Flera gånger har Vladimir Putin angripit alliansfria länder, och nu har den ryska regimen hotat även Sverige. Tillsammans med Finland borde vi nu skicka in en Nato-ansökan för att stärka vår säkerhet, skriver Frivärlds ordförande Gunnar Hökmark och senior fellow Anders Åslund.
Anders Åslund & Gunnar Hökmark. Foton: Anna Åslund/Pressbild
Vladimir Putins krig mot Ukraina har förändrat förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik. Tidigare gick det att hävda att alliansfrihet kunde skydda Sverige (och Finland) från krig. Efter Vladimir Putins krav på en intressesfär där även Sverige ingår och aggressiva uttalanden från den ryska statsledningen om bland annat Sverige och Finland är det inte längre möjligt. Kriget mot Ukraina är ett uttryck för den fiendskap som den ryska regimen har utvecklat mot väst, och visat att den är beredd att använda sitt våldskapital mot suveräna och fredliga nationer.
Vi måste därför tänka om förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik.
I december förklarade Putin att all expansion av Nato var oacceptabel. Han riktade sig främst mot Ukraina, men han krävde även att alla länder som blivit medlemmar i Nato sedan 1997 måste utesluta närvaro av utländsk trupp.
Dessutom har Ryssland hotat Sverige och Finland med ”allvarliga militär-politiska följder” om vi skulle ansöka om Nato-medlemskap. Efter hans attack mot det likaledes militärt alliansfria Ukraina bör vi ta hans hot på allvar.
Putin har noterat att hans popularitet stiger när han startar krig. I augusti 2008 attackerade han Georgien och hans popularitet steg då till hela 88 procent, enligt det oberoende ryska Levadacentret. I mars 2014 annekterade han olagligen Krim och hans popularitet steg till lika höga siffror. På sistone har Putin dock inte varit särskilt omtyckt och behovet av ett nytt krig uppstod, vilket dessutom gav honom en ursäkt att öka förtrycket i Ryssland.
Putin startade inte krig mot Georgien och Ukraina för att de önskade bli medlemmar i Nato, utan för att de var neutrala och därmed sårbara. Vår framlidne vän Boris Nemtsov, den ryska oppositionspolitiker som mördades utanför Kreml 2015, brukade säga att Putin respekterar artikel 5 i Natostadgan. Därför har Putin än så länge inte angripit de baltiska staterna som tidigare var en del av Sovjetunionen, vilka klokt nog blev Natomedlemmar 2004.
Sveriges gamla säkerhetspolitiska idé var att ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” gav oss möjlighet att stå utanför konflikter. Den tanken styr även den syn på alliansfrihet som råder inom den nuvarande regeringen.
Som så ofta i vår historia kan Sverige rimligen bara attackeras av ett land: Ryssland.
Vi kan visserligen diskutera den historieskrivningen, men i dag vet vi att är det tvärtom. Putin gillar krig, och han väljer alliansfria offer som kan isoleras. Som så ofta i vår historia kan Sverige rimligen bara attackeras av ett land: Ryssland. Därför bör vår säkerhetspolitik syfta till att avskräcka Ryssland från att angripa oss.
Sverige och Finland har slutit bilaterala säkerhetsavtal med USA, men i dessa finns inte några garantier för att USA verkligen skulle komma till vår undsättning i skarpt läge. I USA är inget avtal nämligen giltigt om det inte har godkänts av senaten, vilket kräver två tredjedelars majoritet. Till skillnad från Natostadgan har vårt säkerhetsavtal inte godkänts av senaten, och har således ingen juridisk kraft.
I december 1994 undertecknade USA:s president Bill Clinton, Rysslands president Boris Jeltsin, Ukrainas president Leonid Kutjma och Storbritanniens premiärminister John Major den så kallade Budapestuppgörelsen med en ”säkerhetsförsäkran” för Ukraina. Ukraina lovade då att ge upp alla sina kärnvapen, medan de tre stormakterna lovade att ”respektera Ukrainas oberoende och suveränitet och dess existerande gränser.” Amerikanerna förklarade senare att en ”försäkran” (assurance) inte är någon garanti medan President Kutjma hävdade att han blivit lurad, ty på ryska och ukrainska är ”försäkran” och ”garanti” synonymer. Sveriges säkerhetsavtal med USA utgör inte heller någon garanti, så vi bör inte hysa några illusioner.
Till skillnad från Natostadgan har vårt säkerhetsavtal inte godkänts av senaten, och har således ingen juridisk kraft.
Dessutom har president Joe Biden markerat skillnaden mellan Nato och andra avtal genom att ständigt betona att USA kommer att försvara varje tum av Nato-ländernas territorium, vilket inte täcker Ukraina, Finland eller Sverige. Hans inställning har inte påverkats av att den ryska krigsmakten har dödat tusentals civila ukrainare genom terrorbombning.
Lyckligtvis har både Finland och Sverige utomordentligt goda relationer med Nato och är fullt kvalificerade att ansluta sig, om bara den politiska viljan finns. Folkopinionen i både Finland och Sverige har nu svängt så att en klar majoritet förespråkar Nato-medlemskap. I sitt nyårstal beredde Finlands respekterade president Sauli Niinistö vägen för att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato, och han förefaller nu ha övertygat Finlands politiska etablissemang. Finländarna har hela tiden velat koordinera en eventuell Nato-anslutning med Sverige.
Det är utmärkt att den svenska regeringen nu (om än senkommet) beslutat att höja Sveriges försvarsutgifter, men det räcker inte. Sverige kan inte längre riskera sin säkerhet genom att stå ensamt. Som Putin har visat i Ukraina och Georgien är alliansfrihet inte en styrka utan en sårbarhet. Ensam är inte stark utan svag. I denna kritiska tid för Europas säkerhet bör Sverige tillsammans med Finland koordinera sin ansökan för medlemskap i Nato.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.
Anders Åslund är senior fellow på Frivärld och adjungerad professor vid Georgetown University. Han är ledande specialist på politisk ekonomi i Ryssland, Ukraina och Östeuropa.
