Lärdomar från Baltikum: “Vi vill aldrig stå ensamma igen”

Nyligen tillbaka efter ett besök vid krigets frontlinje i östra Ukraina – denna vecka i ett stilla Stockholm. Balterna låter sig dock inte luras av kontrasterna i dagens Europa och kommer aldrig ta friheten för given.

– Vår högsta prioritet är att aldrig stå ensamma igen, säger Marko Mihkelson, ordförande i estniska utrikesutskottet, i en stor intervju om Ryssland, Ukraina och varför det var givet att gå före övriga EU-länder efter det ryska bombdådet i Tjeckien.

“Utvecklingen i länder som Ukraina och Belarus återspeglar framtiden för Ryssland”, säger Marko Mihkelson i en intervju med Säkerhetsrådet i samband med sitt Sverigebesök. Till vänster syns ukrainska soldater i östra Ukraina. Foto: Wikimedia Commons/Ministry of Defense of Ukraine/Estniska ambassaden.

Det brukar sägas att man inte vinner val på utrikespolitik. Men för Estland och övriga Baltikum är dessa frågor alltjämt av allra högsta vikt.

– Det har alltid spelat en central roll i vår politik. Jag har nästan enbart arbetat med den typen av frågor under min karriär och ändå blivit omvald fem gånger till parlamentet, säger Marko Mihkelson.

Säkerhetsrådet fick en pratstund med den estniske toppolitikern under hans två dagar långa Sverigebesök. Karriären inleddes som journalist, bland annat som chefredaktör och Moskvakorrespondent i tre år, och sedan dess har utrikes- och säkerhetspolitiska frågor alltid stått i centrum.

I början av 2000-talet klev han in i politiken och har återkommande varit ordförande i både försvars- och utrikesutskottet.

– Vi har inte lyxen att inte bry oss om att förstå vad som händer runt omkring oss. Det finns ett stort behov av uppmärksamhet kring dessa frågor, och det relaterar mycket till att historien ligger oss så nära. Alla bryr sig väldigt mycket om att inte förlora vår självständighet igen.

Anledningen till besöket i Stockholm var i första hand att bidra till arbetet med Estlands ansökan om observatörsstatus i Arktiska rådet. Men han har även haft möjlighet att träffa svenska kollegor för att diskutera andra högaktuella regionala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Med anledning av den negativa säkerhetsutvecklingen i närområdet och i världen generellt finns det mycket att diskutera.

En av dessa frågor är utvecklingen i just Arktis.

– Vi är det nordligaste landet i världen som ännu inte är formellt anslutet till Arktiska rådet. Vi förstår vilka begränsningar en observatörsstatus innebär, men det här är en fråga som vi inte kan ignorera, säger Marko Mihkelson.

Vad är er största oro gällande Arktis?

– Jag antar att alla inblandade länder, stora som små, är överens om att motverka den extremt negativa klimatutvecklingen och för att göra detta krävs samarbete. Men en fråga som vi definitivt inte är överens om gäller gränserna för de säkerhets- och geopolitiska intressena i regionen.

Sedan länge har bland annat Ryssland satsat stora resurser på att stärka sin militära förmåga i Arktis. Vilket är naturligt med tanke på landet geografiska läge – men även oroväckande, konstaterar Marko Mihkelson.

– För Ryssland handlar det först och främst om hur man ska hantera det här territoriet på ett sätt som säkrar deras intressen. Dessa har de klarlagt och det handlar bland annat om att skydda Nordostpassagen, ekonomiska frågor och naturresurser. Men detta är också en fråga om hur Ryssland idag föreställer sig världen omkring sig. Kommer de fortsätta att skapa problem själva genom att beskriva ett Nato som omringar Ryssland överallt, även i Arktis, eller försöka hitta en väg framåt för samarbete?

Han lyfter även behovet av att koppla samman Östersjöregionen med Arktis av militärstrategiska skäl, med bakgrund i den ryska militarisering. Den ryska flottan i Murmansk, på Kolahalvön, har tillförts stora resurser under de senaste åren och har genomfört omfattande övningar som väckt oro i väst. En utökad rysk förmåga att verka i Nordatlanten från Arktis kan förhindra militärt stöd till Östersjöregionen vid en konflikt.

– Om vi tar hänsyn till de strategiska intressen som den Norra flottan har, tillsammans med andra ryska kapaciteter, kommer detta att kräva en ännu mer ambitiös försvarsplanering. Även bland de nordisk-baltiska länderna.

Frivärlds Jesper Lehto träffade Marko Mihkelson på Estlands ambassad i Stockholm. Foto: Estniska ambassaden.

Den senaste tiden har Ryssland stått i centrum av flera olika anledningar. Bland annat har den militära upptrappningen vid Ukrainas gräns väckt stor oro.

Förra veckan besökte Marko Mihkelson Ukraina tillsammans med sina baltiska kollegor, dels för att visa sitt stöd till Ukraina och dels för att få förstahandsinformation om utvecklingen.

– Vissa säger att det är relativt lugnt, ”bara” lite indirekt beskjutning och skarpskyttar. Men närsomhelst kan detta blossa upp i stora strider av det slag som vi såg 2014.

Den baltiska delegationen besökte bland annat krigets frontlinje och talade med militär personal.

– Erfarna officerare som deltagit i kriget sedan 2014 beskrev det nuvarande läget som väldigt spänt. Det är förstås inte jämförbart med hur det var när kriget startade, men med tanke på den ryska aktiviteten på Krim, vid den östra gränsen och även i Donbass så kan läget snabbt förändras.

Många drog en lättnadens suck efter att Ryssland för två veckor sedan meddelade att trupperna ska dra sig tillbaka från gränsen. Men är faran verkligen över? Inte alls, om du frågar Marko Mihkelson.

– Det är en total rökridå. Mer än 80 000 soldater är kvar vid gränsen och den tunga militära utrustningen, som transporterades från Sibirien, är fortfarande kvar och kan bemannas närsomhelst. Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu sa själv att de visserligen drar sig tillbaka, men att de är redo att agera väldigt snabbt efter önskemål från den politiska ledningen.

Sedan upptrappningen har det spekulerats mycket kring vad som ligger bakom det ryska agerandet. Detta har flera dimensioner, menar Mihkelson.

– Putin själv och hans närmaste är KGB-operatörer. De vill skapa en miljö där flera alternativ är möjliga, identifiera vilka reaktioner som följer, därefter hitta den svagaste länken och sätta tryck där. Men det handlar även i hög grad om att pressa ukrainska medborgare och politiker psykologiskt genom en styrkedemonstration.

Att Ryssland vänt sig till militära verktyg bör dock även ses som ett svaghetstecken, menar Mihkelson.

– Ryssland har inte lyckats vända utvecklingen internt i Ukraina till sin fördel. Vägen mot demokrati sattes för länge sedan, och befästes i samband med Majdanrevolutionen 2014. Det ukrainska folket har gjort sitt val. Jag var själv på Majdantorget och såg vad detta betydde för dem. De brydde sig inte om sina egna liv utan slogs för att bli av med korruption, den rysk-sovjetiska ledarskapstypen och för att närma sig ett lagbaserat demokratiskt samhälle. Så för att ens ha en chans att krossa demokratin i Ukraina måste Ryssland nu använda sig av militära medel och även icke-konventionell aggression. Det ukrainska folket förstår detta och utesluter inget framtida scenario, utan är snarare beredda att hantera vad som än händer.

Det råder inga tvivel om att utvecklingen i Ukraina är av högsta prioritet för Ryssland. Ett framgångsrikt Ukraina, utanför den ryska intressesfären, riskerar nämligen även att hota Putinregimens överlevnad och krossa drömmarna om ett ”ryskt imperium”, beskriver Mihkelson.

– Utvecklingen i länder som Ukraina och Belarus återspeglar framtiden för Ryssland. Därför vill man göra det omöjligt för dessa länder att lyckas som starka demokratier.

I efterdyningarna av den ryska upptrappningen menar kritiker att EU och Nato borde göra mer för att stödja Ukraina. Mihkelson är medveten om svårigheterna att ena alla medlemsstater, men betonar vikten av att visa Ukraina att det finns en väg framåt. Mot både EU- och Natomedlemskap.

– Annars kommer Ryssland att utnyttja detta och påtala för Ukraina att de står ensamma. Detta ligger även i vårt geopolitiska intresse.

Den baltiska delegationens besök i Ukraina förra veckan var delvis ett sätt att visa just denna väg framåt. Marko Mihkelson berättar även att det förs diskussioner i det nordisk-baltiska samarbetet (NB8), där Sverige ingår, om ett gemensamt besök framöver.

– Det är en helt annan sak att läsa om vad som händer i Ukraina hemifrån än att se det med egna ögon.

Ryssland har även hamnat i fokus efter avslöjandet om den ryska militära underrättelsetjänstens (GRU) inblandning i sprängningen av ett ammunitionslager i Tjeckien 2014. Två personer miste livet i bombdådet. Ännu har inte EU eller Nato enats kring ett gemensamt diplomatiskt svar, mer än skarpa uttalanden.

Detta har dock inte hindrat de baltiska staterna från att agera på egen hand. Kort efter avslöjandet utvisades flera ryska diplomater för att visa solidaritet med Tjeckien. Även Slovakien, Rumänien och Bulgarien har agerat på samma sätt.

– Skarpa uttalanden är bra, men det är det minsta som du kan förvänta dig. Jag kan inte minnas att den här typen av operation, med sex GRU-officerare som spränger 58 ton ammunition på Nato-territorium, ens skedde under kalla kriget. Om vi inte reagerar och visar solidaritet idag, då skulle jag tolka det som en uppmaning till nya attacker. Det här kan inte gå ostraffat.

Mihkelson jämför med giftattacken i Salisbury som ledde till omfattande åtgärder gemensamt i EU.

– Jag ser ingen skillnad mellan tjeckernas begäran nu och britternas begäran efter giftattacken i Salisbury 2018, säger han men är optimistisk inför helgens EU-toppmöte där medlemsstaterna ska diskutera frågan.

Relationen mellan väst och Ryssland har nått nya bottennivåer under de senaste månaderna. I EU har det tidigare funnits röster som efterfrågat mer dialog med Ryssland, men enligt Marko Mihkelson har den senaste utvecklingen blivit ett uppvaknande för många. Det ryska agerandet bekräftar även det som balterna länge varnat för och tydligt markerat mot.

– Med sitt eget agerande så hjälper de faktiskt andra att lyssna mer på vad vi, och flera andra europeiska länder, har att säga som vet från historien vad som kan hända.

Enligt honom följer det ryska agerandet en röd tråd genom historien, uttryckt i en kamp mellan det auktoritära och demokratiska.

– Så här har det varit mellan väst och Ryssland ända sedan bolsjevikerna tog makten 1917. Sedan dess har de försökt störta regeringar, använt militära medel för att tvinga fram regimskiften och organiserat kupper i andra länder. 2016 blandade de sig in i Montenegro och bedriver fortfarande valpåverkan både här och där. Och så frågar sig vissa fortfarande: ”Varför vill de inte prata med oss på ett normalt sätt och ha normala relationer?”. Jo, det beror på den här långa historiska motsättningen mellan det auktoritära Ryssland och demokratiska Europa, säger Mihkelson och fortsätter:

– Det saknas en förståelse för detta. Ibland kan jag undra varför, med tanke på den mäktiga underrättelseförmåga som vi har med de allra skarpaste hjärnorna.

Att EU däremot lyckats hålla ihop kring omfattande sanktioner mot Ryssland över tid ser Mihkelson som en framgång. Han lyfter även fram Josep Borells resa till Moskva i vintras som en väckarklocka, men betonar samtidigt att mer behöver göras.

– Vår europeiska kommission beskriver sig själva som en ”geopolitisk kommission”. Men jag har ännu inte sett hur den ambitionen tagit sig uttryck i verklig handling. Men diskussionerna mellan ministrar idag är mycket mer nyktra och realistiska. För vi får inte ha några naiva förhoppningar om att bara ”goda ord” kan hantera Ryssland, säger Mihkelson och vill se en kombination mellan avskräckning och dialog, med betoning på det förstnämnda.

– Du måste bygga en trovärdig avskräckning bakom viljan att ha en konstruktiv dialog. Vi kan inte bara uttrycka oro över det ryska agerande, utan även ha en långsiktig strategi för att få Moskva att förstå att vi är beredda att höja temperaturen om så krävs. Naturligtvis skulle vi vilja se kompromisser och minskade spänningar, men ibland krävs det en eskalering för att kunna deeskalera. Det här måste dock vara noga genomtänkt och göras gemensamt. Det viktigaste är att EU och Nato agerar tillsammans.

Även i Sverige har röster höjts för en ny strategi gentemot Ryssland med bakgrund i den negativa utvecklingen.

Vad skulle ditt råd vara till Sverige när det gäller framtida relationer med Ryssland?

– Vår högsta prioritet är att aldrig stå ensamma igen. Om ni hoppas att ni kan hantera det själva, att ni är smartast eller tänker: ”låt oss lämna över det till andra att hantera” ­– då tror jag att ni har fel. Ryssland idag är blinda, tyvärr. De lyssnar tyvärr inte på förnuft, utan förstår endast om det finns en enad och stark avskräckande förmåga. Jag talar inte bara om Nato, utan även generellt. Om vi ber dem vara tillmötesgående och diskutera olika frågor i hopp om en konstruktiv dialog, då måste en stark avskräckning finnas där.

Jesper Lehto

Praktikant på Frivärld