Stortingsvalet i Norge följdes på plats i Oslo av Frivärlds Margareta Barabash, som här lämnar sin eftervalsanalys där de stigande förväntningarnas missnöje avgjorde.
Fotot: På Jonas Gahr Støre är hämtat från Arbeiderpartiets hemsida och är från valrörelsen.
Efter åtta år är resan slut för Høyre och Erna Solberg. Norges nye statsminister är röd och heter Jonas Gahr Støre. För högern är det en klar besvikelse, även om resultatet var väntat. Stortingsvalet uppfattades nästintill avgjort långt innan valdagen. Det är svårt att kamma hem en tredje mandatperiod. Oppositionen har haft åtta år på sig att samla kraft och kunde därför ägna valrörelsen åt att peka ut allt som de uppfattade att regeringen misslyckats med, samtidigt som de själva lovade väljarna guld och gröna skogar.
Støre, i spetsen för Arbeiderpartiet, kommer nu mest troligtvis bilda sin drömregering, det vill säga tillsammans med Senterpartiet (SP) och Sosialistisk Venstreparti (SV). Han slipper därmed ta stöd från dels vänsterradikala Rødt och dels Miljøpartiet De Grønne (MdG), som har som mål att lägga ner Norges oljeproduktion helt och hållet.
Debattörer på vänsterflanken, inte minst i Sverige, har upphetsat talat om en rödgrön våg. Det stämmer, i det avseendet att SV och Rødt har gått fram bland väljarna. Även SP har gjort ett bra val, trots att de sjunkit i opinionen de senaste månaderna. Partiet, som profilerat sig som landsbygdens företrädare, har successivt gjort en resa vänsterut.
Samtidigt har Arbeiderpartiet, trots att de gick segrande ur striden, gjort sitt sämsta val någonsin. Valresultatet på drygt 26 procent är partiets näst lägsta på 100 år. Annat var det på 1950- och 60-talet, när man låg stabilt på över 40 procent.
Huruvida den rödgröna trenden faktiskt kommer att hålla i sig är däremot svårt att säga. Framgångarna beror egentligen inte på att vänstern gjort en bra valrörelse, utan på att högern gjort en dålig. Politiken är ett hårt spel – du får sällan beröm för det du åstadkommit. De positiva samhällsförändringarna skapar i stället en ny ribba för vad väljarna förväntar sig av makthavarna. Eller så kan väljarnas fokus skifta helt och hållet.
Så blev det med covid-19. De allra flesta norrmän är nöjda med regeringens pandemihantering, vilket ledde till att Høyre förutspåddes ha vind i seglet. Men i stället dominerade de klassiska välfärdsfrågorna om vård, skola och omsorg. Två uppstickarfrågor har dessutom haft stor betydelse och gynnat vänstern – social ojämlikhet och klimatet. När det kommer till de ekonomiska klyftorna har dess popularitet i debatten två orsaker. Dels har Norge de senaste åren fått fler miljardärer och dels har barnfattigdomen ökat. Det sistnämnda berör dock nästan uteslutande invandrarfamiljer, framför allt de som kom under migrationsvågen 2015.
När det kommer till klimatfrågan är det framför allt oljan som skaver. Den norska statsbudgeten och välfärdsstaten är helt beroende av kontinuerlig tillförsel till Statens pensjonsfond, det vill säga oljefonden. Men bland framför allt yngre väljare finns uppfattningen att planetens välbefinnande måste gå före allt annat. Klimatskammen är påtaglig och överskuggar det faktum att den norska ekonomin är urstark efter åtta år med högerregering.
Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander myntade på 1960-talet uttrycket de stigande förväntningarnas missnöje. Det ökande välståndet till trots råder missbelåtenhet bland medborgarna, ofta kopplat till att man anser att samhällsutvecklingen går för långsamt och att staten inte gör tillräckligt. Detta påstående blir inte tydligare än i norsk politik.
Margareta Barabash
Verksamhetskoordinator Frivärld
