Kriget i Ukraina kräver höjd livsmedelsberedskap

Tidningen ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz om varför den svenska försörjningsförmågan måste höjas nu.

Foto: Lasse Hejdenberg

Ukrainas svartjord är mytomspunnen. Den hör till de bördigaste i världen. Historiskt har de högavkastande åkerjordarna gjort Ukraina känt som Europas kornbod, och i nutid har de gjort landet till en av de viktigaste livsmedelsexportörerna i världen.

Av den globala exporten av raps förväntas Ukraina stå för 19 procent. För korn är siffran 18 procent och för majs 16 procent. Men nu är framtiden oviss.

Den ryska invasionen av Ukraina och sanktionerna mot Ryssland kan i värsta fall bli ett hårt slag mot livsmedelsförsörjningen i världen. Tillsammans svarar de två länderna för en tredjedel av världens exportvolym av vete och fyra femtedelar av solrosexporten. Dessutom står Ryssland för en betydande del av exporten av gödselmedel, som i sin tur behövs för att upprätthålla dagens höga skördenivåer.

För svensk del innebär det här att Rysslands aggressiva och oprovocerade attack på Ukraina inte bara sätter ljuset på behovet av att snabbt stärka Försvarsmakten. Sverige behöver även skyndsamt stärka vår livsmedelsberedskap.

Det står alltmer klart att vi inte längre kan förlita oss på att utrikeshandeln i alla lägen fungerar felfritt. Det är alltför riskabelt givet det kraftigt förvärrade säkerhetsläget i vårt närområde. Dessutom lever vi fortfarande med en pandemi som i värsta fall kan störa utrikeshandeln om en värre och dödligare mutation åter stänger gränser världen över.

Vad kan då göras? Sverige behöver påbörja den mödosamma uppbyggnaden av den livsmedelsberedskap som i stort sett avvecklades för omkring 20 år sedan. Det är precis som med Försvarsmakten: Förmågan att försörja befolkningen behöver återtas, och det kommer att ta tid. Det här arbetet innebär inte att Sverige ska sluta sig mot omvärlden eller bli helt självförsörjande på livsmedel, det handlar om att det ska finnas en möjlighet att undvika svält vid en allvarlig kris eller krig.

Trots att det tar tid att stärka livsmedelsberedskapen finns det ändå några saker som snabbt skulle kunna göras för att höja den svenska försörjningsförmågan. Dessa är:

Statsministern, inrikesministern och landsbygdsministern bör göra ett gemensamt gårdsbesök. Där ska de hålla en presskonferens och tala om att svenska lantbruk är en viktig del av totalförsvaret. Utan mat från svenska gårdar stannar landet, och nu ska näringen bli behandlad därefter. Visst vore det en ren symbolhandling – men den skulle troligen få en del bönder att hålla ut ett tag till och inte välja att lägga ner driften på grund av de skenande kostnaderna. För det är annars det som väntar – att de höga kostnaderna på gödsel och drivmedel gör att en del bönder väljer träda eller funderar på att avveckla. Det vore en utveckling som skulle göra Sverige än mer sårbart under kommande år.

Regeringen bör besluta om att bygga upp beredskapslager med viktiga produktionsmedel för jordbruket. Det handlar om att lagerhålla diesel, gödningsmedel, reservdelar till jordbruksmaskiner och allt annat som krävs för att svenskt jordbruk ska fungera, men som vi i dag importerar. Utan diesel skulle i stort sett all livsmedelsproduktion i landet slås ut. Inget spannmål skulle kunna odlas, eftersom traktorerna skulle stå stilla. Utan drivmedel skulle inte heller fodertransporter till gårdar med djur komma fram, eller för den delen mjölkbilar eller djurbilar.

Regeringen bör snabbt utreda hur en organisation för krigstida matproduktion ska se ut. Att det finns en aktör som kan samordna produktionen är den kanske mest avgörande punkten för att det överhuvudtaget ska gå att få en fungerande livsmedelsförsörjning under en riktigt allvarlig kris eller krig. Under kalla kriget fanns lantbrukets blockorganisation som hade den rollen. I dag vore det möjligen mer naturligt att i hög grad samordna eller lägga ansvaret på lantbrukets organisationer, likt Arla eller Lantmännen, som redan har betydande delar av marknaden.

Ge Jordbruksverket i uppdrag att bygga upp beredskapslager av livsmedel. Jordbruksverkets generaldirektör Christina Nordin var 1992–1995 chef för beredskapsenheten, som hade hand om beredskapslagren och ransoneringssystemen innan de avvecklades i och med EU-inträdet. Trots att en hel del har förändrats sedan dess borde hon och Jordbruksverket kunna leda en snabb uppbyggnad av en begränsad lagerhållning av livsmedel. Saknas lokaler för lagerhållning får staten inventera alla de tomma silobyggnader som finns i många svenska städer och slättbygder.

Låt en större andel av matkronan gå till bönderna. I dag går bara 9 procent av det som konsumenterna lägger på mat till lantbrukarna. Mest pengar får i stället grossister och handlare. Att primärproducenterna, det vill säga lantbruken, inte får mer är en bidragande orsak till att många gårdar lägger ner. Alla åtgärder för att öka lönsamheten på gårdsnivå bidrar i det ljuset till stärkt livsmedelsberedskap, genom att produktionsförmågan bevaras i landet. Att öka lönsamheten för svenska lantbruksföretag vore också en av de viktigaste åtgärderna för att stärka beredskapen. Det gör att lantbrukarna kan investera i allt från reservaggregat till system för återcirkulation av näringsämnen som fosfor.

Den globala spannmålsmarknaden kommer att skaka till följd av kriget i Ukraina. Sverige bör redan nu rusta sig för att stå emot den turbulens som kommer.

Edvard Hollertz

Agronom och ledarskribent på ATL – Lantbrukets affärstidning.