Ulf Kristersson och Hans Wallmark, om att en aktiv svensk politik är en viktig förutsättning för vår långsiktiga förmåga att stå emot icke-demokratierna Ryssland och Kinas ambitioner att sätta sin prägel på utvecklingen i Arktis och i den nordligaste delen av Europa.
De säkerhetspolitiska utmaningar som i norr handlar också om att värna och skydda de för Sveriges välstånd avgörande Atlantförbindelserna i händelse av ökade spänningar.
Idag är det utrikespolitisk debatt i riksdagen, och en viktig fråga att lyfta är förändringen av Arktis. I issmältningens spår tydliggörs kopplingen mellan klimatförändringar och militär säkerhet. Det ställer stora krav på en mer aktiv svensk Arktispolitik och ett nytt strategiskt förhållningssätt till de geopolitiska utmaningar som vi möter i regionen.
Mycket har hänt sedan senast då det togs fram en strategi inför det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet 2011. Det ryska agerandet i vårt närområde har utvecklats i en fortsatt aggressiv riktning med ett tydligt avståndstagande från den europeiska ordningen för fred och säkerhet. Samtidigt blir de kinesiska maktambitionerna i Arktis allt mer påtagliga och utmanar nordiska intressen.
Den nuvarande ryska regimen drar sig inte från att visa militär makt mot sina grannländer, vilket Georgien och Ukraina fått erfara. Samtidigt har Ryssland under senare år agerat allt mer vårdslöst även kring vårt nordliga territorium. Ryska störningar av luftfartens GPS-system på Nordkalotten utgör ett exempel, med allvarliga risker för inte minst det civila flyget. Den ryska inriktningen i Arktispolitiken är tydlig i sin strävan att kontrollera Nordostpassagen, sjövägen norr om Europa och Asien, så långt som möjligt, till havs såväl som i luften.
Arktis utgör därtill en central plats för de ryska kärnvapnen och dess andraslagsförmåga – av stor betydelse för landets säkerhetsdoktrin.
Därtill har Kina under senare år tydliggjort sina arktiska ambitioner. Det allt mer offensiva agerandet motiverat utifrån termer av att vara en ”nära-Arktisstat,” ställer nu centrala frågor om Pekings syn på havsrätten, mellanstatliga samarbeten och internationella normer på sin spets. Det kan noteras att den kinesiska synen på Arktis som ett för världen gemensamt arv skiljer sig ordentligt från hur man ser på det Sydkinesiska havet. Den kinesiska viljan att påverka utvecklingen i regionen har tydliggjorts än mer under de senaste åren tillsammans med Ryssland såväl som på egen hand, bland annat med lanseringen av en ”polar sidenväg.”
Island, Grönland och Färöarna påverkas nu allt tydligare av kinesiska maktambitioner. Kinas investerar i telekominfrastruktur och mineralutvinning liksom ambitionen är tydlig att förvärva hamnar och upprätta flygfält.
I ett nytt geopolitiskt landskap som tydligt sätter sin prägel på Arktis ställs viktiga frågor om politiskt ledarskap och sammanhållning på sin spets. Först och främst behöver Sverige ägna ett större intresse och engagemang för vårt norra närområde när det nu ges en ökad försvars- och säkerhetspolitisk betydelse givet andra aktörers ekonomiska och militära intressen. Det inbegriper mer samarbeten och mer resurser, inte minst avseende försvaret.
De säkerhetspolitiska utmaningar som vi möter i norr ställer även viktiga frågor om hur vi värnar och skyddar de för Sveriges välstånd avgörande Atlantförbindelserna i händelse av ökade spänningar. Upprätthållandet av navigationsfriheten är i detta sammanhang centralt. Så även skyddet av de många Atlantkablar som binder samman våra kontinenter. En aktiv svensk politik är en viktig förutsättning för vår långsiktiga förmåga att stå emot icke-demokratierna Ryssland och Kinas ambitioner att sätta sin prägel på utvecklingen i Arktis och i den nordligaste delen av Europa.
Här måste en svensk regeringen kunna förhålla sig mer långsiktigt och strategiskt, värna banden till våra grannländer, USA och Kanada samt inse att situationen i Arktis idag ser betydligt annorlunda ut än tidigare.
De ökade utmaningarna i norr har under senare tid även adresserats av flera länder runt om i Europa. Tillsammans med övriga Norden har Sverige här en viktig uppgift att främja fördjupad kunskap och engagemang kring utvecklingen i Arktis, inte minst i förhållande till Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Länder som själva utarbetat egna arktiska strategier som avslöjar hur viktigt denna del är för gemensam säkerhet.
Uppvärmningen i Arktis, betydligt högre än det globala genomsnittet, tydliggör klimatförändringarnas negativa konsekvenser för fred och säkerhet, människors levnadsvillkor såväl som ekosystemet. Detta är något även den svenska regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist har anledning att erkänna.
Moderaterna vill att den nya svenska Arktisstrategin som just tas fram av regeringen tar ett sammanhållet grepp om de många utmaningar vi möter i regionen för att värna miljö, välstånd och handel liksom människors levnadsvillkor och möjlighet att säkra sina inkomster. Försvars- och säkerhetspolitiken utgör i sammanhanget en viktig grund. Sverige behöver ett långsiktigt strategiskt förhållningssätt till en region i förändring.
Med en tydlig Arktisstrategi kan Sverige bidra med ett väsentligt bidrag som stärker det nordliga samarbete av likatänkande länder som på alla plan behöver värnas och utvecklas.
ULF KRISTERSSON är partiledare (M).
HANS WALLMARK är utrikes- och säkerhetspolitisk talesperson (M).
