Michael Zell, tidigare ordförande i Sveriges marina akademi – Kungliga Örlogsmannasällskapet påminner om mål, medel och solidaritet i Nato-debatten
Foto: Kungliga Örlogsmannasällskapet och Nato
Statsminister Magdalena Andersson har i sen tid givit prov på en märkligt rigid och dogmatisk syn i fråga om en svensk anslutning till Nato. Det är därför värt att påminna om vad som är Sveriges säkerhetspolitiska mål. Regeringen uttrycker saken på följande sätt på sin hemsida under ”Nationell säkerhetsstrategi”:
Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna. Tydligare kan inte ett nationellt mål uttryckas.
Mål och medel kan lätt tas för två grenar på samma träd. Men skillnaden mellan de två är att medlen är helt underordnade målet. Ett mål står fast, medel kan och under vissa omständigheter även bör variera.
Medel för att uppnå det mål som regeringen angivit ovan utgörs normalt av ett starkt försvar, en god försvarsvilja och ett brett civilförsvar. Som bekant har de medlen varierat starkt under de senaste 30 åren. Andra medel kan vara medlemskap i försvarsallianser, -förbund och unioner. Eller ett avstående för det fall en sådan allians kan uppfattas skada mer än den tillför. Vad gäller Nato är den gällande officiella uppfattningen från regeringen uppenbarligen den senare. Det hävdas att vi når vårt säkerhetspolitiska mål bättre genom att avstå från den enda internationella gemenskap som gör skillnad. Varför det är på det sättet bevärdigas inte en förklaring. Det påstås enbart att alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl historiskt.
Men det är inte en entydig sanning. Sverige har förvisso haft fred sedan 1814. Men målet är formulerat vidare än så. Det inkluderar också frihet och säkerhet. Formuleringar på den här nivån sker med mycket stor precision, innebärande att de två senare begreppen inte ska uppfattas som synonymer till det första. Att åtnjuta fred är inte så svårt som det kan tyckas, det gäller bara att backa så långt att man inte uppfattas som ett hot. Till skillnad mot de andra två momenten i vårt nationella mål.
Frihet och säkerhet innebär att man är herre i sitt eget hus, och inte behöver kompromissa med sina ideal. Vi må ha haft fred sedan 1814 men Sveriges avstående från bidrag till gemensam säkerhetspolitik i vårt närområde har bjudit in flera despoter till hot och påtryckningar mot oss. Därtill allvarliga väpnade konflikter som drabbat våra grannar Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Nu Ukraina. Att betrakta det som en framgång framstår inte som helt självklart.
Vari ligger statsministerns problem att för oss och resten av världen klargöra att vi står för solidarisk fred och frihet, en ordnad gemensam säkerhet med respekt för konstitutionellt självbestämmande? Varför ens för en sekund, för att använda statsministerns eget språkbruk, wobbla i den frågan?
När det blåser och stormar ska alla veta vad målet är. Men medlen inte bara må variera, det ligger en intellektuell och taktisk svaghet i att inte använda sig av möjligheten att variera dem efter vid var tid rådande omständigheter. Statsminister Andersson hävdar att vad som än händer ska vi avstå från ett Nato-medlemskap, ”vår linje ligger fast”. Det är att göra ett medel till ett mål. Det brukar sällan vara klokt. Det är ju inte svårare än att meddela att så länge Putin uppför sig med respekt för den rådande europeiska säkerhetsordningen har vi valt att stå utanför Nato. Byter Putin fot, gör Sverige också det. Vårt mål ligger fast, medlen varierar efter nya förutsättningar.
Men det kanske är ett kroniskt synfel hos socialdemokratiska statsministrar att inte se nya saker komma?
Önsketänkande är ju inget man överger i en handvändning. Men för den som ännu tror att vårt avstående från Nato skulle på något sätt ge Putin en varm och god känsla av lugnande stabilitet, inbjuder serien Georgien 2008, Krim 2014 och i all synnerhet Ukraina 2022 till ett mått av oro. För vad ett nästkommande steg från Putin kan betyda för ett Sverige utanför en traktatsbunden försvarsgemenskap.
Vad statsministern också måste beakta är att hennes i nu trängt mål bindande vid den alliansfria masten, försvårar och förstorar den ändring som utvecklingen nu ändå med säkerhet tvingar fram. Den retorik som statsministern har byggt upp kring saken, gör en kommande ansökan om medlemskap i Nato mer dramatisk och utmanande än den hade behövt vara. Det hade kunnat undvikas genom ett mer långsiktigt resonerande kring Sveriges säkerhetspolitiks mål och medel.
I stark sammanfattning: Putin, du vet vårt mål. Gör du bu, gör vi bä.
Michael Zell
Tidigare ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi
