Syntetisk biologi är ett snabbt framväxande och mångfacetterat fält med säkerhetspolitiska implikationer. EU behöver en flexibel och bred strategi för att hantera dess risker och möjligheter, skriver Philip Anstrén.
Forskare och bioingenjörer blir allt skickligare på att läsa och redigera DNA. När The Human Genome Project 2003 presenterade sin kartläggning av det mänskliga genomet var det ett resultat av en budget på femtio miljarder kronor och tretton års slit. Idag kan man få sitt genom kartlagt på mindre än 24 timmar – för under 10,000 kronor. Tack vare CRISPR, vars uppfinnare i år fick Nobelpriset i kemi, är det numera enkelt och billigt att snabbt och precist modifiera arvsmassa.
I kombination med avancerad datorteknik har detta gjort det möjligt att behandla DNA, livets kod, som faktisk datakod. Forskare och bioingenjörer kan i allt högre utsträckning programmera organismer så att de uppfyller särskilda funktioner. De kan ta spindelgener och få jäst att producera silke starkare än stål, skapa syntetiska sockerarter som kan användas för att framställa billiga biobränslen, eller redigera en bakteries genom så att den utsöndrar olja. Forskare och bioingenjörer skriver redan genetisk kod som naturen aldrig hade kunnat föreställa sig.
Detta kallas syntetisk biologi, och det är ett fält med både positiva och negativa säkerhetspolitiska implikationer. Flexibla regelverk är ett måste för att vi både ska kunna bemöta och ta till vara på den syntetiska biologins för- och nackdelar.
Nya bio- och kemvapenrisker
De största riskerna med syntetisk biologi har att göra med biologiska och kemiska vapen. Syntetisk biologi kan användas för att göra farliga virus och bakterier ännu dödligare och smittsammare, eller svårare att upptäcka och behandla. De kan också tillämpas för att i labb framställa existerande virus vars gensekvenser är kända från grunden. Detta är betydligt mindre omständligt och mer diskret än att till exempel, försöka smuggla ut Ebolavirus ur Afrika. Med syntetisk biologi går det också att återskapa virus som inte längre finns i naturen, såsom smittkoppor.
Vad gäller kemiska vapen är risken att någon modifierar organismer så att de utsöndrar de kemikalier som behövs för att framställa vapnet i fråga. Syntetiska biologiska metoder är så pass effektiva att de redan tagit över runt 20 procent av marknaden för framställning av industriella kemikalier, så detta är en oroväckande möjlighet. Analytiker i USA oroar sig exempelvis för att fientliga aktörer kan vilja vapenifiera drogen carfentanil, som går att framställa med hjälp av syntetisk biologi.
Risken att dessa teknologier spär på spridningen av biologiska och kemiska vapen är påtaglig. Enligt amerikanska National Academy of Sciences är detta “förmågor som är baserade på teknologi och kunskap som är tillgängliga för en bred skara aktörer.” Det är skrämmande när man påminner sig om att Aum Shinrikyo – den japanska kult som 1995 dödade tretton människor och skadade tusentals genom en sarinattack i Tokyo – fick tag på mjältbrand och Ebola utan tillgång till syntetiska biologiska metoder.
En annan riskfaktor i sammanhanget är det så kallade Do-It-Yourself Biology Movement, en socioteknologisk rörelse som verkar för att popularisera bioteknologiska metoder, inklusive syntetisk biologi. Det finns redan flera stiftelser som tillhandahåller öppet tillgängliga databaser med gensekvenser. Fientliga aktörer skulle sannolikt kunna infiltrera dessa grupper för att anskaffa de resurser och den expertis som behövs för att framställa biologiska eller kemiska vapen.
Den höjda hälsoberedskap som världens länder kommer att behöva införa i ljuset av coronapandemin kommer att bidra till bemötandet av de risker som den syntetiska biologin för med sig. Men syntetisk biologi undergräver också traditionella metoder för att hantera biologiska vapenhot. Dessa kretsar ofta kring listor på specifika virus och bakterier som ska spåras och hanteras på särskilda sätt, men teknologiutvecklingen är för snabb för att listor ska kunna hänga med. Säkerhetsprotokoll avskräcker inte terrorister från att själva syntetisera farliga virus.
Det finns flera lösningar att överväga. En möjlighet, som har implementerats i USA, är att myndigheter som arbetar med civilt försvar anordnar upplysningskampanjer riktade till grupper som håller på med gör-det-självbiologi. Det gör det möjligt att sprida kunskap om illvilliga aktörer och skapa kontaktpunkter så att d lätt kan rapportera misstänkt beteende. Att ta fram uppförandekoder för företag och stiftelser som tillhandahåller gensekvenser – för att se till att dessa rapporterar aktörer som försöker få tag på farliga gensekvenser – skulle vara ett annat värdefullt steg.
Mångfacetterad potential
Eventuella regelverk bör fokusera just på att motverka skadliga tillämpningar av syntetisk biologi. Att strikt försöka reglera användningen av teknologin är ingen bra idé. DIY Biology har bidragit till ett myllrande innovationsekosystem. Vissa uppskattningar förutspår att marknaden för syntetisk biologi kommer att växa från drygt 5 miljarder dollar 2017 till knappt 19 miljarder dollar 2024. Det är bra, för fältet har potential att främja vår säkerhet inom flera områden.
Hälsosäkerhet är antagligen det främsta. Syntetisk biologi utlovar enorma medicinska framsteg. Det handlar bland annat om diagnostiska verktyg och åtgärder mot antibiotikaresistenta bakterier. Ett lovande vaccin mot Covid-19 – det som håller på att utvecklas av företaget Moderna – är ett aktuellt exempel på hur syntetisk biologi kan bidra till vår förmåga att bekämpa pandemier. Till skillnad från andra vacciner fungerar det genom att modifiera celler i kroppen med RNA, en nukleinsyra som liknar DNA. Sådana vacciner går snabbare att producera och är bättre mot virus som muterar mycket, såsom Corona- och influensavirus.
Men att utveckla vacciner är bara det första steget. Nästa är att kunna producera miljoner doser och distribuera dem. I sådana sammanhang kommer möjligheten att med hjälp av syntetisk biologi framställa mediciner snabbare, billigare och mer effektivt än med traditionella metoder att bli revolutionerande.
Världens livsmedelssäkerhet lär också gynnas av den tillämpningen. Syntetisk biologi ligger till grund för ansträngningar att odla kött i labb och ta fram grödor som är resistenta mot ohyra och torka. Sådana ingrepp kan bli oumbärliga när det gäller att dra ner på utsläppen från boskapsskötsel. Allteftersom klimatförändringarna äter bort de arealer som går att använda för jordbruk kan syntetiska biologiska metoder också bli oumbärliga för att se till att världen går att föda.
Till sist har syntetisk biologi direkt militära tillämpningar. Här handlar det bland annat om att använda syntetiska biologiska metoder för att framställa kemikalier och mediciner nära slagfältet, så kallat distributive manufacturing. Det kan rädda liv genom att korta ner på sårbara och sega leveranskedjor. Det rör sig också om att ta fram försvarsmateriel. Det amerikanska försvarsdepartementet har till exempel ett program, ARAP, genom vilket man hoppas kunna framställa en förvillande mängd produkter, bland annat, biologiska sensorer, genomskinliga skyddsvästar, responsivt kamouflage, elektriskt ledande nanomaterial och biobränslen.
Kina i framkant
Med all denna potential är syntetisk biologi redan en viktig del av den globala teknologiska kapprustningen. Kina arbetar frenetiskt för att bli en världsledare inom bioteknologi, och man har redan investerat mer än 100 miljarder dollar i denna industri som man i år räknar med ska utgöra fyra procent av landets BNP.
Mycket av innovationen sker dock i Europa och USA. Men västvärlden saknar ofta, till skillnad från statskapitalistiska Kina, förmåga att översätta denna innovationsrikedom på ett strategiskt sätt. Washington har ingen enhetligt nationell säkerhetsstrategi för syntetisk biologi, inte heller Bryssel. Och syntetisk biologi är ingen stor del av det europeiska försvarssamarbetet PESCO.
Sverige har börjat öppna ögonen för den syntetisk biologin. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) presenterade i sin årsredovisning för 2019 flera projekt och publikationer som har med fältet att göra. Bland annat innehöll antologin Strategic Outlook 8 ett kapitel om den syntetiska biologins relevans för Sveriges totalförsvar.
Men Sveriges regering och riksdag har förhållit sig relativt passiva när det gäller syntetisk biologi. Det bör det bli ändring på. Regeringen och riksdagspartierna bör vara drivande i att EU och Sverige ska ta fram strategier för syntetisk biologi, och de områden och policyförslag som den här artikeln diskuterat är bra ställen att börja på.
Revolutionen inom syntetisk biologi kommer att ha minst lika omvälvande effekter som utvecklingen inom artificiell intelligens. Det är dags att uppmärksamma detta och ta steget in i den framtid där allt mer liv kommer att vara konstgjort.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat på Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi
