Kläder ska inte göras av slavar

Västerländska modeföretag med produktion i Xinjiang tvekar ofta att stå upp mot kinesiska kommunistpartiet, av rädsla för bojkott skriver Frivärlds Margareta Barabash. Men kan den yngre generationen konsumenter driva fram förändring?

Louise Xins kollektion väckte stor uppmärksamhet i modevärlden Foto: Emma Grann

Det är sedan länge känt att det kinesiska kommunistpartiet begår systematiska övergrepp mot etniska och religiösa minoriteter. En av de mest utsatta folkgrupperna är uigurerna. Över en miljon personer har frihetsberövats av regimen och placerats i så kallade omskolningsläger för att ”deradikaliseras”.

I lägren utsätts de intagna för politisk indoktrinering, ofta genom hot om våld och tortyr. Kvinnor som tidigare suttit fängslade vittnar om påtvingade massteriliseringar eller p-piller, tvångsaborter och systematiska våldtäkter.

Fångarna används dessutom i omfattande utsträckning som slavarbetare inom en rad olika industrier. Det rör sig om bland annat mode- och textilindustrin, jordbruk, och brytning av kol och uran. Arbetsvillkoren är mycket svåra: långa dagar, dålig mat, nästintill ingen lön, och hot om straff i form av våld och isolering.

Just modeindustrin, och framför allt framställning av bomull, är ständigt i hetluften. 85 procent av all bomull som produceras i Kina kommer från Xinjiang. Det mesta exporteras. Uiguriskt tvångsarbete i produktionskedjan förekommer i vart femte bomullsplagg som säljs på den globala modemarknaden. I början av året införde USA, EU, Storbritannien och Kanada sanktioner mot flera inblandade kinesiska företag och myndigheter. 

I september 2020 gick ett flertal storföretag, däribland svenska H&M, men även sportjättarna Adidas och Nike, ut med ett offentligt uttalande där de hävdade att de från och med nu skulle ha nolltolerans mot tvångsarbete inom den egna produktionskedjan. Detta utlöste Kinas stora bojkott av H&M tidigare i år, då flera stora onlinebutiker plockade bort H&M:s varor från sina hemsidor och regimens företrädare smädade modejätten publikt. 

För H&M var det ett bakslag då företaget har 505 butiker i Kina, som 2019 genererade en vinst på 1,2 miljarder dollar. De plockade senare bort uttalandet från hemsidan. På Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Facebook, skrev de att de ”respekterade de kinesiska kunderna”. Andra modeföretag, som Zara och Massimo Dutti, som också hade gått ut med offentliga uttalanden mot tvångsarbete, plockade ner dem från sina hemsidor i det tysta.

Den som tror sig kunna betala lite extra för att slippa problemet kommer inte lyckas. Även lyxmärken som Hugo Boss har gjort sig skyldiga till användning av tvångsarbete i Xinjiang. Även om priserna mellan dem och H&M skiljer sig drastiskt när plaggen väl hänger i butik sys de ofta i samma fabrik och bomullet odlas på samma plantage.

Att stora modeföretag med mycket att förlora tvekar att ge sig in i en brottningsmatch med kommunistpartiet är uppenbart. Men kanske kan förändring komma från annat håll? En som försöker uppmärksamma modeindustrins indirekta uppmuntran till tvångsarbete i Xinjiang är den svensk-kinesiska designern Louise Xin. I början av september, samtidigt som Stockholms modevecka ägde rum, lanserade hon en kollektion som blev en stor snackis i modevärlden, då hon belyste behandlingen av uigurerna och uppmanade till diskussion om tvångsarbete och respekt för mänskliga rättigheter inom branschen. Trots att uigurernas situation varit känd sedan flera år tillbaka är Xin den första som lyfter frågan i samband med en modevecka.

Xin, som grundade sitt varumärke förra året, satsar fullt ut på fantasifulla klänningar. Det som skiljer henne från andra high end-designers är att kläderna inte är till salu, utan hyrs ut. Målet är att uppmuntra till cirkulärt tänkande när det kommer till vår modekonsumtion och att sluta köpa nyproducerade kläder där tvångsarbete varit involverat.

Enskilda företag kan ofta mena väl, men i slutändan blir det omöjligt att veta ifall det förekommit tvångsarbete inom den egna komplexa produktionskedjan. Firmor i Xinjiang använder inte sällan brevlådeföretag för att dölja vem som egentligen äger dem, och vem som producerat varorna de säljer.

Problemet ligger dessutom inte enbart i Xinjiang. Den kinesiska staten har börjat placera uiguriska slavarbetare i andra provinser. Detta försvårar ytterligare för enskilda näringslivsidkare, när det kommer till kontroll om huruvida mänskliga rättigheter faktiskt respekteras inom den egna produktionen.

I somras tog Vita huset fram en guide för amerikanska företag för att belysa riskerna med produktion och investeringar kopplade till Xinjiangprovinsen. Sverige borde lära av USA och ta fram liknande stöd och riktlinjer. Det är svårt att stå upp mot det kinesiska kommunistpartiet, särskilt om ens företag är litet. Staten och relevanta branschorganisationer bör ta ansvar för att hjälpa enskilda företagare att göra rätt.

På EU-nivå kan medlemsstater och näringsliv samverka och dela erfarenheter sinsemellan, och med grund i detta utgå ifrån en gemensam strategi när det kommer till att göra affärer i framför allt Xinjiang, men även i Kina som helhet.

Modebranschens framtid står på spel, inte minst med anledning av den nya klimatmedvetenheten och förändrade konsumtionsmönster i samband med pandemin. Den yngre generationen ställer högre krav på klädkedjorna och har lägre tolerans när det kommer till ohållbar produktion. Kanske är förändring snart i sikte. Företagen måste trots allt lyssna på vad som efterfrågas.

Margareta Barabash

Verksamhetskoordinator på Frivärld.