I Finland växer oron för att påtryckningarna från Ryssland kommer att öka rapporterar Yrsa Grüne-Luoma från Helsingfors. Få tror ändå att den ryska militärapparaten kommer att fysiskt rulla in över gränsen i öster.
F-35 som upphandlas av Finland. Foto: U.S. Air Force photo by Airman 1st Class Jovante Johnson
Men när Ryssland ser på sin säkerhet ur ett geopolitiskt perspektiv kommer man inte ifrån att landgränsen mellan Finland och Ryssland löper från Arktis i norr till Finska viken i söder. Ett geopolitiskt 1300 kilometer långt och ofrånkomligt faktum. Och i Rysslands verktygslåda ligger många andra redskap. Om president Vladimir Putin vill kan han lyfta upp Finlands köp av amerikanska F-35-plan på bordet.
Den finska statsledningen med presidenten i spetsen upprepar att inget omedelbart hot mot Finland föreligger och att läget i Finska viken är lugnt. Det lilla ordet ”omedelbart” visar ändå att beredskapen på alla fronter har trissats upp och att man är på alerten.
Ansvariga statsledare och politiker hänger sig inte åt spekulationer inför mikrofoner och tv-kameror. Att också riksdagen delar uppfattningen om att säkerhetsbalansen i hela Europa nu står på spel råder det inga som helst tvivel om. I onsdagens säkerhetspolitiska riksdagsdebatt som följde på statsministerns upplysning om det utrikes- och säkerhetspolitiska läget verkade det som om också de mest ivriga anhängarna av ett finländskt NATO-medlemskap skulle ha lagt sordin på sina anföranden. Tidpunkten för att ansöka om medlemskap är inte just nu, hette det.
Alla yrkanden på förhandlingar och diplomati är för tillfället en västlig monolog. De stolar som finns reserverade för Ryssland på andra sidan bordet står tomma och ingen vet när dörren till Kreml slås upp och förhandlarna går med på att inta sina platser.
Men det är inte bara Europas säkerhet som ligger i vågskålen. På tröskeln till kriget gjorde Rysslands president Vladimir Putin det klart att den självständiga staten och FN-medlemmen Ukraina i själva verket inte har rätt att existera. Det är ett allvarligt slag mot själva världssamfundet och den viktiga roll det har spelat sedan andra världskriget.
Vad kan då Finland förvänta sig?
Tre forskare vid Utrikespolitiska institutet (FIIA), Toivo Martikainen, Katri Pynnönniemi och Sinikukka Saari samt en arbetsgrupp vid FIIA hänvisade i en rapport som publicerades i augusti 2016 till den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalande på säkerhetskonferensen i München 2015. Lavrovs budskap – tolkat av forskarna – var att Rysslands ledande ställning i hela det forna Sovjetunionen med undantag av de baltiska staterna – borde erkännas internationellt.
Inför det nu inledda kriget i Ukraina varnade Putin ”utomstående” för att ens överväga att blanda sig i situationen: ”Alla väsentliga beslut har redan fattats. Hoppas ni lyssnar”.
Så talar enbart den som inte förstår att när en suverän stat utsätts för ett militärt anfall så finns det inga ”utomstående”.
Finland har aldrig varit en del av Sovjetunionen men den östra grannens inflytande var under sovjettiden betydande.
Att Putin nyligen kallade republiken Ukraina ett misstag av Lenin får det att klicka till inom varje finländare. Tycker Putin att även Finlands självständighet – som ju erkändes av Lenin – var ett misstag?Här är vi inne på så många konflikters moder – vilket år ska räknas som år noll, det vill säga, den historiska punkt som har den största legitimiteten?
Exempel på de olika tolkningarna finns det gott om på olika håll i världen. Se bara på Israel och Palestina eller på Kina och Taiwan.
Begreppet ”finlandisering” sänder fortfarande kalla kårar längs det finska folkets ryggrad. Men det vore att blunda för fakta att inte erkänna att Finlands geopolitiska läge har varit och är en faktor i NATO-debatten, oberoende vilken ståndpunkt man har i frågan om ett medlemskap.
Ryssland har alltid sagt att man motsätter sig NATO:s utvidgning österut. Nu räcker det inte längre med skarpa uttalanden och argumentation. Hårda tag är det som gäller, och det vore ansvarslös blåögdhet att tro att det inte finns en plan för hur man på ryskt håll skulle hantera ett eventuellt finländskt NATO-medlemskap.
Under en lång tid och efter många faser undertecknade Finland och Sovjetunionen 1948 den så kallade Vänskaps- och biståndspakten. Den uppdaterades efter Tysklands återförening och ersattes senare med ett avtal mellan Finland och Ryssland.
Kärnan i innehållet består: finländskt territorium får inte användas för offensiva angrepp mot Ryssland. Men personer insatta i avtalets tillblivelse påpekar att formuleringarna ger rum för olika tolkningar.
Kunde Ryssland då komma med förslag om att än en gång uppdatera det gällande avtalet? Kanske med optimeringen att Finland i sin utrikes- och säkerhetspolitik har betonat att det är breda nätverk som gäller? Varför inte då har ett liknande avtal med Ryssland?
På den frågan svarar de flesta, analytiker, politiker och tidigare diplomater att sannolikheten är noll. En av de långsökta men inte helt otänkbara scenarierna är ändå att frågan om Finlands köp av 64 amerikanska F-35-plan kan aktualiseras.
”Finland har hela tiden understrukit att det så kallade HX-projektet handlar enbart om att ersätta de nuvarande Hornet-planen. Men F-35 är ett jaktflyg med så avancerad teknik, kapacitet och så avancerade system att man kan säga att det förutsätter ett ännu närmare militärt samarbete med USA”, säger den förre Moskvaambassadören Hannu Himanen.
På torsdag morgon upprepade Putin i sitt tal att Ryssland motsätter sig all utvidgning av NATO österut (vilket inbegriper också Finland). Anmärkningsvärt är att Putin också talade om en utvidgning av NATO:s infrastruktur. Putin nämnde inte F-35 som ett vapensystem som en del av vad han menar med detta. Men långsökt är den kopplingen inte.
Att Ryssland vill möblera om hela Europas säkerhetskarta borde ingen längre sväva i ovisshet om. Här spelar inga internationella avtal eller organisationer någon roll – inte FN, inte OSSE, inte EU, inte NATO. Det ställer också Parisavtalet som erkänner Ålands status som demilitariserat område i ny dager. Ålands öar – och Hangö udd – har alltid spelat en stor roll i Rysslands militärstrategiska tänkande.
Det finns ingen anledning att tro att någonting förändrats på den punkten.
Det som däremot har förändrats är Europa: Tyskland är återförenat, Europeiska unionen har utvidgats och stärkts, Finland och Sverige har ett integrerat försvarspolitiskt samarbete och de baltiska länderna är NATO-medlemmar. Ukraina är nu i praktiken avskuret från omvärlden till lands och till havs. Rysslands militära styrka är överlägsen och utgången verkar tyvärr given, även om den inte kommer utan stora förluster och även om det kan dröja.
Den stora förloraren på sikt är ändå Ryssland, även om president Vladimir Putin inte verkar förstå det.
Yrsa Grüne-Luoma
Säkerhetspolitisk journalist och återkommande skribent för Säkerhetsrådet.
