Mary Trumps nyligen utgivna bok ”Trump – Too Much and Never Enough” beskriver den mäktiga Trumpdynastin och hur dess dysfunktionella kultur skapade figuren Donald Trump. Olof Ehrenkrona har läst den.
Mary Trumps bok ”Trump – Too Much and Never Enough” kommer inte att påverka den amerikanska väljaropinionen. Den innehåller ingenting substantiellt som inte redan är känt och omtalat och hennes berättelse om den dysfunktionella familjedynastin kunde ha skrivits om tusentals andra familjer. Dessutom är det ingen deltagande observation från insidan, eftersom hon hölls ovetande och förstod inte vad som hände. Det är först i vuxen ålder som hon har haft tillgång till relevanta tolkningsramar, dels genom sin gedigna utbildning i psykologi, dels genom den inblick hon fick i familjens affärer under tvisten om farfaderns arv.
Boken saknar ändå inte värde, eftersom den sätter in Donald Trumps problematiska personlighet i den kontext som är nödvändig för att förstå vilka konsekvenserna blir, när en sådan ledare försätts i en ansvarig position med stora befogenheter och en knölpåk i handen. Världen är full av narcissister, och sociopater och komplexa personligheter som kombinerar olika störda beteendemönster. I vissa kontexter kan dessa skapa stora problem för omgivningen. I andra sammanhang däremot kan deras egenskaper bidra till det gemensammas bästa.
I boken finns också två intressanta exempel som belyser hur det är möjligt för en person som Trump att överleva i vissa speciella miljöer. Det ena handlar om faderns relation till honom och den andra om Trumps relation till bankerna. I bägge fallen handlar det om en bristande förmåga att hantera det som ekonomerna kallar för ”sunk costs”, eller för evigt förlorade pengar, förluster som inte på något sätt kan komma framtida verksamhet tillgodo. Motsatsen till sådana förluster, är återvinningsbara tillgångar som kan uppstå exempelvis genom att skrapa rent i ett konkursbo.
Hur överlever Trumps förhållande till den snåle fadern när han sätter sprätt på den mödosamt uppbyggda familjeförmögenheten och hur kan han visa sig på banken efter fyra konkurser? Svaret är enkelt: det handlar om myten kring honom själv. En vanföreställning om sin person som han har odlat för att inte malas ner i familjen och som han prackar på andra eller som andra utnyttjar för sina egna syften. I faderns ögon är allt förlåtet så länge sonen odlar del två i en framgångssaga där pappans livsverk är den första delen. I bankernas ögon må den finansiella ställningen vara hopplös men så länge varumärket Trump består så finns det pengar att återvinna. Donald Trump IRL har varit en gigantisk felsatsning, men myten om honom kan kapitaliseras i pengar, makt och prestige.
Så länge Trumps misslyckanden kan skylas över av förment nya framgångar fortsätter skenet att bedra och nya vinster hägrar, men en ännu starkare drivkraft för att hålla myten vid liv är risken att dras med i hans fall. För fadern skulle det ha varit slutet på en livslögn och för kreditorerna sista hållplatsen i deras karriärer. Genom att göra omgivningen delaktig i mytbildningen tas alla medpassagerarna som gisslan i vad som närmast kan liknas vid ett mänskligt kedjebrev. Valet av Trump till Förenta Staternas president och att det republikanska partiet avser att försöka få honom omvald kan betraktas som kedjebrevets ultimata framgång och understryker att svårigheten att hantera eviga förluster är en svaghet också i politiken.
Covid-19-krisen illustrerar det politiska ledarskapets betydelse för realiteterna som medborgarna möter i vardagen, och till skillnad från i världspolitiken med dess långa processer så märks misstagen i omedelbart brutala siffror över antalet sjuka och döda. Trumps kaotiska ledarskap har obarmhärtigt blottlagts av pandemin och den federala maktutövningen har antingen ställt till stora problem för delstaterna eller varit helt frånvarande. I likhet med flera andra länder, däribland Sverige är underlåtenhetssynderna många till följd av bristande styrning inte minst genom att faran nonchalerades i inledningsfasen.
Till skillnad från exempelvis Putin som konsekvent har skjutit de ryska myndigheterna framför sig tog Trump själv tillfället i akt att framstå som den starke ledaren genom att leda Vita Husets dagliga presskonferenser. Efterhand som utfallet blev sämre avtog hans intresse och han ägnade alltmer tid åt att undergräva sina egna experter istället för att stärka den allmänna moralen. Trumps problem var att ett virus inte låter sig manipuleras på pressträffar utan tuggar på som det är designat för att göra.
Därför blev hans försök att distansera sig heller ingen framgång. Bristerna i ledarskapet fick konsekvenser i USA precis som i andra länder med svaga eller dysfunktionella ledningar. Trumps problem är också detsamma – svårigheten att hantera de nedlagda icke återvinningsbara kostnaderna. Han är fången i sin egen mytbildning. Varje helomvändning blir ett bevis på att den tidigare politiken var fel och därmed ett angrepp på myten om hans ofelbarhet. Det blir därför nödvändigt att låtsas som att strategin i själva verket har varit framgångsrik. Att överge denna är detsamma som att erkänna sitt misslyckande. Ska kursen läggas om måste det ske bakom rökridåer. För Trumps del handlar det om att konsekvent hänvisa till det tidiga beslutet att stoppa alla flyg från Kina. Förutom att beslutet också hade andra motiv innebar det inte något inresestopp för kineser som istället tog sig till USA från andra flygplatser. Men det viktiga är att visa att han hade rätt från början för att sedan kunna skylla alla fortsatta misslyckanden på andra.
Det republikanska partiets dilemma, som blottas av den oskickliga pandemibekämpningen, liknar således både bankernas och pappans. Partiet har investerat hela sin identitet i ett skandalbygge där den säkra förlusten av nedlagt kapital alltid kommer att framstå som mer skräckinjagande än den till synes ringa kostnaden för ännu ett försök att skyla över skandalen. I ett företag brukar sådana situationer lösas genom ett ledningsbyte. En ny ledning tar fram allt unket och murket från företrädarna. Det gäller att göra det tillräckligt fort, innan man hinner kidnappas av det förflutnas misstag och därmed bli delaktig i en utveckling som hotar företagets överlevnad.
I politiken är det väljarna som måste stå för ansvarsutkrävandet. Mytbildningens syfte blir därför att göra väljarna delaktiga i narrativets bevarande och därmed resistenta mot all kritik av ledaren eller partiet. Häri ligger förklaringen till Trumps stadiga bottenplatta kring 40 procent av väljarkåren där hans höga förtroendesiffror hos republikanerna – 80 procent – är uttryck för att också väljare hellre blir medberoende än erkänner den oåterkalleliga förlusten.
Här finns också en inbyggd paradox som går ut på att ju större förlusten är, det vill säga bedrägeriets omfattning, desto mindre benägna blir vi att erkänna oss bedragna och desto mer benägna att kasta goda pengar om än i mindre doser efter de dåliga. Att tillfälligt avvärja den stora förlusten med hjälp av till synes obetydliga insatser framstår som ett rationellt beteende. På så vis finns hos de riktigt stora katastroferna ett slags självskydd mot de stora avslöjandena och att sanningen kommer fram.
Det är onekligen svårt att se Trump, med alla hans mänskliga brister och flödande osanningar, som en frälsarfigur. Men det är också lärorikt. Ända sedan Platon, över Augustinus, Thomas av Aquino, Hobbes och Locke har vi brottats med frågan om det goda respektive det dåliga ledarskapet. Men en viktig dimension i den frågan har varit satt på undantag, medborgarnas egen roll i urvalsprocessen. Vår förmåga att göra ett kritiskt urval utan att förblindas och fördummas av mytiska narrativ och magiskt tänkande.
Mary Trump snuddar vid hennes familjs eget ansvar för att Trump blev som han blev och för att ingen satte stopp, men utan att fullfölja ansvarsutkrävandet. Offret är delansvarigt genom att spela med och göra sig till en medberoende. Det är sektmedlemmens fundamentala moraliska dilemma. För fyra år sedan tog sig en sekts innersta krets in i den ledande supermaktens centrum, och all verksamhet kom därefter att underordnas ledarens behov av bekräftelse. Om drygt tre månader får vi svaret på frågan om det amerikanska samhället är rationellt nog att erkänna förlusten i dess fulla vidd och gå vidare för att försöka återupprätta den storhet som har gått förlorad under den gångna mandatperioden.
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
