Läxan är att vi måste förvänta oss det oväntade

Anton Roos, om att Sverige i tider av såväl kris och konflikt som fred behöver ett väl rustat och adekvat totalförsvar.

Coronakrisen har med all tydlighet påvisat vikten av ett tillräckligt totalförsvar, inte minst det nödvändiga i ett nationellt beredskapslager.

Sverige befinner sig i den värsta krisen sedan andra världskriget. Innebörden av dessa ord talar sitt tydliga språk, men är likväl svåra att begripa. Vad som dock redan står klart – och för många av oss gjorde det även före krisen – är att vårt totalförsvar lämnar mycket att önska. Det politiska ansvaret för detta är delat. Trots att vissa partier haft makten längre än andra är det sammantaget ett misslyckande för hela det politiska Sverige.

Den enda acceptabla ursäkten sammanhänger med hur regering och riksdag nu väljer att agera framöver. När Coronakrisen väl är över är det hög tid att se till att vi står rustade inför nästa. Och det brådskar att komma igång.

Historien är allmänt känd. I efterdyningarna av kalla krigets slut valde Sverige i praktiken att ta avsked av totalförsvaret. Regementen och krigsförband lades ned och beredskapslagren med civil och militär utrustning avvecklades. Den eviga freden hade kommit och med den oförmågan att föreställa sig kris och krig.

Resultatet är välkänt. Det har visat sig i form av en försvarsmakt som inte är dimensionerad för att möta en hotfull omvärldsutveckling. Det visade sig 2014 med branden i Västmanland. Det visades 2015 i samband med flyktingkrisen. Det visar sig återigen nu.

Den enda rimliga lärdomen torde vara glasklar: det oväntade kommer alltid att ske. Den insikten bygger på principen om att hoppas på det bästa samtidigt som man utgår från det värsta. Tyvärr har Sverige under lång tid enbart tillämpat den förstnämnda delen.

Coronakrisen belyser frågan om statens ansvar – en fråga där det råder delade ideologiska uppfattningar om var gränsen bör gå. Men det är ett axiom att statens första och viktigaste uppgift är att skydda medborgarna mot inre och yttre hot. Man kan säga att det är samhällskontraktets fundament, eftersom individen svårligen klarar av denna uppgift ensam. Att den insikten omfattas av regering och riksdagen är en förutsättning för att de åtgärder vidtas som gör att Sverige får en robust beredskap som förbereder oss inför nästa kris. För den lär definitivt komma.

Genom åren har politiker från olika håll underskattat problemen. På Folk och försvars Rikskonferens 2017 sade Sveriges dåvarande inrikesministern Anders Ygeman:

“Den som ser tillbaka på ett civilt försvar som det såg ut i en svunnen tid med livsmedelslager, regionala civilbefälhavare och skyddsmasker, undrar kanske hur detta ska kunna gå till. Men ett modernt civilt försvar ska inte bygga på strukturerna från förr. Det skulle inte fungera.”

Uttalandet är talande för ansvariga politikers inställning generellt. I en slags chauvinistarrogant ton är tesen att Sverige besitter något unikt jämfört med resten av vår omvärld. Visserligen har Sverige inte varit ensamt om att avrusta, men på andra sidan Östersjön var Finland ett exempel på motsatsen. Här valde man att behålla den civila beredskapen (och det territoriella militära försvaret). Runtom i landet återfinns lager med spannmål, driftmedel, medicinsk utrustning och annat för att kunna tas i bruk vid händelse av kris eller krig.

Det kollektiva minnet från krigen sitter alltjämt djupt i det finska samhället. I Sverige med sin annorlunda historia har det däremot närmast varit omöjligt att föreställa sig att landet skulle drabbas av kris eller krig. Den enkla sanningen är att Finland har gjort det bättre och Sverige har gjort det sämre. Vi borde nu se och lära av andra, bland annat Finland.

Resultatet av de krisåtgärder som har vidtagits är svårtolkade och historiens dom kommer att visa ifall de har varit de rätta. Vad vi dock redan vet är att Sverige inte varit tillräckligt förberett. Ett märkligt mönster framträder av att svenska politiker enbart vidtar åtgärder när skadan redan är skedd. Läxan blir således alltid lärd den hårda vägen. Låt därför Coronapandemin bli en läxa som håller i sig om att Sverige ska, och alltid måste ha, ett starkt militärt och civilt försvar – ett väl rustat totalförsvar.

På så vis kan vi vända en förödande kris till något positivt – och något som gör att Sverige står bättre rustat att möta framtiden.

ANTON ROOS är försvars- och säkerhetspolitisk talesperson i KDU.