johnson.

Viktor Lundquist
Biträdande redaktör för Säkerhetsrådet