Ukrainas huvudstad Kiev har med det försämrade säkerhetsläget hamnat i medierna som smältpunkten för Rysslands aggressioner mot väst. Fria Moderata Studentförbundet har långtgående samarbeten med politiska studentförbund runtom i världen. I helgen var jag och Moderata Ungdomsförbundets Pasi Huikuri på plats i Kiev och besökte vår systerorganisation Solidarna Molod, ungdomsförbundet till den tidigare presidenten Petro Poroshenkos parti Europeisk Solidaritet för att känna på stämningen på plats.
En känsla av normalitet med realism
Den omfattande rapporteringen som under de senaste veckorna har förstärkts såväl av Sverige som andra europeiska länder ger sken av ett land med stridsyxorna i handen, inte minst efter att flera ambassader evakuerat anhöriga till personalen. På plats på Kievs gator är det snarare det motsatta som slår en. Här pågår livet som vanligt, på samma sätt som i vilken annan europeisk huvudstad som helst. Människor går till jobbet om dagarna, flanerar runt staden och tar sig en öl på kvällarna.
Trots lugnet så är det inte en naivitet som är slående, snarare en stark realism. En av Solidarna Molods medlemmar från Donbas berättar avslappnat om situationen i sin hemstad Bakhmut, 20 kilometer från frontlinjen.
– Visst var det otäckt 2014 när huset skakade av smällar från kriget bara några kilometer bort, men det var åtta år sedan. Idag har vi lärt oss leva med krig. Ryssland gör konstiga saker men läget på marken är stabilt och människor lever sina liv, säger han och får även medhåll av medlemmar från andra delar av landet. Ingen här tvivlar på realiteten i hoten från Ryssland, alla man pratar med är väl medvetna om att det är deras frihet som står på spel, säger han.
Av de unga medlemmar som jag talar med har många tillbringat merparten av sitt medvetna liv i krig. Det är ett något avtrubbat bemötande som möter alla nyheter om ryska framflyttningar, även om befolkningen är helt på de klara med risken i situationen. När reaktionen i Sverige snarast är hysteri så är den på plats i Kiev ett allvarsamt lugn.
Den oroande utvecklingen
Vi träffar ledningen för förbundet som har tillsammans med ett stort antal medlemmar och parlamentsgruppen varit ute och demonstrerat mot President Volodomyr Zelenskyjs politiska åtal mot Poroshenko. Han är åtalad för högföräderi på minst sagt tvivelaktiga grunder och presidentens försök att kväsa oppositionen har dragit ner förtroendet för regeringen, som inte alls är särskilt högt.
De berättar nyheten om fyllningen av de ryska blodbankerna och om alltmer tilltagande hybridoperationer. Runtom i landet så riktas bombhot mot skolor i landet, till den grad att många skolor runt Kiev har tvingats att gå över till distansundervisning på heltid. Flygplatser drabbas på samma sätt. Hoten sammanträffar också ofta med demonstrationer och politiska samlingar som verkar för starkare västerländska band. Allt för att skapa misstroende, sprida rädsla bland befolkningen och på så sätt minska motståndskraften mot Ryssland.
Parlamentarikerna Sofiya Fedyna och Maksym Savrasov har ett rakt och direkt budskap. De är rejält besvikna på hur senfärdigt EU-länderna har agerat, såväl som hur den egna regeringen hanterat situationen. De ser risken för krig krypa allt närmare och har inte mycket för de diplomatiska offensiver som har lyfts från många västledare, bland andra Ann Linde. De jämför Putin med en skolgårdsmobbare.
– Skulle du sätta dig och förhandla med någon som precis har slagit ner dig och tagit halva din lunchlåda för att tillmötesgå dennes krav? säger Sofiya Fedyna.
Martin Bergman, Europeisk Solidaritets parlamentariker Maksym Savrasov och Sofiya Fedyna och Pasi Huikuri.
De är glada att Storbritannien precis gått med på att skjuta till miljarder pund i stöd till Ukraina men hävdar att övriga Europa måste göra mycket mer. De flesta lyfte utvecklingen ur ett större perspektiv. Först var det Georgien, sedan Ukraina och påverkan i Belarus. Vilka är näst? Ska Polen och de baltiska bli angripna också i en offensiv att återbygga sovjetunionen? Det går inte att från europeiskt håll att vara passiv. Ukraina behöver stöd att stärka sina förmågor, sedan 2014 så har försvaret stärkts avsevärt men mer behöver göras för att Putins kostnadskalkyl ska tippa över.
Om inte Europa ska komma till Ukrainas försvar nu, så när?
En frihetlig patriotism
Bland de unga medlemmarna i Solidarna Molod är det en självklarhet att vara kvar och försvara sitt land om det skulle komma till det. Flera av de aktiva ungdomspolitikerna berättar att de visst har någon vän som varit rädd och planerar för att fly till väst om det skulle komma till kritan men de allra flesta vill vara kvar och försvara sitt land.
Inte heller långsiktigt är det många som skulle vilja flytta till väst för att studera och verka. Ukraina är deras land och så ska det förbli. Det skönjs en kulturellt frihetlig patriotism bland befolkningen som är nära bunden med den ukrainska identiteten, den kan härröras till landets historia ända tillbaka till kosackupproren på 1500- och 1600-talen.
De engagerade här är modiga och villiga att ta den strid för sin frihet som potentiellt står för dörren, men jag lämnar Kiev med en klump i magen. Insikten att mina nära vänner och kollegor vid en potentiell invasion kan kallas in till fronten och bli offer för ett krig är svår att ta in. Det handlar om deras liv. Den insikten har den ukrainska har lärt sig leva med sedan krigsutbrottet 2014.
Det finns en stark kärlek till hemlandet och friheten samt en stor vilja att försvara det. Lugnet råder över Kiev och det talas mer om en total invasion av Ukraina runt svenska matbord än runt ukrainska, men oron gryr.
Martin Bergman
Vice ordförande och internationell sekreterare Fria Moderata Studentförbundet
