Viktor Lundquist, om hur Hollywoodfilm och rockmusik kan användas som redskap av underrättelsetjänster.
Musik och film kan mycket väl användas som påverkansredskap i syfte att sprida ett visst budskap.
Finns det någon koppling mellan amerikansk underrättelsetjänst och populärkultur? Den frågeställningen är utgångspunkt för en nyproducerad podcastserie i vilken journalisten Patrick Radden Keefe undersöker ett rykte som gör gällande att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA i slutet av 1980-talet skulle ha skrivit låten Wind of Change.
Låten, som blev känd genom den tyska gruppen Scorpions, blev en världshit i samband med kalla krigets slut, och blev lite av en slags ”nationalsång” för tidsepoken. Inte minst blev den stor och präglande i Östeuropa.
Ryktet som podcastens premiss bygger på kretsar alltså kring att CIA, som en del i försöken att sprida västliga influenser i Öst, skulle ha skrivit låten i syfte att få kommunistländernas befolkningar att längta efter något nytt och annat – förändring.
The world is closing in. Did you ever think, that we could be so close, like brothers. The future’s in the air, I can feel it everywhere. Blowing with the wind of change.
Så lyder låtens andra vers, och texten har onekligen en ton som signalerar att förändring kan vara på väg. Den officiella historien kring låtens uppkomst är att Scorpionssångaren Klaus Meine skrev den efter att bandet gjort en mycket unik konsert i Moskva, just i slutet av 1980-talet.
Och det är också just det faktum att Scorpions var ett av få västerländska band som fick möjlighet att spela i Sovjetunionen som ska ha gjort att CIA på ett eller annat sätt sett till att låten hamnat i bandets repertoar.
Vad Radden Keefe kommer fram till gällande huruvida CIA skrev låten eller inte låter jag vara osagt. För den som blir nyfiken finns podcastens åtta avsnitt tillgängliga på Spotify.
Men, och detta är något som är återkommande i podcastserien, det vore inte första gången som CIA i sådana fall utnyttjat kultur som ett påverkansredskap.
Faktum är att det genom åren funnits ett flertal mer eller mindre bekräftade fall och rykten om att CIA ska ha nyttjat olika kulturella fenomen som redskap. Det kanske mest kända fallet, och som dessutom är officiellt bekräftat, är aktionen för att rädda sex amerikanska ambassadtjänstemän ur Iran i samband med gisslankrisen i Teheran 1979.
När en grupp islamistiska studenter med den iranska regimens goda minne ockuperade den amerikanska ambassaden togs 52 amerikanska medborgare som gisslan, men utöver dessa lyckades sex amerikaner fly till den kanadensiska ambassaden. När CIA fick veta detta inleddes en kamp mot klockan för att smuggla dessa tjänstemän ur landet innan de hittades av upprorsmakarna.
För att lyckas med detta valde CIA att lansera en räddningsoperation där de sex tjänstemännen fick låtsas att de skulle ha deltagit i ett kanadensiskt filmteam som varit i Iran för en rekognoseringsresa inför en kommande sci-fi-film. För att historien skulle vara tillräckligt trovärdig krävdes det att CIA faktiskt lanserade ett (fiktivt) filmprojekt, vilket bland annat innebar att tjänstemännen gavs falska identiteter som på olika sätt hade koppling till filmens produktion. Inte alla detaljer kring historien är offentligt kända, men det finns uppgifter som tyder på att ett faktiskt filmmanus också köptes in och att folk inom filmbranschen i Hollywood konsulterades för att projektet skulle framstå som så trovärdigt som möjligt.
Själva historien kring CIA:s operation för att rädda de sex tjänstemännen filmatiserades i sig år 2012 i Oscarsbelönade Argo, och förutom den betydligt mer spännande slutscenen ska filmen i mångt och mycket spegla verkligheten.
I podcasten Wind of Change beskrivs också hur CIA vid ett flertal andra tillfällen exempelvis sponsrade amerikanska artisters turnéer i vissa delar av världen, i syfte att dessa länders befolkningar skulle bli mer vänligt inställda till USA och amerikanska kultur, och därmed motverka att Sovjets kommunistiska värderingar skulle få fäste.
Ibland ska detta till och med ha skett utan att artisterna vetat om att de använts som redskap på detta sätt.
Podcasten är väl värd att lyssna på, speciellt då den ger insyn i ett fenomen som inte alltid får de största rubrikerna i samband med internationella relationer och påverkansförsök – mjuk makt.
Det ska understrykas att CIA inte på något sätt är den enda aktören som arbetar med mjuk makt på detta sätt, utan det är ett välkänt och etablerat redskap för påverkan. Syftet, till skillnad från exempelvis metoder såsom hot och tvång, är att skapa förutsättningar för förändring utan att motparten överhuvudtaget märker det.
I tider som dessa domineras både nyhetsflödet och den praktiska politiken av förklarliga skäl främst av Coronapandemin. För att få lite distans till detta kan det vara skönt att ibland koppla bort Covid-19 och bara koppla av – och podcastens åtta avsnitt funderar utmärkt för detta ändamål.
Samtidigt väcker podcasten nästan ofrånkomligen en viss nyfikenhet kring vår egen tid – kan det finnas samtida kulturfenomen som på ett eller annat sätt, omedvetet eller inte, har en slags bakomliggande agenda baserat på mjuk makt?
Man får passa sig så man inte blir för konspiratorisk, men tanken svindlar.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
