Philip Anstrén, om hur Ryssland genom diplomati, militärt och ekonomiskt stöd underminerar demokratin och den liberala multilateralismen i Latinamerika.
I december 2018 landade två ryska Tu-160 på flygplatsen i Venezuelas huvudstad Caracas. Tu-160 är ett tungt jetdrivet strategiskt bombplan som kan bära och fälla atombomber. USA hade några månader tidigare börjat dra sig ur INF-avtalet och budskapet från Moskvas var glasklart: om ni för in medeldistansrobotar i Europa tar vi kärnvapenbombare till er ”bakgård” i Latinamerika. Flera länder i regionen kritiserade Rysslands agerande som ett hot mot freden.
President Nicolás Maduro – pressad av amerikanska sanktioner och omfattande protester mot Chavistaregimen – behövde stödet från Putin. En månad senare utropade oppositionsledaren Juan Guaidó sig till Venezuelas president och Donald Trump hotade med att USA övervägde alla medel för att hjälpa honom till makten. Moskva svarade denna gång med att skicka militära rådgivare till Venezuela. Det lugnade diktatorn: när Maduro övervägde att fly till Kuba i april 2019 var det ryska diplomater som övertygade honom att stanna.
Dessa händelser är välkända. Moskvas negativa inverkan på resten av Latinamerika är inte det. I själva verket spelar Moskva liknande geopolitiska spel i flera latinamerikanska länder, något som skadar demokratin och den liberala multilateralismen.
Rysslands diplomatiska relationer med Latinamerika vilar delvis på gamla partnerskap från Kalla kriget: Nicaraguas diktator Daniel Ortega – vars regim förlitade sig på sovjetiskt stöd under inbördeskriget mot Contras på 1980-talet – och det kubanska kommunistpartiet är två av Moskvas närmaste allierade i regionen.
Rysslands militära kopplingar till dessa två länder är starka. Precis som i Venezuela tillåter detta Moskva att svara på Nato:s närvaro i ”det nära utlandet” som Ryssland uppfattar som sin intressesfär med styrkedemonstrationer i det som uppfattas som Washingtons bakgård. När USA motsatte sig Rysslands invasion av Georgien 2008 skickade Moskva, till exempelvis, stridsfartyg till Nicaragua för att markera mot USA. Kuba och Nicaragua gynnas samtidigt av investeringar och krigsmaterielaffärer på fördelaktiga villkor från Ryssland. När nicaraguanska säkerhetsstyrkor och paramilitärer sommaren 2018 slaktade 300 demonstranter avlossades dödande skott från ryska AK47:or och Dragunovgevär.
Man stödjer också varandra i multilaterala fora, där de har gemensamt intresse av ”straffrihet”. Kuba och Nicaragua har konsekvent röstat mot FN-resolutioner som fördömer Rysslands annektering av Krim. Nicaragua är ett av de fem länder som erkänner Sydossetien och Abkhazien. Kreml har i gengäld försökt hindra FN:s säkerhetsråd från att ta upp den nicaraguanska regimens kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och försvarar det kubanska kommunistpartiets “rätt” att utan konsekvenser fortsätta förtrycka det kubanska folket. Ryssland och Venezuela stödjer ger också varandra diplomatiskt skydd.
Moskva har tidvis lyckats hitta nya latinamerikanska allierade för sin kamp mot den liberala världsordningen. De vänsterlutande, populistiska, anti-amerikanska och ofta auktoritära ledare som kom till makten i flera länder i regionen i början av 2000-talet – den “Rosa vågen” – var särskilt öppna för Moskva.
Venezuelas Hugo Chávez är förstås typexemplet. Efter att 2004 ha lanserat den Bolivarianska alliansen för vårt Amerika (ALBA) – som en motvikt till det av USA lanserade Amerikanska frihandelsområdet – påbörjade Chavez en kärlekssaga med Vladimir Putin. Venezuela har köpt ryska vapen för flera miljarder dollar och fått minst $17 miljarder i lån och investeringar från Moskva, vilket har hjälpt chavistaregimen att överleva den ekonomiska kollapsen.
Moskva hittade fler allierade i ALBA. Den alltmer auktoritäre Evo Morales som var Bolivias president 2006–2019, skrev 2017 under ett försvarsavtal med Putin. Samma år röstade Bolivia mot FN-resolutioner som fördömde Bashar al-Assads användning av kemiska vapen i Syrien. Ecuadors förre president, den populistiske Rafael Correa, var också en Putinkramare. Han har nu sin egen intervjuserie på den spanska versionen av Russia Today.
Mindre radikala vänsterregeringar i regionen har också gjort gemensam sak med Moskva. Kristina Fernández de Kirchner, Argentinas president mellan 2006 och 2015 och nu vicepresident, hade ett nära partnerskap med Ryssland. Under Arbetarpartiets tid vid makten (2003–2016) verkade Brasilien med Ryssland inom ramen för BRICS-gruppen för en mer multipolär världsordning i samstämmighet med Ryssland.
Moskva har dock även lidit bakslag de senaste åren. Nya regeringar i Ecuador, Bolivia och Brasilien – ledda av Lenín Moreno, Jeanine Añez och Jair Bolsonaro – har vänt sig bort från Ryssland och närmat sig USA. Ett annat exempel är att amerikanska sanktioner nyligen tvingade Rosneft att föra över sin verksamhet i Venezuela till ett företag helägt av den ryska staten.
Den ryska förmågan att skapa instabilitet i Latinamerika ska inte underskattas. RT en español var den spanskspråkiga nyhetskälla i Latinamerika som 2019 lockade mest klick på sociala medier. Risken att rysk desinformation, till exempel om covid-19, får spridning i regionen är betydande. Ryska troll har spätt på den protestvåg som förra året drabbade flera av de länder som tagit ställning mot Venezuela, bland annat Ecuador, Bolivia, Peru, Colombia och Chile.
Rysslands agerande skadar svenska intressen. Moskva undergräver aktivt två av de målsättningar – demokratisk utveckling och liberal multilateralism – som regeringens handlingsplan för regionen vill främja. I FN:s säkerhetsråd tvingades Sverige kämpa mot Rysslands ansträngningar att hindra debatt om krisen i Venezuela och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Nicaragua.
UD borde uppdatera sin handlingsplan för regionen med analys och fördömanden av Moskvas agerande inte bara i Venezuela, utan i hela Latinamerika.
Istället för att bjuda in ryska diplomater till Stockholm för fruktlösa diskussioner om Venezuela borde Sverige ställa sig bakom amerikanska sanktioner mot ryska företag i Venezuela. Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har alla ledamöter som sitter i Europaparlamentets utrikesutskott och/eller Delegation till den parlamentariska församlingen EU-Latinamerika. Dessa borde jobba för att skapa mer stöd i EU för införande av sanktioner.
PHILIP ANSTRÉN är tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltar i Frivärlds Utrikesakademi.
