Staten måste inte bli starkare – men smartare

Gå inte på ropen om en större och starkare stat inför Folk och Försvars Rikskonferens som börjar nästa vecka, det är inte lösningen varnar Freddy Jönsson Hanberg som är grundare av Totalförsvarsstiftelsen. Istället efterlyses en smartare stat med moderna lösningar.

I oroliga tider ropas det ibland på en starkare stat. Skolan och vården skall förstatligas anser somliga, statens kärnuppgifter som försvar och polis måste få mer resurser – bli starkare. Dessa tongångar följs i andra länder upp med önskemål om att staten även skall ta större plats i näringslivet, att produktion skall flyttas hem och att självförsörjningen skall öka.

Det är lätt att när mörka moln tornar upp sig återfalla i gamla resonemang. ”Förr i tiden”, när det nu än månde varit, fungerade det bättre säger man och pekar på allt från nationalism, protektionism till korporativism. Och det kan nog vara riktigt, att det fungerade då. Men ingenting talar för att det fungerar idag och än mindre  i morgon.

Vi hänger inte riktigt med i utvecklingen. Vi pratar fortfarande om urbanisering, industrisamhälle och informationssamhälle. Men redan på 1930-talet passerades gränsen när mer än hälften av landets befolkning bodde i städer och på 1960-talet kom mer än hälften av landets BNP från tjänster och mindre än hälften från industriproduktion. 

Sedan 1990-talet pågår ett gigantiskt paradigmskifte som vi slarvigt benämner digitalisering. Genom att klumpa ihop allt från mobiltelefoner till AI under rubriken digitalisering gör vi oss en otjänst. Det som bäst beskrivs av Moore’s lag, dubbleringen av kapacitet och halveringen av priser sedan 1960-talet, ger vid handen en exponentiell utveckling. Denna exponentiella utveckling genererar en enorm mental utmaning, inte minst för politiker och myndigheter som inte är en del av teknikutvecklingen utan skall ”kapitalisera” på den. 

Denna extremt snabba teknikutveckling leder till exempel till att en algoritm kan gå från en tom databas till att genom att samla information på internet nå övermänsklig nivå i schack eller andra brädspel på ett dygn. Det leder till deep fake-videos, kartläggning av alla arters genom, självkörande fordon och farkoster, förutsägbarhet där det tycks råda kaos. Det skapar möjligheter i en ofattbart hög hastighet.

I den här världen måste nationalstater och regeringar agera på ett helt nytt sätt. Den saktfärdiga förvaltningskultur som präglar alla öppna demokratier har tappat i konkurrenskraft. Diktaturer och totalitära stater har fördelen att de kan snabba på beslutsprocessen. Har de dessutom tillgång till teknikutveckling och innovation så blir de med dagens innovationstakt snabbt överlägsna.

Att vänta och se är inte längre en option. Tyvärr lever och frodas den politiska kulturen, främst inom socialdemokratin, men flera oppositionspartier tycks önska oss åter till en svunnen tid. Regeringskansliet som sådant och de flesta myndigheter lever i det långsamma förvaltningsparadigmet i syfte att bevara demokrati, friheter och rättigheter. 

Fungerar det? Klarar systemet konkurrens och angrepp? Går det för långsamt? Är andra ”smartare”?

Mina råd lyder som följer:

  • De måste bli smartare

Staten i form av politik och myndigheter måste ta till sig ny teknik, förstå hur den fungerar, acceptera att vi lever i en extremt snabbföränderlig värld. Det är inte läge att försöka bygga upp en egen version av något som redan finns i näringslivet och i universitetsvärlden. Vi kommer under flera decennier framöver att leva i en värld präglad av det som Sean McFate kallar ”durable disorder”. Att fortsätta att försvara vårt sätt att leva kräver extrem agilitet och anpassningsbarhet. 

Det kan uppnås genom att använda teknik och verktyg som finns och fungerar redan idag och att främja små, snabbutvecklande universitetsbaserade teknikföretag. Men det kräver flexibilitet, mod och vilja att ibland gå utanför regelverket och hantera situationer pragmatiskt. Det gjordes under pandemin, vilket tyder på att förmågan finns. 

Den behöver dock institutionaliseras.

  • De måste inse att total konkurrens råder på alla områden

Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och en rad andra länder med relativt stark ekonomi eller omfattande våldskapital kommer att påverka omvärlden på sina villkor. USA brottas med inrikes problem och EU splittras av inre och yttre krafter. Detta leder till vad US Joint Chiefs of Staff kallar för “the competition continuum”. Även politiska system är på bordet. Kina torgför sitt politiska system som ett bättre system, även där konkurrerar man. Som så ofta i historien offras fakta när konkurrensen tar över. 

Det tycks inte spela någon roll om en enig vetenskapskår fastslår att klimatkrisen är här eller att vaccin fungerar – det finns starka krafter som driver agendor som inte gynnas av de vetenskapliga rönen. 

Konkurrensen är så viktig att de är beredda att kasta objektivitet, sanning och fakta i papperskorgen. Detta är vad den totala konkurrensen innebär och den fortsätter ända in i väpnad konflikt och krig om vi inte hanterar den. Aldrig har uttrycket ”den som vill ha fred bör rusta för krig” passat bättre än just i detta sammanhang. Flera länder är idag beredda att gå i krig för att vinna konkurrenskampen.

  • De måste bli tydligare 

Politiker i öppna samhällen är experter på att hålla dörrar öppna. Det beror på att deras politiska motståndare är experter på att hitta fel och brister att nyttja för egen fördel. Det förhållningssättet fungerar inte längre. Politiker måste sätta ner foten, fatta beslut och peka ut riktningen, vara tydliga så att alla vet som vad som gäller. Kalla mig naiv, jag berättar bara vad som krävs om vi vill bevara vårt samhälle och vår livsstil.

Det finns mycket att hämta från våra internationella samarbeten, vi kan lära och hämta erfarenheter från alla andra öppna demokratier och i många stycken kopiera regelverk. På samma sätt inspirerar vi andra och kan dela med oss av vår erfarenhet. Det som inte är bra är när vi är beroende av andra men inte kan påverka som t.ex. i samarbetet med NATO. Sverige rustar nu, men är ännu beroende av USA och NATO för vår säkerhet, trots att vi inte formellt kan påverka dem i någon särskild omfattning.

  • De måste agera snabbare

Redan 2015 beslutade regeringen om återupptagen totalförsvarsplanering. Ett antal regeringsutredningar har genomförts, ytterligare några har tillsatts. En myndighet har tillkommit och en försvarsmaktsövning har genomförts. Men vi är långt ifrån ett fungerande totalförsvar som kan möta ett allomfattande angrepp i väntan på att hjälp anländer. 

Över lag ser det ut på samma sätt, utredningar och studier kommer fram till kloka slutsatser om elnät, höghastighetståg, pandemihantering, cybersäkerhet, kommunal infrastruktur med mera men sedan omsätts detta inte till verkliga resurser som vidmakthålls över tid. Det är inte hållbart. De som genererar skatteunderlaget, alltså näringslivet, kan inte frodas i en sådan jurisdiktion. De flyttar, de hittar nya partners, de virtualiseras – vilket är synd eftersom Sverige i grunden är en av världens bästa länder för företag.

Näringslivet och forskningen är redo, det finns enorma resurser att tillgå, och i Sverige föreligger ett starkt ömsesidigt beroende mellan offentlig och privat sektor. 

Näringslivet är som en uthållig ung kavaljer som bjuder upp om och om igen i hopp om att få dansa men nobbas gång på gång. 

Samtidigt tackar det kinesiska kommunistpartiet och multinationella Big Tech-företag ja, och de dansar både gärna och bra. Problemet är att de vill ha mer än en dans.

Freddy Jönsson Hanberg

Strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.