Finland är Sveriges viktigaste allierade – och linjetalet från centerledaren Annika Saarikko fortsätter att väcka reaktioner. Chefredaktören Kerkko Paananen konstaterar att budskapen från Saarikko inte går ihop och att det väcker frågor om vad partiledaren egentligen menar om Finlands förhållande till Ryssland och Kina.
Ett sådant tänkande kommer att ge Moskva vetorätt över hur nära Finland samarbetar med USA. Det skulle inte vara bra, varken för oss eller våra närmaste vänner, skriver Kerkko Paananen. Foto: Wikimedia Commons/kremlin.ru.
Finska Centerns ordförande och minister för vetenskap och kultur, Annika Saarikko, höll 6 april ett linjetal om utrikes- och säkerhetspolitik hos Paasikivi-samfundet.
Jag delar inte ministerns bedömning av EU:s, USA:s och internationella institutionernas operativa kapacitet, men jag var glad att konstatera att hon inte talade om Ryssland som en vän till Finland. Ändå lät Saarikko förstå att Finlands förhållande till USA skulle bero på vårt förhållande till Ryssland. Ett sådant tänkande kommer att ge Moskva vetorätt över hur nära Finland samarbetar med USA. Det skulle inte vara bra, varken för oss eller våra närmaste vänner.
Saarikko uppgav också att Finland måste ”använda diskretion i hur vi ingriper i Kinas inre angelägenheter”. Stater som har begått folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och andra uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna hävdar att mänskliga rättigheter är rent “interna frågor”, inte frågor angående internationell rätt.
Förhoppningsvis menade inte ministern att uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna är en intern fråga för förövarna, en fråga som stater som försvarar internationell rätt — inklusive Finland — bara behöver ta itu med försiktighet och ”utan gester” såsom hon upprepade i flera sammanhang.
Saarikkos tal visade samtidigt både oro över ”bristen på djupgående analys av Ryssland” och stolthet över den internationella uppskattningen av finska kunskaper om Ryssland. De två fynden tycks motsäga varandra, åtminstone i viss utsträckning.
Saarikko uppgav också att ”i denna svåra politiska situation bör man hitta en lösning på gräsrotsnivå” och tog upp ryssar som bor i Finland. Är det då deras roll att fungera som en bro mellan Finland och Ryssland? Är ministern säker på att det är enbart gynnsamma saker som kommer till Finland längs den ryska bron?
I slutet av talet hoppades Saarikko på att man skulle ”tänka mera högt” om utrikes- och säkerhetspolitiska alternativ, vilket till exempel finansminister och förre centerledaren Matti Vanhanen berömvärt har gjort. Samtidigt säger hon emellertid enhälligt att “vi” bör ha “en gemensam linje” i utrikespolitiken.
Det var oklart för mig vem som ministern tänkte på med ”vi” — är jag också en del av ”vi”? Hur stämmer att offentligt “tänka högt” om eventuella förändringar i utrikespolitiken med kravet på en ”enda gemensamma linje”? Här kan liknelsen göras att Centerordföranden säger åt barnen att spela sina instrument, men samtidigt hålla tyst.
Slutligen håller jag helt med Saarikko om att ”små och ihärdiga kan vi vara, men ensamma klarar vi det inte.” Det är därför jag stödjer finländskt medlemskap i Nato. Det skulle ge oss mer militär säkerhet, utveckla värdebaserat samarbete och öka Finlands handlingsutrymme i internationella relationer.
Kerkko Paananen
Chefredaktör för Vapaa Venäjä (Fria Ryssland). Webbplatsen publicerar artiklar om och från Ryssland på finska. Inlägget publicerades först på den finländska militära tidskriftens Suomen Sotilas webbsida och har översatts och bearbetats för publicering på svenska.
LÄS ÄVEN: Finska Centerns linjetal andas doft av honung för drake och björn av Yrsa Grüne-Luoma
_07.jpg){kind=link}