”Jag har tjänat i finska armén. Och det är jag beredd att göra det igen om det behövs.”
En av Sveriges sista överlevande veteranerna från Finlands krig har gått bort, Kurt Antskog blev 98 år. Han var in i det sista aktiv och berättade om sina erfarenheter i kriget som han drog ut i för åttio år sedan.
Hedersuppdraget som fanbärare hade Kurt Antskog 2017 på minnesdagen för de frivilliga, i närvaro av Republiken Finlands president och HKH Kronprinsessan Victoria. Foto: Patrik Oksanen.
Första gången jag träffade Kurt var han en skojfrisk 93-åring, med glimt i ögat och mycket hjärta. Det var på årsdagen av den bittra Moskvafreden från 1940 under Finlands hundraårsfirande 2017. President Niinistö var på plats i Stockholm för att hedra de kvarvarande veteranerna.
På plats fanns även kronprinsessan Victoria, prins Carl-Philip och försvarsminister Peter Hultqvist vid kransnedläggningen vid Finlandsmonumentet intill Värtahamnen. Hedersuppdraget som finländsk fanbärare på mottagningen efteråt var Kurt Antskogs, som slogs i fortsättningskriget. Han kom efter kriget att flytta till Sverige.
Det var vårt första möte, men långt ifrån det sista. Vi sågs på mottagningar under åren som kom och vi kom att hålla kontakten med telefonsamtal och brev när pandemin gjorde att fysiska träffar inte var möjliga. Ibland ringde Kurt när han läst något jag skrivit. Det sista brevet ligger och väntar på mig, även om Kurt inte visste att det skulle bli hans sista. Ord som jag ännu inte har läst. Men jag kommer att höra hans varma röst på finlandssvenska när jag gör det.
Kurt följde med stort intresse, kunskap och oro den allt allvarligare utvecklingen i världen och vad Ryssland gjorde – det förde tankarna till dåtiden och den oro han själv börjat känna som 16-åring 1938 när världsläget började mörkna. Finland kom snart att få slåss för sin existens. 13 000 svenskar kom att strida som frivilliga i Finland under andra världskriget, i Frivilligkåren, F19, Hangöbataljonen, Frivilligkompaniet samt i reguljära finländska förband. Omkring hundra stupade och två hundra allvarligt sårade.
Kurt Antskog från Kimitoön i Sydvästra Finland kallades in till kriget mot Sovjetunionen som 18-åring 1941 och stred i tre och halvt år. Antskog tjänstgjorde i det svenskspråkiga regementet IR 13 som låg största delen av tiden vid Svirfronten. Det var vid det här regementet som också det svenska frivilligkompaniet fanns.
Kurt Antskog blev 98 år. Foto: Patrik Oksanen
Med åren glesnade leden av levande veteraner tills bara Kurt Antskog och en handfull andra återstod i Sverige. Som den siste kvarvarande som hade kraften och orden kvar kom han att utgöra ett viktigt band mellan dåtid och nutid. I slutet av förra året gjorde Antskog ett mycket uppskattat besök på Flygstaben i Uppsala (som finns filmat på Försvarsmaktens intranät).
Och Kurt skrockade så förnöjsamt efteråt när jag pratade med honom besöket i Uppsala; ”tänk att de där flygarna ville lyssna på en infanterist”, glad, hedrad och nästan lite förundrad som han varit över att blivit hämtad med bil från Stockholm för att träffa det svenska flygvapnet.
Så sent som 23 mars i år besökte han Försvarshögskolan och berättade om sina minnen. Mot slutet av sitt liv hade Kurt inget emot att dela med sig av det krig som många bar i tysthet i decennier.
Hans sista intervju gjordes för SVT i samband med minnesdagen 13 mars i år. Då pratade han om Ukrainas försvarsstrid, den som påminner om Finlands på många sätt. ”Det är beklämmande”, konstaterade han sorgset när han tänkte på de många sårade och invalider som det kriget kommer att medföra.
Ibland var det skojfriskt, som han sade till mig i Podd72 2017 när vi möttes för första gången: ”Jag har tjänat i finska armén. Och det är jag beredd att göra det igen.” Men där och då i ögonblicket han sade det fanns det ingen tvekan om att Kurt hade varit beredd att sätta på sig en armbindel för att vara kombattant och tagit ett gevär om det hade behövts, blicken var av stål och eld. För att sedan i sekunden efteråt skratta till och säga ”…om det behövs” för att återvända till allvaret ”Man är för gammal nu, man ska vara ung och snabb när man är i krig, och helst inte familjeförsörjare…för det är det grymmaste som finns”.
En sådan grym episod berättade han om för Helsingin Sanomat och SVT. En sovjetisk soldat och Antskog möttes plötsligt i skogen. På 15 meters håll sköt Antskog ihjäl soldaten med magskott, samtidigt som 18-åringen ropade på sin mamma.
”Jag visste att jag hade gjort något förkastligt, men jag var tvungen.”
En bild av krigets grymhet och slumpartade kaos om vem som får leva och vem får dö. Så här formulerade Antskog det själv i Podd72.
”Krig är en historia där varje man har sina egna upplevelser, för en del är de svåra och för andra är upplevelserna mindre svåra. Tacka Gud ska man göra för att man var ung när man var ute.”
Om de hårda striderna på Karelska Näset 1944 konstaterade Antskog ”Vi sköt så många vi kunde, men det var ändå för litet…”
Maskinpistolen blev så varm så att när man spottade på pipa förångades det direkt. Kurt blev själv sårad av en granatskärva i Nordens största slag, Tali-Ihantala juli 1944.
Han har berättat, bland annat för Helsingin Sanomat, att under slaget sov han två veckor i skogen, en timme eller en halvtimme åt gången. Granatskärvan gjorde att han hamnade på sjukhus och när han väl var tillbaka vid förbandet var det värsta över – striderna hade avstannat. Sedan kom freden.
Kurt kom att arbeta i Kanada efter kriget innan kärleken förde honom till Sverige på 50-talet, där han fick fyra barn. Han fick vad han själv sade, ett gott liv, in i det sista.
Samtidigt påminde Kurt återkommande om betydelsen av försvarsvilja, att stå upp för sin frihet – med vapen i hand om så behövs. Väl medveten om att det mänskliga priset kan bli grymt för många, så är alternativen så mycket värre.
Orden som Kurt Antskog sade 2017 i Podd72 förtjänar att upprepas – särskilt i vår tid när Ukraina påmint oss om vad försvarsvilja betyder för ett lands överlevnadsmöjligheter.
”För utan veteraner och stridsfolk hade det inte varit det läge vi har idag. Det måste finnas folk som är beredda att ta till gevär när det behövs, så illa är det.”
Kurt Antskog blev 98 år, han efterlämnar sig hustrun Ulla.
”Taptot oss manar till kvällsfrid,
bördan vi redan lag ned.
Fädernas strävan vi minnes,
stegen som ren tröttnat har.
Barnen och kommande släktled,
i er vår tillit vi har.
Värna om, snart är borta vi bröder.
Kom ihåg, detta land var oss kärt.
Säg med sång, må det aldrig förglömmas,
att vi stred för att ha landet kvar.”
Ur Veteranens Aftontapto
Patrik Oksanen, senior fellow Frivärld.
