Hur ska EU och dess kärnvärden undvika att förstöras inifrån? Här diskuterar Dino Ekdal behovet att överge enhällighetsförfarandet i beslutsfattandet när det gäller utrikesrelationer.
Europeiska Unionen är 1900-talets viktigaste politiska innovation. Sammanflätningen av ekonomiska intressen satte stopp för alla de krig som plågat den europeiska kontinenten, och säkrade den längsta freden i europeisk historia. Tillsammans skapar de 27 medlemsländerna en marknad som gör EU till en global makfaktor, för länder som Sverige betyder det aldrig tidigare skådade exportmöjligheter. Vad européer tycker är relevant för utformandet av världsordningen, just för att de krokat arm och satt kollektiva imperativ över snäva nationella intressen. Men interna stridigheter, extern subversion och institutionella designfel hämmar unionens potential. Ett steg i rätt riktning hade varit att ta upp debatten om enhällighetsprincipen.
På de flesta politikområden tas EU-beslut med kvalificerad majoritetsröstning (QMV), närmare bestämt i över 90 procent av EU-lagstiftningen. Vid QMV nås ett beslut om 55 procent av medlemsstaterna, med mer än 65 procent av unionens befolkning representerad, röstar för. Enhällighetsförfarandet å andra sidan kräver fullständig uppslutning, och bara en röst emot utgör veto.
För ett drygt år sedan förklarade den nyvalda kommissionordföranden Ursula von der Leyen att hon ämnade leda en geopolitisk EU-kommission. Erkännandet att Europa befinner sig i en mer hotfull värld, kännetecknad av stormaktsrivalitet, sporrade till reformer. Men i det allt mer multipolära och allt mindre mindre multilaterala globala systemet, pressat av coronapandemin, har den geopolitiska kommissionen haft en svår start. Nyligen fyllde von der Leyen år, och på hennes önskelista fanns säkerligen avskaffandet av enhällighetsröstning i utrikesfrågor.
Att 27 medlemsstater har vetorätt i utrikespolitiska frågor gör EU:s beslut långsamma och resultaten, om några alls, utspädda och vaga. Tidigare denna månad kom det efterlängtade beslutet om sanktioner mot Lukasjenkos närmaste i Belarus. Det tog både för lång tid och gick inte långt nog. Diktatorn tilläts våldföra sig på sin egen befolkning i två månader innan EU visade reell handlingskraft, som då endast påverkade ett trettiotal av diktatorns kumpaner.
Den här gången var det Cypern som låste förhandlingarna. För att Cypern skulle godkänna sanktionerna mot delar av den belarusiska eliten krävde Nicosia en bestraffning av Turkiet för oljeborrningen kring östra Medelhavet i gengäld. Den lilla önationens nationella intressena, 1,2 miljoner invånare, dikterade agendan för hela toppmötet den 1 oktober. Att garantera små staters suveränitet och undvika majoritetens tyranni är viktigt, särskilt för Cypern, men när ett så litet land ensamt kan blockera hela unionen från att agera borde ögonbryn höjas.
Enhällighetsregeln gör också EU sårbart för extern påverkan. Det kom som en chock när Grekland 2017 blockerade EU:s fördömande av Kinas brott mot mänskliga rättigheter. Någon naturlig moralisk konvergens mellan Kina och Grekland var svår att hitta. I efterhand vet vi att det kinesiska företaget COSCO blev majoritetsägare i Pireus hamn året innan, och att demokratins vagga sannolikt pressades till att försvara Kina.
Eurokrisens eftersvall lämnade Grekland i desperat behov av utländska investeringar. Från EU:s – och kanske främst Berlins – sida krävdes åtstramning, samtidigt som det flödade pengar från Kina. Pengar som i många fall är behäftade med säkerhetspolitiska risker för Europa. En ny studie från Bertelsmann Stiftung menar att nästan hälften av alla kinesiska direktinvesteringar utgör säkerhetsrisker. Så om EU lider av utrikespolitisk letargi är Kina maniskt inställt på global relevans. Tack vare enhällighetsregeln räcker det uppenbarligen med inflytande över ett litet EU-land för att frysa hela apparaten. En inbjudan till trojanska hästar.
När EU inte längre kan uttala sig om mänskliga rättigheter, som normalt sett är en paradgren, förlorar mindre medlemsstater möjligheter att kritisera stora länder. Att fördöma mäktiga diktaturer är lättare om världens största marknad skyddar från hämndaktioner. När det kommer till grundläggande friheter borde principen vara ”en för alla, alla för en”.
Självklart krävs det, i sann demokratisk anda, enhällighet för att ta bort enhällighetsprincipen. För att lösa detta moment 22 måste Sverige med flera revidera sin attityd ”lagom men inte mer”, och debatten skifta fokus från för-eller-emot EU. Diskutera sakfrågor, institutionell design och mervärdet av ökad policykompetens i Bryssel!
Den europeiska multilateralismens framtid hänger på avvägningen mellan det kollektiva och det nationella. Aten tar gärna emot investeringar från Kina. Cypern blockerar sanktioner mot Belarus om de tror sig tjäna på det. På sikt är dock dessa små länders enda chans till inflytande ett aktivt och solidariskt deltagande i en gemensam europeisk utrikespolitik. Om de agerar själva kommer de att ignoreras och utnyttjas. Tror man i dessa huvudstäder på riktigt att deras intressen representeras bättre av Peking, Ankara eller Washington än av Bryssel?
Dino Ekdal
