Claes Arvidsson, om att årets Olof Palmepristagare John Le Carré i sitt tacktal återberättande hur socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är ett selektivt minne.
Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tidigare i år tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.
Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.
I samband med prisceremonin för höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.
Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.
Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.
Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.
I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.
I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.
Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.
Återklangen från Palme och, det jag har kallat, det långa sjuttiotalet avspeglas också i den kvardröjande omfamnandet av staten och offentlig sektor som lösningen på problem i välfärden – senast uttryckt i Peter Hultqvist totala avvisande av vinster, privatiseringar och avregleringar.
Det ideologiska arvet återfinns också i självbilden. Då handlade det om att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav var nödvändigt för att skapa samhällsbalans i förhållande till borgerliga partier borgerlig ägardominans i pressen och de privata näringslivet. Inför januariöverenskommelsen hette det att socialdemokraterna måste sitta kvar vid regeringsmakten för att rädda demokratin.
Övertron på socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever alltså kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
Läs mer om Olof Palme – Med verkligheten som fiende.
Omarbetad gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.
