Stig Rydell, om att den nya lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland är genomtänkt och realistiskt men att den måste följas upp genom att satsa fullt ut på Försvarsberedningens förslag.
Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.
I Sverige har det antagits en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland [1], samtidigt som diskussionens vågor går höga kring finansieringen av det militära och civila försvaret. Onekligen kommer frågan om realism eller önsketänkande upp. Kan Sverige verkligen leva upp till intentionerna och realismen i den nya lagen [2] när den politiska viljan inte ens räcker till att finansiera Försvarsberedningens förslag i rapporten ”Värnkraft” [3]?
Säkerhetspolitiken [4] omfattar alla de åtgärder som en stat vidtar för att möta externa hot med bl a förebyggande politiska åtgärder, avskräckning eller försvar mot angrepp. Den nya lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland är ett illustrativt exempel på en förebyggande politisk åtgärd, som dessutom är en förutsättning för de andra åtgärderna, avskräckning och försvar mot angrepp.
2018 undertecknades ett MoU [5], mellan länderna som omfattar samarbete under fred, kris och krig i syfte att förstärka försvarsförmågan med gemensam användning av militära resurser samt som utgör ett övergripande ramverk. Försvarsberedningen har i sin rapport ”Värnkraft” 2019 prioriterat samarbetet med Finland högt och att det bör utvecklas. Propositionen tar upp gemensam operativ militär planering som kan utnyttjas för gemensamt operativt agerande när så behövs i olika scenarier, men omfattar inte några ömsesidiga försvarsförpliktelser eller utfästelser att agera på ett visst sätt [6].
Det gemensamma agerandet kan genomföras som koordinerat, integrerat och gemensamt agerande, det sistnämnda i praktiken en gemensam militär operation med gemensam ledning. [7] Sannolikt har detta ingen avgörande betydelse för en potentiell angripare, valet är redan gjort, dvs militärt stöd till den ena parten.
Den nya lagen ger regeringen rätt att, på finsk begäran, sätta in svenska militära styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium och under förutsättning att det inte råder krig i Finland eller Sverige. Vidare kan regeringen begära militärt stöd av Finland, när Sverige är i krig eller krigsfara och för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan andra stater. Inom ramen för nu gällande lagar kan Sverige, med riksdagens godkännande, efter finsk begäran stödja Finland med militära styrkor. [8]
Sammantaget innebär den nya lagen, tillsammans med redan befintliga lagar, att Sverige och Finland har legala möjligheter att ge ömsesidigt stöd längs hela konfliktskalan. Längs denna inkluderas att ge stöd för att hindra territoriella kränkningar i fredstid upp till direkt militärt stöd i krig.
Lagen genomsyras av en välbehövlig realism i synen på samarbetet mellan Sverige och Finland.
I propositionen nämns, beträffande samarbetet med Finland, att ”…det är ett långsiktigt samarbete med ett land som kräver kontinuerliga åtaganden och en hög grad av förutsebarhet…” [9]. Det är alltså viktigt med långsiktighet, kontinuitet och förutsebarhet. Dessutom kan tillfogas att den utåtriktade säkerhetspolitiken och det internationella agerandet har stor betydelse för den deklarerade säkerhetspolitiken. [10]
Ett realistiskt präglat lagförslag måste därför ha sin motsvarighet i den förda säkerhetspolitiken, speciellt i de egna nationella satsningarna på det militära och civila försvaret. Sverige måste fortsätta utveckla möjligheterna att stödja Finland, annars blir det bara önsketänkande och ingen ömsesidighet. Vi kan vara förvissade om att utvecklingen följs noggrant av omvärlden, i synnerhet av Finland. Det gäller också att vara förberedd på innebörden av lagen, t ex att ett svenskt stöd till Finland för att hindra kränkningar förutsätter en noggrann analys av ROE [11].
Speciellt gäller detta för flygstridskrafterna, där tiden mellan observation av en kränkning och beslut om ingripande, i yttersta fall med vapenmakt, kan vara mycket kort och reglerna måste vara glasklara. Där finns det mycket att lära av NATO:s verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.
Långsiktighet och kontinuitet innebär konkreta åtgärder som långsiktiga och kontinuerliga nationella satsningar på det militära och civila försvaret, förutsebarheten genom en uttalad och samlad politisk vilja. Lagen är ett steg i rätt riktning, genomtänkt och realistiskt – men måste följas upp genom att satsa fullt ut på förslagen i Försvarsberedningens rapport – annars blir det bara önsketänkande!
De ständiga förseningarna med nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret undergräver dessutom förtroendet för ledarskapet i den svenska säkerhetspolitiken. Vi i Sverige är inte vaccinerade mot vare sig krig, kris eller en pandemi. Något som vi inte vill eller tror skall hända, men som ändå sker. Det är de konkreta åtgärderna som visar att vi vill, vi kan och kommer att försvara oss, tillsammans med Finland om så behövs!
STIG RYDELL är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.
Artikeln har tidigare varit publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet.
Noter
[1] Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, Prop. 2019/20:110, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2020/03/prop.-201920110/
[2] Lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft 2020-08-01
[3] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2019/05/ds-20198/
[4] Nils Andrén, Säkerhetspolitik, 2002.
[5] Memorandum of Understanding, se vidare s.1.
[6] Se s.1.
[7] Se s. 1., sid 12
[8] Se s.1., sid 14
[9] Se s 1.1, sid 20.
[10] Se s.2.
[11] Rules Of Engagement, Insatsregler
