I statens utredning »Ett diplomatiskt misslyckande – Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen« (SOU 2003:18) behandlas det miljardlån som Sverige beviljade Sovjet året 1946 framför allt i bilaga 3: »En av avsikterna med denna utredning är att undersöka om den svenska regeringen lät handläggningen av Raoul Wallenberg-fallet påverkas av ekonomiska överväganden, i synnerhet i samband med ”rysskrediten”.«
I SOU-rapportens bilaga avfärdas ett samband mellan regeringens kritiserade agerande i Raoul-ärendet och miljardkrediten: »I anslutning till kreditavtalet kan det diskuteras om regeringen var så angelägen om avtalet av politiska skäl, att det ledde till undfallenhet och passivitet. Detta är emellertid inte troligt, eftersom det uppenbarligen var Sverige som var den givande parten.«
I motsats till SOU leder nedanstående analys till en annan slutsats, menar analytikern Peter Axelsson – miljardkrediten utgör ett tänkbart motiv till Sveriges misslyckande med att rädda Raoul Wallenberg.
Det går att ana ett svenskt motiv bakom budskapet till Stalin, skriver analytikern Peter Axelsson.
Denna historia börjar för nästan hundra år sedan. Då åker äventyraren och socialdemokraten Per Emil Brusewitz hela vägen ned till Kaukasus på sin motorcykel. På plats i Tjetjenien fascineras han av områdets oljeproduktionsmöjligheter. Men något skaver – den ålderdomliga tekniken. Brusewitz funderar, och kommer på en lösning. En kredit. Om bara Sovjet kan erbjudas ett lån så kan effektiviteten höjas. Han antecknar vad som skulle kunna köpas för krediten: »Dieselmotorer skulle kunna beställas från Sverige.«
Brusewitz tanke om finansiellt stöd till Sovjet ligger i linje med hans partis agenda. Samma år, 1922, lägger Socialdemokraterna fram ett förslag på ett för Sovjet ekonomiskt gynnsamt avtal. Riksdagsledamoten Ernst Wigforss, vän till Brusewitz, är entusiastisk men förslaget möter motstånd. I tidningarna går det att läsa: »Det råder en helt orimlig disproportion mellan vad som förslaget sålunda ger de båda förhandlande parterna. […] [D]en som i detta förslag g e r, det är Sverige, och den som t a r, det är Sovjetryssland.«
Ett par månader senare faller det tänkta ryssavtalet i riksdagen.
Så går tio år. Ett nytt avtal diskuteras. Samme Ernst Wigforss förhandlar nu med Sovjets representant madame Kollontaj. Regeringens tanke är att ge Sovjet ett lån på ett hundra miljoner kronor. I Kreml sitter en nöjd Stalin och funderar på vad man ska köpa för den svenska krediten. Bland annat nämns kossor.
Men så plötsligt lägger Marcus Wallenberg d.ä., häradshövdingen, sig i debatten. I ett varnande inlägg protesterar Wallenberg mot regeringens planer på att ge en kredit på hundra miljoner kronor till Sovjet. Risken är tydligen för hög. Räntan för låg. »Enligt min åsikt«, konkluderar Wallenberg, »bör emellertid staten, även om tillfredsställande räntevillkor kunde betingas, ej inlåta sig på denna affär.«
Efter Wallenbergs skarpa protest blir det lönlöst att försöka förverkliga lånet. Rysskrediten ställs hastigt in. Misslyckandet kan inte överskattas. I Kreml får Kollontaj lugna Stalin. Här i Sverige håller S-regeringen på att falla. 
Så går ytterligare tio år. Hösten 1944 diskuteras ett nytt kreditavtal, och det är ånyo Ernst Wigforss och madame Kollontaj som förhandlar. Men denna gång rör det sig inte om hundra miljoner till Sovjet. Istället uppgår Sveriges tänkta rysskredit till tusen miljoner. Den omtalade miljardkrediten.
Men även denna gång kan protester mot rysskrediten förväntas. Statskrediter riskerar att resultera i ett för staten förstärkt inflytande på vanliga bolags affärsverksamheter. Wallenberg-bolaget Asea har exempelvis redan dålig erfarenhet av detta, och hösten 1944 slår bolagets VD Thorsten Ericson fast att det är viktigt att »hålla staten borta från kreditgivningen […].« Det behövs således inte mycket för att här se en stundande konflikt – särskilt om man beaktar orsakerna bakom den tidigare inställda hundramiljonerskrediten.
I samma veva som miljardkrediten börjar diskuteras befinner sig släktingen Raoul Wallenberg på ett specialuppdrag i Budapest, vilket sovjetiska myndighetspersoner känner till.
Ett par månader senare, i början på 1945, lyckas Röda armén ta kontroll över staden Budapest. Där påträffas mycket riktigt Raoul Wallenberg. Snart ankommer en order som sannolikt kommer direkt från Stalin: »Den på Benczúrgatan i Budapests östra del påträffade Raoul Wallenberg skall häktas och föras till Moskva. […]«
Frågan som här uppstår är varför Stalin ger order om att gripa Raoul Wallenberg för att transporteras till Moskva. Med tanke på informationen ovan och pågående kreditdiskussioner med Sverige – finns det en risk för att Raoul W nu grips i syfte att säkerställa ett miljardlån från Sverige? Det är allmänt känt att Stalin, ända sedan ungdomen, flitigt använt sig av kidnappningar. Inlåsta släktingar har genom åren löst många av Stalins problem.
Men om Stalins syfte med arresteringen varit att säkerställa ett svenskt miljardlån så uppstår frågan varför Raoul W inte släpps när miljardlånet året senare framgångsrikt ros i hamn? Svaret på frågan tycks tyvärr kunna sökas i Sverige snarare än i Kreml.
UD och Raoul Wallenberg. Foto: Wikimedia Commons.
Hösten 1945 har Raoul W varit försvunnen i över ett halvår och Raouls föräldrar – hans mor Maj och hans styvfar Fredrik von Dardel – är naturligtvis utom sig av oro. Initiala uppgifter strax efter Raoul W:s arrestering har placerat den försvunne svensken i Sovjet, eller åtminstone under sovjetiskt beskydd, så Raouls föräldrar begär att få träffa Sveriges nya utrikesminister Östen Undén som tillträtt i juli 1945. Men mötet blir inte vad Raouls föräldrar har hoppats på – Undén avvisar förslaget att prata med Sovjet gällande Raoul W.
Under hösten 1945 tas istället de första stegen för att realisera Sveriges miljardkredit till Sovjet. Utrikesminister Undén, som är nära vän till Ernst Wigforss, håller då ett offentligt tal och påpekar i talet att Sverige har möjlighet att bevilja ganska stora krediter till Sovjet.
Men de svenska politiker som nu har för avsikt att driva en pro-sovjetisk politik möter motstånd. Den svenska allmänheten delar inte regeringens syn på Sovjet. Åsiktsskillnaden vidgas ytterligare när Sveriges regering – trots folkets protester – i början på 1946 utlämnar cirka 150 balter under dramatiska former till Sovjet. Sveriges ökända baltutlämning. Kritiken som uttrycks mot regeringen i samband med baltutlämningen är omfattande – under våren 1946 händer det att folk ropar »baltmördare« åt statsminister Per Albin Hansson. Även Undén får ta emot hot.
Protester mot Baltutlämningen.
Trots den svenska allmänhetens ilska över baltutlämningen våren 1946 tuffar regeringens plan på en rysskredit på. Kreditförhandlingarna, vilka hålls hemliga, drar igång i början på april 1946. Undén skriver optimistiskt om utvecklingen i sin dagbok.
Men snart uppstår en delikat situation. Den 26 april 1946 publicerar DN rykten om regeringens planerade rysskredit. Det förmodade beloppet på 500 miljoner tycks för DN vara väl omfattande. DN vet inte att regeringens tänkta kreditbelopp i själva verket är dubbelt så stort.
Ett par dagar senare, den 29 april, träffar Undén det sovjetiske sändebudet Tjernysjev. De enas i sin vilja att realisera handelsavtalet.
Dagen efter, den 30 april, aktualiseras oväntat Raoul-ärendet. Nyheterna kunde inte vara bättre. För nu antyder en hög representant vid det sovjetiska utrikeskommissariatet för den svenska ambassadören Staffan Söderblom att den eftersökte svensken Raoul W möjligtvis är i livet och skulle kunna lokaliseras.
Söderblom åker därefter hem till Sverige och träffar Undén den 5 maj. Vad som avhandlas under detta möte är inte känt – men med tanke på den senaste veckans händelser får man anta att två, potentiellt oförenliga, ämnen diskuteras:
Sovjet, som ska få en generös svensk miljardkredit, håller möjligen Raoul W fängslad.
Åter tillbaka i Moskva ber Söderblom om en djärv tjänst: att få ett möte med Stalin. Normalt sett skulle ett sådant möte aldrig äga rum, men Sverige avser att låna ut en miljard. Stalin accepterar Söderbloms förfrågan.
I samma veva anländer den svenska förhandlingsdelegationen till Moskva för att utmejsla kreditvillkoren. Inom någon vecka har man tagit fram ett avtalsutkast och den 8 juni har SvD rubriken Gott hopp om svensk-ryskt handelsavtal. Några dagar senare rapporterar DN om förhandlingarna med rubriken Moskva väntar snart avtal, ”läget klart”. Samtidigt är informationen knapp om att överenskommelsen avser en svensk miljardkredit. DN skriver exempelvis den 11 juni: »Om underhandlingarnas detaljer och det blivande avtalets omfattning, krediter osv. kan man ännu ingenting säga.«
Ett par dagar senare, den 15 juni 1946, tar Stalin emot ambassadör Söderblom. Noten från mötet, som under årtionden hållits strikt hemlig, innebär idag en kuslig läsning. Noten återger följande dialog mellan Söderblom och Stalin när de börjar diskutera Raoul W: [Stalin]: Ni vet väl, att vi gåvo befallning om att svenskarna skulle skyddas. [Söderblom]: Ja, och jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare. [Stalin]: Har ni ej fått något meddelande om saken från oss? [Söderblom]: Nej. Jag anser det sannolikt, att de sovjetiska militärmyndigheterna ej ha några uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå. […] Jag skulle emellertid gärna se att jag finge ett officiellt meddelande om att alla möjliga åtgärder vidtagits för hans efterforskning, även om de tyvärr hittills förblivit resultatlösa, och en försäkran om att vi skola få ytterligare underrättelser, därest något erfares om Wallenbergs öde. […] [Stalin]: Jag lovar Eder, att saken skall bli undersökt och uppklarad.
Söderbloms syfte med att träffa Stalin tycks således ha varit att försäkra sig om att Raoul W inte dyker upp i framtiden. Kritiker har ibland jämfört samtalet i Kreml med en dödsdom.
Två dagar efter mötet med Stalin, den 17 juni, kan Expressen få miljardkrediten bekräftad. Händelsekedjan tillskrivs möjligen, men snarare svårligen, slumpen.
I SOU 2003:18 avfärdas miljardkrediten som en förklaring till Sveriges passiva agerande i Raoul-ärendet. Det händelseförlopp som lagts fram i den här artikeln gör det dock möjligt att landa i en slutsats vilken skiljer sig från SOU:s bedömning. Det är främst tre omständigheter som råder vid Stalin-mötet, vilka tolkas olika, som förklarar varför slutsatserna drar isär:
Den första omständigheten rör frågan huruvida miljardkrediten är aktuell eller inte inför Söderbloms möte med Stalin. SOU gör gällande att intresset för krediten var relativt svagt vid den aktuella tidpunkten: »Som framgått […] var emellertid intresset för ett avtal från sovjetiskt håll inte särskilt överväldigande förrän i augusti 1946, då det [i samband med att USA engagerats] lyfts till en stormaktspolitisk nivå. […] Inte heller från svensk sida var intresset alltid på toppunkten. Mest intressant förefaller avtalet ha varit under första halvåret 1945 […].« Redogörelsen för tidsförloppet ovan visar dock att både Sveriges och Sovjets intresse för miljardkrediten är betydande i juni 1946 när Stalin-mötet äger rum.
Den andra omständigheten rör frågan huruvida miljardkrediten ännu har industrins stöd och ska betraktas som ekonomiskt motiverad (snarare än politiskt motiverad). Informationen i SOU kan tolkas som att krediten fortfarande är ekonomiskt grundad vid tidpunkten för Stalin-mötet: »Fram till sommaren 1946 finns inga tecken på att kreditavtalet uppfattas som motiverat av andra skäl än ekonomiska.« Det finns dock anledning att betrakta miljardkrediten redan under våren 1946 som huvudsakligen politisk. Industrin går då redan på högvarv och det råder allmän leveransproblematik i Sverige. Ambassadör Gunnar Hägglöf, som kommer att ersätta Staffan Söderblom i Moskva, fastställer att miljardkrediten våren 1946 motiverades av främst politiska skäl: »När man [i maj 1946] diskuterade frågan [miljardkrediten] med regeringsmedlemmar fick man emellertid snart klart för sig att hela avtalsfrågan hade en politisk bakgrund.«
Josef Stalin. Foto: Wikimedia Commons.
Den tredje omständigheten rör frågan om miljardkrediten erhållit politiskt stöd före mötet med Stalin. SOU framhåller: »Handelsminister Gunnar Myrdal höll ett tal [i maj 1946] i riksdagen och samtliga riksdagspartier förklarade sig nöjda med att förhandlingarna [med Sovjet] skulle komma igång.« Av SOU-informationen ges intrycket att det råder politisk enighet kring regeringens kreditförhandlingar med Sovjet. Här bör SOU-informationen kompletteras med följande tillägg. I talet som Myrdal håller i riksdagen diskuteras helt riktigt utökad handel med Sovjet. Men att regeringen är i färd med att ge Sovjet en kredit på en miljard kronor nämns inte. Förhandlaren och UD-tjänstemannen Ingemar Hägglöf beskriver talet i riksdagen istället på följande sätt: »Gunnar Myrdal tog […] – det var i maj 1946 – det i riksdagen välkomnande initiativet till en debatt i båda kamrarna om regeringens handelspolitik, och den inledde han med en lång redogörelse. I den nämnde han också, fast helt kort, om de förestående förhandlingarna med Sovjet. De åsyftade, sa han ”en väsentlig ökning av vår handel österut”. Men om krediten sa han ingenting.« Faktum är att regeringens bristande information om miljardkrediten senare ska resultera i allvarlig kritik.
I SOU:n riktar utredaren också kritik mot Undéns passivitet med en reflektion över orsakerna: ”Det förefaller dock möjligt att Undéns förhoppningar om ett svenskt-sovjetiskt närmande, främst manifesterat genom handels- och kreditavtalet 1946, samt ett juridiskt präglat synsätt på hur relationer stater emellan borde gestalta sig, kan ha bidragit till hans ovilja att engagera sig i ärendet. Oavsett skäl framstår bristen på ett aktivt agerande som ytterst olycklig.”
Det finns skäl att uppgradera kreditavtalets betydelse för denna passivitet.
För hur såg situationen ut inför Söderbloms möte med Stalin? Inför mötet har förhandlingarna om miljardkrediten redan kommit långt. Krediten är främst politiskt, och ej ekonomiskt, motiverad. Allmänheten, riksdagen och utrikesnämnden har ännu endast fått bristande information om regeringens omfattande kreditplaner. Den svenska befolkningen är dessutom upprörd över regeringens nyligen genomförda baltutlämning till Sovjet.
Vad skulle hända om det nu framkom att Raoul Wallenberg, Sveriges hjälte, sitter fängslad i just Sovjet? Den generösa miljardkrediten skulle omöjliggöras, och mörka skuggor skulle falla på dess förespråkare. Utifrån dessa premisser blir Sveriges budskap till Stalin om en förolyckad Raoul Wallenberg inte bara, vilket har hävdats, ett olyckligt uttalande. Det går att ana ett svenskt motiv bakom budskapet till Stalin.
Peter Axelsson
Analytiker fokuserad på Östeuropa
Fotnot: Det här är en kortad version för publicering hos Säkerhetsrådet. En längre och mer utförlig version har publicerats på engelska (19/4-2021) på www.rwi-70.de.
