Sverige fortsätter att satsa på Latinamerika och nya biståndsstrategier håller på att utvecklas. Det är välbehövligt, inte minst då man tidigare förbisett religionens roll i den regionala utvecklingen.
De inflytelserika trosbaserade aktörerna försvårar ofta biståndsarbetet.
2016 avsatte regeringen nästan tre miljarder kronor till nya biståndsstrategier för Kuba, Guatemala, Colombia och Bolivia. Förra veckan meddelande man ska ta fram nya strategier för dessa bistånd – och att man nu också överväger att ta fram en regional strategi för Latinamerika.
Det behövs, för det finns ett stort hål i strategierna man utgår från i nuläget.
De överser hur religiösa faktorer påverkar utveckling och mänskliga rättigheter i regionen. Strategierna analyserar inte den religiösa kontexten. De listar inte heller trosbaserade aktörer som en viktig förändringsaktör man vill arbeta med.
Det är en brist. Reaktionära kristna grupper motverka ofta de mål som det svenska biståndet strävar efter i Latinamerika. Men i regionens djupt religiösa samhällen har progressiva trosbaserade aktörer, å andra sidan, unik potential att främja bland annat sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).
UD och Sida bör se till att åtgärda den blinda fläcken i de nya strategierna.
Det är inte svårt att hitta exempel på hur religion och religiösa grupper negativt påverkar det svenska utvecklingssamarbetet i Latinamerika.
I Kuba ska det svenska utvecklingssamarbetet bidra till att vidga det demokratiska utrymmet. Kubanska myndigheter inskränker ofta journalister och aktivisters övertygelse- och religionsfrihet för skrämma dem till tystnad.
I Centralamerika ska biståndet främja rättsstatens principer och SRHR. Konservativa kristna grupper är de viktigaste stöttepelarna för de lagar som förbjuder abort under alla omständigheter i El Salvador och Honduras – och snart kanske också i Guatemala. Evangelikala grupper har bidragit med kritiskt politiskt stöd till regeringar i Guatemala och Honduras som avvecklat antikorruptionsorgan.
I Colombia försöker biståndet stödja fredsprocessen. Colombia höll 2016 en folkomröstning om den första versionen av fredsavtalet med FARC-gerillan. Konservativa religiösa grupper som motsatte sig skrivelser om genusrättvisa stod för en oproportionerlig del av de röster som gav nejsidan en seger på 50,2%.
I Bolivia ska biståndet främja urfolks rättigheter. Sedan Evo Morales – som är urfolksvänlig – drevs i exil förra året har Bolivia skakats av etnopolitiska spänningar. Jeanine Añez, Bolivias evangelikala övergångspresident, försök att förpassa urfolksgudinnan Pachamama från landets kulturpolitik har spätt på dessa.
Religionen är kort sagt relevant för det svenska utvecklingssamarbetet i Latinamerika. Men trosbaserade aktörer kan också bidra med mervärde till Sverige.
I de flesta latinamerikanska länder som får svenskt bistånd tror 99% eller mer av befolkningen på Gud. Uppemot hälften av befolkningen anser att statsmakten ska främja och försvara religiösa värderingar genom sin politik.
I sådana djupt religiösa samhällen har trosbaserade aktörer en unik legitimitet och trovärdighet som deras sekulära motparter ofta saknar. Det gäller särskilt när det kommer till moraliskt laddade och känsliga frågor, till exempel SRHR.
En annan fördel är att trosbaserade aktörer kan bidra till insatsers långvarighet, det lokala ägarskapet och breda, djupgående attitydförändringar. Kyrkor är särskilt värdefulla utvecklingspartner i det avseendet, då de ofta har moralisk auktoritet och samtidigt är djupt integrerade i det lokala samhällslivet.
Kyrkor, till skillnad från många internationella aktörer, stannar kvar. Det är en särskilt viktig egenskap i länder där biståndsviljan är svag, till exempel Guatemala, eller där utvecklingsbehoven finns i svåråtkomliga områden, såsom Colombia.
Sverige, särskilt Sida, borde i ljuset av det ovanstående särskilt åta sig att:
- Föra kontinuerlig dialog med civilsamhället om religionens roll i Latinamerika. Sida bör när man tar fram de nya biståndsstrategierna särskilt bjuda in trosbaserade aktörer för att diskutera den här frågan.
- Foga in skrivningar om religionens roll i strategidokument. De nya strategierna bör innehålla grundläggande analys om religionens roll i partnerländer samt åtaganden att engagera trosbaserade aktörer. Sidas årliga strategi-rapporter bör uppdatera denna analys och följa upp dessa åtaganden.
- Se till att en eventuell regionala strategi inte försummar religionen. Man bör se till att detta analyserar religionens roll i regionen och till vilken grad kyrkor och ekumeniska nätverk kan vara regionala förändringsaktörer.
Dessa förslag ligger i tiden: Ann Linde sa i påsk att utrikesförvaltningen har som ambition att arbeta mer med religiösa aktörer. Nu gäller det bara att strategierna för utvecklingssamarbetet med Latinamerika hänger med i svängarna.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
