Fredsavtalet mellan Armenien och Azerbajdzjan avslutar inte spänningarna i Kaukasus. Konflikten om Nagorno Karabach kan inte separeras från den bortglömda azeriska exklaven Nachitjevan, trots att fredsavtalet innehåller skrivningar om Nachitjevan menar Ingmar Oldberg, associerad forskare inom Ryssland-Eurasien-programmet på Utrikespolitiska institutet och tidigare forskningsledare på FOI.
Azerbajdzjan med exklaven Nachitjevan. Källa Wikipedia.
Azerbajdzjans konflikt med Armenien om enklaven Nagorno-Karabach (NK) har i media alltid överskuggat problemen med dess exklav Nachitjevan, som ligger inklämd mellan Armenien och Iran med 8 km gräns till Turkiet i norr. Som det nyligen avslutade sexveckorskriget visat hänger dock problemen nära samman och involverar inte bara de rivaliserande regionala stormakterna Turkiet och Iran utan också Ryssland som ser Kaukasien som sin intressesfär.
Bakgrunden till att Azerbajdzjan i september 2020 gick till attack för att återta NK är att landet sedan 1990-talet tack vare stora inkomster från sin olje- och gasexport väsentligt stärkt sin militärmakt och skaffat sig både ett numerärt och teknologiskt övertag över Armenien. Azerbajdzjan har sedan sovjettiden importerat huvuddelen av sina vapen från Ryssland, men på senare år även införskaffat avancerade vapen från väst, till exempel drönare från Israel (som planerade att angripa Iran från Azerbajdzjan). 2013 skapades en ny armégrupp i Nachitjevan med 20 000 man och artilleri, som kunde nå Jerevan. Detta ökade förstås Armeniens oro för en andra front mot Azerbajdzjan.
Framför allt har Azerbajdzjan sökt stöd från Nato-landet Turkiet, som under president Erdogan för en alltmer expansiv och ”nyosmansk” utrikespolitik och nu liksom 1992 erbjuder all möjlig hjälp till det närbesläktade Azerbajdzjan att återerövra NK. Turkiet har levererat moderna vapen, flyttat fram trupper mot gränsen och hållit gemensamma militärövningar med styrkorna i Nachitjevan. Under höstens krig har sänt Turkiet militära rådgivare till Azerbajdzjan och enligt uppgift även syriska legosoldater från Idlib. Turkiet har redan en väg till Nachitjevan (E99) och intresse av en väg vidare genom Armenien till Baku. —Georgien, Armeniens kristna grannland i norr, försöker ha goda relationer med både Armenien och Azerbajdzjan och utgör transitland till Ryssland respektive Turkiet. Georgien har dock fortsatt att se NK som del av Azerbajdzjan och stängde under det senaste kriget sina gränser för militära transporter till båda länderna, vilket var ett problem särskilt för Armenien.
Armenien å sin sida stöds främst av Ryssland, som försökt medla i konflikten, delvis tillsammans med USA och Frankrike i OSSE:s s.k. Minskgrupp. Ryssland har kulturella och religiösa band med Armenien och stort inflytande över Armeniens ekonomi. Som enda land i Kaukasien är Armenien medlem i den ryskdominerade Eurasiska ekonomiska unionen (EEU) och – framför allt – i försvarsorganisationen CSTO, som förpliktar Ryssland att ingripa om Armenien angrips. Men president Putin har gjort undantag för Nagorno-Karabach, som fortfarande setts som en del av Azerbajdzjan. Liksom Ryssland sålt mycket vapen till Azerbajdzjan har man genom åren försett Armenien med alla slags vapen, från stridsvagnar till missilsystem och attackflyg. Det finns sedan länge en rysk militärbas norr om Jerevan, som förstärkts med luftförsvar och en rysk gränspostering i södra Armenien.
Konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien berör även bådas södra grannland Iran. Iran är intresserat av handel med Armenien och iranier turistar i Armenien, som ses som ett hörn av Europa, och har därför motsatt sig att Azerbajdzjan får en landkorridor genom Armenien till Nachitjevan, som har en lång gräns mot Iran. Genom en gemensam damm över gränsfloden Aras förser Iran Nachitjevan med elenergi och vatten och har varit transportlänk mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan. Allt detta skulle Iran kunna avbryta för att visa sin makt. Framför allt oroar sig centralmakten i Teheran för att Ankara och Baku ska uppmuntra separatism bland de 16 miljonerna azerierna, som bebor norra Iran. Demonstrationer har förekommit mot Teherans stöd åt Armenien i kriget.
Sexveckorskriget avbröts då Azerbajdzjan hade återerövrat stora områden söder om Nagorno-Karabach och trängt fram till den historiska staden Sjusja inne i NK, och totalt nederlag hotade de armeniska styrkorna. Till råga på allt råkade Azerbajdzjan från Nachitjevan skjuta ner en rysk helikopter över Armenien. Då ingrep till slut president Putin med att sända trupper till NK och förmådde parterna att med honom ingå ett avtal om vapenstillestånd från den 10 november. Enligt detta måste Armenien snabbt lämna sina ockuperade områden runt NK och även Sjusja men få behålla Latjin-korridoren, och en ny väg förbi Sjusja ska byggas. Fronterna och korridoren ska bevakas av en fredsskapande rysk styrka på 2000 man för en period av fem år, som kan förlängas med fem år, om ingen part säger upp avtalet. Frågan om flyktingarnas återvändande överlämnas till UNHCR. Sist men inte minst ska Armenien på Alievs begäran upplåta en transitväg från Azerbajdzjan till Nachitjevan, som rysk gränspolis ska övervaka.
Ungefärliga frontlinjer när vapenstilleståndet slöts. De azeriska terrängvinsterna i rött. Lakhnin korridoren med ryska fredsbevarande styrkor i blott, och områden som Armenien ska lämna över är streckade. Källa: Wikipedia.
Medan NK domineras av kristna armenier (150 000 före kriget) och har utropat en självständig republik (Artsach) i nära allians med Armenien, utgörs Nachitjevans (Nachtjivans) befolkning (450 000 2018) numera helt av (shia)muslimska azerier. Området blev en del av det ryska imperiet 1828 och många armenier flyttade in (1917 utgjorde de 40%).
Under Första världskriget hade området olika ockupanter men 1920 återerövrades det av sovjetryska trupper. Det blev en autonom sovjetrepublik tillhörande sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1924, förklarade sig självständigt från Sovjetunionen först av alla 1990, men blev åter en autonom republik med eget parlament under Azerbajdzjan när Sovjet föll samman året efter.
Nachitjevan leddes vid denna tid av Heydar Aliev, som kom därifrån och hade återvänt efter en karriär i Sovjetunionens högsta ledning. 1993 valdes han till president i Azerbajdzjan och förblev allsmäktig president till sin död 2003, då han efterträddes av sin son Ilham, som fortfarande har makten. Klanen Aliev har ett starkt fäste i Nachitjevan, som är känt som den mest repressiva delen av Azerbajdzjan.
När striderna med Armenien om Nagorno-Karabach började 1988, stängde Azerbajdzjan (efter beskjutning) järnvägen till Armenien längs sydvästgränsen. Därmed stoppades 85 procent av Armeniens järnvägsburna godstrafik, ett hårt slag mot landets ekonomi, men även Nachitjevan blev avskuret från resten av Azerbajdzjan.
Strider utbröt också längs Nachitjevans gränser och Armenien erövrade 1992 en liten azerisk enklav (Kirki) i Armenien vid en huvudväg till Jerevan. Turkiet stängde hela sin gräns till Armenien, sände fram trupper och sköt över gränsen. Även Iran hade militärövningar vid gränsen till Nachitjevan, men Rysslands förstärkning av sina styrkor i Armenien avskräckte från eskalering.
För att lösa konflikten framlade USA den s.k. Goble-planen som gick ut på att Armenien skulle få delar av NK och korridorer dit i utbyte mot en korridor till Nachitjevan genom Meghri-området i södra Armenien vid gränsen till Iran. Azerbajdzjan visade sedermera visst intresse för planen, och Hejdar Aliev uppges rentav ha varit beredd att ge upp Nagorno-Karabach i utbyte mot en landkorridor till Nachitjevan.
Men kriget vanns 1994 av Armenien, som ockuperade såväl största delen av NK som stora omgivande azerbajdzjanska områden, inklusive den så kallade Lachin-korridoren fram till sin östgräns. 800 000 azerier flydde liksom tidigare alla armenier i Azerbajdzjan. Goble-planen blev inaktuell då Armenien ville behålla och utveckla sina kontakter med Iran. Armeniens järnvägsbolag (som köpts upp av Ryssland) beslöt 2013 bygga en linje till Iran som skulle ingå i ett system från Persiska viken till Svarta havet och även ansluta till Kinas storstilade Belt and Road-projekt. Azerbajdzjan hade liknande planer och öppnade 2007 en bro över gränsfloden Aras från Nachitjevan till Iran, som blev en viktig transportlänk mellan landsdelarna.
Karta över konflikten innan 2020-kriget inleddes. Källa Wikipedia.
Fredsavtalet 2020 innebär alltså en seger för Azerbajdzjan, som återvinner territorium och knyts närmare till Turkiet, och ett nederlag för Armenien, vars reforminriktade premiärminister Nikol Pasjinjan utsätts för hård intern kritik och blivit helt beroende av Rysslands godtycke. Samtidigt anklagas Ryssland för svek.
Det är tveksamt om de hundratusen armeniska flyktingarna från NK vill återvända då avtalet är tidsbegränsat och inte säger något om områdets framtida status. Pasjinjan har ifrågasatt avtalets status, som bara bygger på en deklaration, och utifrån en passus i avtalet om öppning av alla ekonomiska och transportvägar krävt en väg genom Nachitjevan till Iran, vilket Ryssland stöder men Aliev säkert motsätter sig..
Genom avtalet har Ryssland utan att samråda med Minskgruppen återfått militär närvaro i Azerbajdzjan genom en egen fredsskapande styrka så som man länge föreslagit, men styrkan riskerar bli kostsam och frågan är om den är stor nog för sin svåra uppgift att balansera mellan två arvfienden.
Turkiet är inte part i avtalet men får enligt Alievs vilja plats i ett organ för att kontrollera vapenvilan och blir en allt viktigare partner för Azerbajdzjan. Turkiet planerar redan bygga en järnvägslinje till Nachitjevan som kan förlängas genom södra Armenien. Dess växande roll i Kaukasien blir ett problem för Ryssland, som visserligen numera har goda politiska och ekonomiska förbindelser med Turkiet, men tidigare motsatt sig yttre inblandning. I Syriens långa inbördeskrig har Turkiet dessutom stött rebellerna, medan Ryssland stått på regeringens sida.
Ännu mindre är Iran med på avtalet, vilket kan störa dess hittills goda relationer med Ryssland. Kriget har alltså förändrat maktbalansen i området och Nachitjevan spelar en allt viktigare roll för inblandade parter, inte minst genom stilleståndsavtalet om Nagorno-Karabach.
Associerad forskare inom Ryssland-Eurasien-programmet på Utrikespolitiska institutet och tidigare forskningsledare på FOI.
