Förgiftningen av Alexej Navalnyj påminner oss återigen om att av rena säkerhetsskäl minska exponeringen mot Ryssland.
Alexej Navalnyj. Foto: Wikimedia
Navalnyj har vaknat ur koman. Det är ännu oklart vilka bestående men han kommer att få av förgiftningen, men ingen går omärkt igenom en attack med högpotenta kemiska stridsmedel. Navalnyj är en i raden av personer som har utsatts för mordförsök av Putinregimen. För det är mord det handlar om. Överlagda mord av värsta sorten. En del har förgiftats som Litvinenko och Skripals, andra har skjutits ner som Anna Politovskaja och Boris Nemtsov, åter andra har misshandlats till döds eller fallit ut genom fönster eller ner från balkonger. Vi talar om en också i historisk jämförelse, ovanligt brutal mördarregim som härskar innanför Kremls murar.
Det är så många attentat och gifterna är så svåråtkomliga att de ryska myndigheternas ansvar inte längre kan ifrågasättas, trots alla försök till dementier och desinformation. Frågan är vad vi gör åt saken. Det är som vanligt när man har att göra med samvetslösa personer, det lönar sig föga att försöka få dem att ändra sitt beteende så länge de upplever att vinsten överstiger kostnaden. Således gäller det att minimera vinsterna och maximera kostnaderna. Och den goda nyheten är att det kan vi alla bidra till och ju fler som gör det, desto lägre blir lönsamheten och högre blir priset som de tvingas att betala.
I botten finns den viktiga skyddsaspekten. Ryssland mördar inte bara på sitt territorium utan också i andra länder. Även om måltavlan hittills har varit det egna landets medborgare utsätts en person som vistas i deras omgivning för risken att bli ännu ett oskyldigt offer som har varit på fel plats vid fel tidpunkt. Det handlar för vår del således om att av rena skyddsskäl minska exponeringen mot Ryssland.
Det förefaller logiskt att börja med att neka alla med kopplingar till de ryska underrättelseorganen inresetillstånd till EU. I den mån de har EU-pass bör dessa givetvis dras in. Sållningen av ambassadpersonal bör skärpas. Det är en typ av åtgärder som med fördel kan utvidgas om så behövs. Ryskt gods och ryska inresande måste kontrolleras mera noggrant i hamnar och på flygplatser för att förhindra införsel av de ämnen som de ryska myndigheterna använder sig av för att döda obekväma personer. Ett EU-gemensamt skydd bör alltså skapas mot den ryska regimens dödspatruller. Samtidigt bör detta skydd även göras effektivare mot annan kriminell verksamhet som smuggling, penningtvätt och korruption.
EU bör ta ett särskilt ansvar för att föreslå metoder och bidra till implementeringen av medlemsstaternas skyddsåtgärder för att sätta stopp för såväl den myndighetsdrivna som den regimoberoende ryska kriminaliteten. En regelbunden återrapportering bör ske med största möjliga transparens så att medborgarna görs medvetna om hotbilder och risker.
Men det finns också saker som vi kan göra som privatpersoner, i synnerhet de av oss som i olika sammanhang har kontakter med Ryssland och ryska medborgare. Det viktigaste är att alltid påminna om att vi i väst ser vad deras regim sysslar med. De vanliga hederliga ryssar som är oskyldiga till regimens övergrepp bör ändå informeras om vilken belastning som regimens destruktiva beteenden utgör och att det inte går att undvika att det drabbar alla ryssar när landet får pariastatus i omvärldens ögon. Vi ska inte göra misstaget att kritisera de många oskyldiga, de ska beklagas inte anklagas. Och de förtjänar vårt stöd inte våra fördömanden. Men de måste förstå att regimens brott kostar.
De regimtrogna, de medansvariga, bör få klart för sig med vilket förakt vi ser på dessa mord och den skadegörelse som underrättelseorganen och syndikaten försöker åstadkomma. Och att vi inte stillatigande accepterar att de med korruptionen som vapen förgiftar våra institutioner. Inom affärslivet måste man vara öppen med att affärer med Ryssland och ryska företag har lågt anseende och betraktas som affärer med avsevärt förhöjda risker ekonomiskt och fysiskt. Även företag som sköter sig och arbetar helt lagligt kan ju närsomhelst råka ut för ett övertagande av kriminella intressen, och ju mer framgångsrikt företaget är, desto större är risken att väcka kleptokraternas uppmärksamhet. Anställda som arbetar med Ryssland och ryska intressen måste också ges ordentlig säkerhetsutbildning och tydliga förhållningsorder att respektera de normer och den affärsmoral som gäller i hemlandet. De måste förstå att det faktiskt är direkt farligt att arbeta på de villkor som den ryska kleptokratin erbjuder och att det befrämjar hälsan att vara medveten om att i Ryssland är den nye sheriffen i staden ofta en del av det härskande syndikatet.
Vårt ansvar som medmänniskor handlar inte om att ta avstånd från ett land eller ett folk, men väl om att dra gränser och vara öppna med att en regim som mer eller mindre öppet och demonstrativt mördar sina medborgare aldrig kan betraktas som en del av civilisationernas gemenskap. Vi kan inte bortse från dess existens eller låta bli att behandla den som en del av verkligheten. Men vi kan välja ett annat umgänge för att minimera dess betydelse för våra liv. Och vi måste försvara oss när stabiliteten och utvecklingskraften i våra egna länder och samhällen angrips och hotas genom skymningsattacker av skilda slag.
Gängen utanför våra gränser är ett hot mot våra öppna samhällen precis som gängen innanför våra gränser är det. Dock med den inte oväsentliga skillnaden, att gängen på andra sidan staketet opererar på en annan stats uppdrag och besitter massförstörelsevapen som de uppenbarligen inte drar sig för att använda som en del av den taktiska vapenarsenalen.
Olof Ehrenkrona
Tf redaktör
