Suomen Sotilas kolumnist Pekka Virkki lyfter riskerna kring vad som skulle ske om vi samtidigt ser en upptrappad kris i Formosasundet och vid den lettiska gränsen till Belarus.
Detta är inte en sann historia, men skulle kunna bli det en dag. Det här är ett fiktivt scenario som, om det värsta skulle hända, skulle sätta Natos försvarsallians i ett extremt problematiskt läge. De militära spänningarna i Östersjöregionen skulle nå kokpunkten.
Ärligt talat är detta scenario egentligen ganska provocerande, överdrivet och osannolikt. Ändå är det är ett av många möjliga scenarier, risken att något sådant händer försvinner inte med blott önsketänkande.
Fram till början av september 2021 hade situationen i Belarus varit instabil under ett helt år. Den verkliga vinnaren av det bedrägliga presidentvalet, Svjatlana Tsichanoŭskaja, hade, som många andra belarusiska oppositionsaktivister, flytt till grannlandet Litauen, varifrån hon fortsatte sin internationella kampanj.
I Belarus slutade de storskaliga demonstrationerna hösten 2020 med brutalt våld och gripanden genomförda av säkerhetsstyrkor, som många sade hade kommit från Ryssland. Mystiska försvinnanden och dödsfall var inte ovanliga.
Det sätt på vilket den belarusiska regimen kvävde det folkliga upproret hade gjort positionen för landets “sovjetiske” diktator, Aljaksandr Lukasjenka, som tidigare hade balanserat mellan västliga och ryska intressen, mycket mer osäker. Hans maktposition skulle nu bero på ryskt ekonomiskt bistånd och Moskvas repressiva apparat.
Lukasjenkas fräcka kapning av ett civilt flygplan och hoten mot grannländerna förbättrade inte hans redan svårt solkade rykte i väst.
Migranter från Irak hade flugits in till Belarus huvudstad Minsk under en tid. Vid ankomsten transporterade lokala myndigheter migranterna till de litauiska, polska och senare de lettiska gränserna.
Händelseförloppet sågs allmänt som en organiserad “hybridoperation” snarare än en spontan tillströmning av flyktingar. Människor som hade tänkt söka asyl i EU blev offer för Minsk-regimens bedrägerier när de inte fick passera gränsen. Men att återvända till Belarus var inte möjligt heller.
Karta från Wikipedia.
Läger för de fördrivna personerna inrättades i skogsklädda gränsområden, medan lettiska, litauiska och polska gränsvakter gjorde sitt yttersta för att tillgodose de grundläggande behoven för lägrens invånare. Lettland är det svagaste av de tre baltiska länderna militärt och mindre säkert på grund av sin geografi. Polen lider av en auktoritär panikreaktion orsakad av att stödet för regeringspartiet rasar, medan Litauen trakasseras inte bara av Ryssland utan också av Kina efter den litauiska regeringens beslut att låta Taiwan öppna en diplomatisk representation i Vilnius.
Allt detta är något som verkligen har ägt rum fram tills nu.
Under hösten 2021 började situationen förvärras ytterligare, inte bara i Litauen utan också i Sydkinesiska havet. Taiwans säkerhetstjänst hade fångat en ingenjör som hade spionerat för Peking medan han arbetade på Taiwans kritiska infrastruktur för telekommunikation.
Som svar hotade Kina att avbryta handelsförbindelserna med önationen, vilket Peking betraktar som sitt suveräna territorium. Den politiska situationen i Taiwan blev spänd eftersom vissa var mer villiga att göra eftergifter till Kina än de som åberopade självständighet, särskilt den unga generationen.
Belarusiska gränsvakter fortsatte att driva migranter in i gränsområdet, varifrån de dock inte hade någonstans att fly. Den kalla och mörka hösten skulle göra situationen ännu svårare för irakierna i lägren.
Vissa västeuropeiska medier skildrade de lettiska och litauiska myndigheternas agerande i ett mycket negativt ljus, även om regeringarna gjorde sitt yttersta för att hitta en human lösning på situationen utan att uppmuntra till större flyktingströmmar. Enligt ett uttalande från den tyska underrättelsetjänsten fanns det tecken på att en publicitetskampanj organiserad av några medborgargrupper och främst vänsterpolitiska rörelser hade påverkats av de ryska underrättelsetjänsterna.
Vid denna tidpunkt ökade Folkets Befrielsearmé sin närvaro vid taiwanesiska vatten. Samtidigt förvärrades den politiska krisen i Taipei. När parlamentet, den lagstiftande Yuan, debatterade framtiden för förbindelserna med Peking, blev plötsligt hela ön mörk. Attacken förlamade inte bara elnätet, till och med militärens informationssystem och sjukhusen gick offline.
Regeringen meddelade att Kina stod bakom attacken, vilket Peking kraftigt förnekade och uppgav att Kina skulle anse att “det fräcka påståendet är en krigsförklaring i sig” – om inte den taiwanesiska presidenten personligen korrigerade sitt uttalande.
USA:s och Taiwans presidenter.
Taiwans president, med stöd av landets underrättelsetjänst och generalstaben, uppgav att hon inte kunde motbevisa fakta, men gjorde samtidigt alla ansträngningar för att undvika att eskalera situationen. Inget hördes från Peking, som dock grupperade massor av ytterligare marina förband till Sydkinesiska havet. Den taiwanesiska regeringen vädjade om hjälp från USA, som skickade sina hangarfartyg till området och började förbereda tuffa ekonomiska sanktioner mot sin stora handelspartner.
Samtidigt dök det upp fler människor i närheten av migrantlägret vid den lettisk-belarusiska gränsen, trots de försämrade väderförhållandena. De nya “migranterna” skilde sig från migranterna som hade kommit till området tidigare: även om de tydligen hade en bakgrund från Mellanöstern talade de flytande ryska och verkade ha goda förhållanden med de belarusiska gränsvakterna.
Bild från Wikipedia över Taiwan.
Just när USA:s president höll en lång presskonferens om krisen i Taiwan bröt hela helvetet ut i migrantlägret. Mitt i natten knivhögg en av migranterna en lettisk gränsvakt. Andra människor i civila kläder, några beväpnade med knivar och några med tyngre vapen, rusade till platsen. Efter att ha avlossat varningsskott öppnade en lettisk gränsvakt eld mot en migrant på nära håll och skadade mannen allvarligt.
Belarus hävdade att skott avlossades från den lettiska sidan över gränsen, i syfte att skada belarusiska gränsvakter.
Lukasjenka skyllde på Nato för den uppkomna situationen. På grund av den akuta krisen, sade han, var Belarus tvunget att sätta in armén för att avvärja attacken och skydda de omedelbara humanitära behoven för migranterna i lägren. Av den anledning förklarade Belarus att dess styrkor hade tagit kontroll över en “skyddszon” på några hektar in på Lettlands territorium. Minsk meddelade att de inte skulle avstå från området förrän Lettland säkerställer att “dess avsikter var fredliga och respekterade mänskliga rättigheter och grannländernas territoriella integritet”.
Den lettiska regeringen drog slutsatsen att landet var under attack och åberopade Natos artikel 5.
Den ryske presidenten uppgav att han förstod de belarusiska oron över läget, men erbjöd sig att medla. Detta eftersom “Lettland var hem för många av våra landsmän, till vilka vi är skyldiga en fredlig lösning”. Samtidigt var hela USA:s militär och administration fullt upptagna av krisen i Taiwan.
Låt oss sluta där.
Hur skulle du hantera situationen? Vad skulle de olika alternativen innebära för Natos och dess allierades trovärdighet och för självständigheten för länder i Östeuropa? Hur skulle du hantera risken av en stor konflikt mellan supermakter?
Som sagt var är scenariot som beskrivs ovan mycket osannolikt men inte helt omöjligt. Att vara förberedd innebär också att förbereda sig på osannolika risker.
Det är därför jag tycker att det är viktigt att prata om eventuella situationer till och med lika osannolika som detta hypotetiska scenario.
Så vad hade du gjort?
Pekka Virkki
Magister i samhällsvetenskap i internationella relationer och regionala studier från Tartu Universitet och kolumnist på den finska militära tidskriften Suomen Sotilas (Finska soldaten)
