Varför har Ryssland invaderat Ukraina? En stor del av förklaringen ligger i geopolitiken skriver Stefan Olsson. Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens upplösning för århundradets geopolitiska katastrof. Detta sade han redan 2005. Få förstod vad han menade, men i somras skrev Putin en essä med budskapet att Ukraina egentligen är en del av Ryssland, och dagarna före årets invasion talade han om samma sak.
Geopolitiken spelar uppenbart en mycket stor roll för den ryska regimen. För att begripliggöra det ryska tänkanden har Frivärld låtit illustrera Rysslands varierande gränser under 1900-talet i ett antal kartbilder. Det är när man ser kartorna som man förstår det ryska geopolitiska perspektivet.
Historien om den moderna ryska tragedin tog sin början med första världskriget och ryska revolutionen.
Som bild 1 och 2 visar var Ryssland precis före krigsutbrottet ett mycket stort välde. Det ryska tsarriket omfattade halva Polen och hela Finland, inklusive Åland, men inte hela Ukraina. Notera Lvivs läge. Västra Ukraina var en del av Österrike-Ungern.
När första världskriget var slut försvann kejsardömena och nya nationer tog plats. Kartbild 3 visar Europa under mellankrigstiden. Lägg märke till hur det ryska, numera sovjetiska, rikets västra gräns därmed kom att flyttas österut.
1937 var sista året med Österrike som självständig stat. Därefter anslöts Österrike till Tyskland och året efter gick Tjeckoslovakien också under i och med Münchenkonferensen.
Så följde andra världskriget där Sovjetunionen besegrade Tyskland. Det sovjetiska/ryska väldet kom därmed att flytta fram sin västra gräns igen. Joseph Stalin som var en framgångsrik geopolitiker såg till att inte bara expandera det egna riket. Han tvingade in halva Europa i Warszawapakten och tvingade på Finland vänskaps- och biståndspakten där Finland förbjöds att delta i några militära allianser.
Bild 4 visar hur kalla kriget såg när Sovjetunionen stod på höjden av sin makt. Att anteckna är hur långt västerut Sovjetunionens militära makt sträckte sig. Ända in i Tyskland, som ju var en delad nation under denna tid. Östtysklands västra gräns låg till och med väster om hela Sverige.
Från staden Erfurt, som låg i den västra delen av Östtyskland till Calais i Frankrike, är avståndet endast 78 mil. I händelse av ett tredje världskrig på kontinenten hade det varit möjligt för Warszawapakten att nå Atlantkusten inom något dygn.
Det är i denna miljö Vladimir Putin föds, växer upp och tränas till att bli KGB-agent. Likt många andra fick han lära sig att Sovjetunionen var ett rike lika stort och kraftfullt som USA. En jämbördig spelare. Och i den sovjetiska retoriken var öststaterna inte lydiga satellitstater utan länder som frivilligt anslutit sig till Warszawapakten.
Värt att lägga märke till är också hur Natos gränser gick. Putinregimen har som bekant klagat på ”Natos expansion”, där man inte tänker sig att enskilda länder frivilligt ansluter sig till alliansen utan dras in av stormakterna, särskilt USA.
Natos östra gräns gick vid Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern. Mellan Sovjetunionen och Nato fanns därmed en mycket stor landmassa som buffert. I händelse av storkrig på kontinenten skulle det ta mycket lång tid för Natos styrkor att nå moderlandet Sovjetunionen/Ryssland.
Från Hannover, som låg i Västtyskland, till Brest i Belarus, vid Sovjetunionens västra gräns är det 103 mil, och från Hannover till Moskva är det 206 mil. Att med marktrupper försöka besegra Sovjetunionen genom att bit för bit erövra territorium hade varit en omöjlig uppgift för Nato.
Men sedan kom Berlinmurens fall 1989 och kort därefter Sovjetunionens 1991. Gränserna ritades om igen. Flera Sovjetrepubliker förklarade sig självständiga. Enorma landområden som tillhört tsarriket och Sovjetunionen gick förlorade, som bild 5 visar.
Länder som Georgien, Armenien, Uzbekistan, Kazakstan fick självständighet för första gången. Dessförinnan hade det varit mer eller mindre självklart att de var en del av det ryska/sovjetiska riket.
Plötsligt stod då Ryssland med en ny västlig gräns igen, denna gång kraftigt förflyttad österut. Bild 6 visar Europa av idag. Jämför Rysslands nuvarande gräns västerut med hur Warszawapaktens gränser såg ut. Mycket stor skillnad.
I väst tänker vi oss att detta är en naturlig del av att länderna frigjorde sig från det kommunistiska oket. Men i ett geopolitiskt perspektiv där landområden är den centrala strategiska resursen är detta självklart att se som en katastrof för en regim som sitter i Moskva och är rädd för västmakterna.
De gamla öststaterna och de baltiska staterna gick med i EU och Nato. Där Nato tidigare hade behövt ta sig igenom 206 mil av fientlig terräng för att nå ryska huvudstaden är det avståndet mellan Vilnius och Moskva endast 88 mil. Från Narva är det 82 mil.
I detta perspektiv blir det också lätt att förstå Putins rädsla för att Ukraina ska ansluta sig till Nato. Det skulle betyda att det som han kallade århundrades geopolitiska katastrof fortsatte. En stor del av det gamla tsarriket skulle plötsligt kontrolleras av ”arvfienden” USA, och dessutom tätt inpå det ryska hjärtlandet. Från Charkiv i norra Ukraina till Moskva är det blott 75 mil.
Att geopolitiken spelar roll i det ryska politiska och militära tänkandet är omvittnat. Att studera kartorna utifrån Putinregimens perspektiv ger en insikt i hur den tänker. I väst är historien om kalla kriget en berättelse om kampen mellan förtryck och frihet där den goda sidan vann. Länder och folk befriade sig själva. Men Putin och hans generation av KGB-agenter var inskolade i ett helt annat sätt att tänka och har efter Sovjetunionens fall skapat sig en egen ideologi där man väver samman Rysslands och Sovjetunionens historia till en helhet, som historikern Kristian Gerner beskriver i sin bok ”Sovjetunionens skendöd”.
Det är för dem inte en historia med tre perioder: tsarriket, Sovjetunionen och Ryska federationen, utan allt är historien om Ryssland. I det perspektivet, där geopolitiken är så betydelsefull, är det inte förvånande att Vladimir Putin, tsarernas arvtagare, sörjer rikets förluster av territorium.
Stefan Olsson,
fil. dr i statskunskap
Illustrationer: Anna-Lena Lindqvist
