Benjamin Dousa, om hur Januariöverenskommelsen riskerar att begränsa svensk försvarskapacitet.
För ickedemokratier är alternativet till att köpa svensk försvarsmateriel inte att avstå köp utan att i stället köpa från andra aktörer.
Behovet av ett stärkt svenskt försvar har på senare år blivit den allmänna ståndpunkten i den politiska debatten. Även om det visat sig vara problematiskt när regeringen väl ska skrida till verket och tillskjuta försvarsmakten mer resurser, är det ändå glädjande att så gott som alla partier har ställt sig bakom ambitionen om att rusta upp.
Att kunna försvara Sverige är en absolut kärnuppgift för staten. Därför är det viktigt att tillräckliga resurser ställs till dess förfogande. Detta är dock inte bara en fråga om hur stor andel av statsbudgeten som ska avsättas till försvaret. Att tillse en god materielförsörjning är minst lika viktigt.
I det här avseendet har Sverige ett gynnsamt utgångsläge eftersom vi har en livskraftig försvarsindustri. Vi kan dra nytta av att vi har framgångsrika svenska företag som Saab, till exempel genom att tillsammans med andra länder utveckla anpassade system. Stora forsknings- och utvecklingskostnader kan delas av fler länder än ett enskilt och litet land.
Det primära målet för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken måste vara att tillgodose det egna landets försvar och säkerhet. Häri ligger också att vi har en god beredskap för materielförsörjning. I en internationaliserad värld sker en stor del av anskaffningen från utlandet, och den svenska produktionen är naturligtvis integrerad med omvärlden.
Det går ändå inte att komma ifrån att den kompetens och infrastruktur som finns inom den svenska försvarsindustrin är av stor betydelse för ett välfungerande försvar både i fred och ofred. I ofred prioriterar dessutom länder sin egen materielförsörjning innan de exporterar till andra länder, vilket kan leda till brist och andra svårigheter ifall Sverige inte har en inhemsk produktion.
För att kunna värna den svenska försvarsindustrins konkurrenskraft behövs goda och förutsägbara exportvillkor. Det må vara en obekväm ståndpunkt att plädera för en ökad export av försvarsmateriel men Sverige är inte den enda aktören på världsmarknaden. Enligt Sipri:s dominerar USA och Ryssland exporten med 36 respektive 21 procent under perioden 2014-2018.
Den osäkerhet som ett eventuellt infört demokratikriterium medför riskerar att få potentiella köpare att vända sig till någon annan aktör. Det skulle slå direkt mot den svenska ekonomin och i förlängningen mot svensk försvarsförmåga, utan att för den sakens skull bidra till en fredligare omvärld. Alternativet till att köpa svensk försvarsmateriel är ju knappast att avstå köp utan att i stället vända sig till andra aktörer.
De senaste åren har den svenska vapenexporten begränsats genom olika beslut, senast under 2018 när resultatet från den så kallade KEX-utredningen blev skarp lagstiftning. Den förändrade lagstiftningen handlade om att mottagarlandets demokratiska status ska utgöra ett centralt villkor för tillståndsprövningen, vilket då i praktiken kan omöjliggöra eller kraftigt försvåra för export till länder som Thailand, Singapore, Indonesien, Pakistan, Förenade Arabemiraten med flera.
I nya uttalanden från Miljöpartiet finns även en förväntan att punkt nummer 70 i Januariöverenskommelsen, att inte godkänna vapenexport till ickedemokratiska länder i Jemenkonflikten, i praktiken ska innebära ytterligare skärpningar av lagstiftningen.
Det vore förödande för den svenska vapenexporten och i förlängningen skulle försvarskapaciteten begränsas om ännu strängare regler införs.
Sveriges försvar behöver vapenexporten. M och S behöver diktera villkoren för svensk vapenexport – inte småpartierna.
BENJAMIN DOUSA är förbundsordförande för MUF
