Sverige rustar för ett gammalt krig varnar ledamoten i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, tidigare ställföreträdande ÖB, Frank Rosenius. I debattartikeln lyfter Rosenius upplevd brist på både trovärdighet och logik.
Foto: Försvarsmakten. Gripenplan fotograferad från dold jägarutpost.
När jag betraktar svensk säkerhet i bredast möjliga perspektiv från säkerhetspolitiken till handfasta åtgärder för folkets väl, får jag en känsla av brist på både trovärdighet och logik.
Inför senaste försvarsbeslutet gick tongångarna ungefär så här – den säkerhetspolitiska analysen kom fram till att vi inte kan utesluta att vi kan bli militärt angripna. Den krigsvetenskapliga analysen pekade på utvecklade betvingelsemetoder – hela gråzonsproblematiken – samt den snabba vapentekniska utvecklingen. Försvarsmakten definierade behoven utifrån detta, men tassade försiktigt fram i förnyelse med hänsyn till den interna debatten kring kvalitet vs kvantitet. På civil sida gällde att i princip bygga upp allt från början. Detta fanns på Försvarsberedningens bord när de politiskt utsedda ledamöterna drog sig tillbaka för att forma framtiden.
Beslutet blev: Gråzonshoten inklusive hoten mot vår försörjning är inte en primär militär uppgift utan löses inom civilt försvar och genom beredskapslagring. Armén fördubblas, dock utan nämnvärda tillskott av moderna vapensystem. Kvantitativt ökas försvarsmakten med 6 nya regementen och en flygflottilj i mellersta Sverige. Marinen ges marginella tillskott och flyget får behålla äldre JAS. När Försvarsberedningens rapport presenterades kom från Försvarsmakten – ”Välbalanserad”.
När jag betraktar helheten blir det lite av deja vu, vi återskapar kalla krigets försvarsmakt. En personaltung organisation med otillräcklig kvalitet och låg strategisk/operativ rörlighet. Tydligen planeras inte för risken för militärt angrepp i närtid eller för landet existentiella utmaningar inom gråzonsområdet? Med ovanstående som utgångspunkt vill jag kommentera några områden som jag menar gör vår försvarsbeslutsprocess problematisk.
För alla med erfarenhet från ”förr” vet att utbyggnad av utbildningsregementen/flygflottilj kommer att absorbera personal och ekonomi långt utöver vad som är budgeterat. De begränsade kvalitativa satsningarna inom försvarsgrenarna riskerar att försenas eller utebli. Vad är det som gör att spårbarheten mellan säkerhet och försvar är så svår att följa från ax till limpa. Politiken kräver total transparens av försvarsbeslutet och Försvarsmaktens genomförande. Men mellan säkerhetspolitik, inklusive krigsvetenskap och försvarsbeslut, verkar frihetsgraden i tolkningar av vad som behöver göras medge stor frihetsgrad. Jag vill lyfta fram tre nivåer som behöver reformeras; säkerhetspolitiska slutsatser, fackmyndigheternas ansvar och försvarsberedningens arbetssätt.
De säkerhetspolitiska underlagen är alltid omfattande och djupa, men vem ankommer det på att göra de tolkningar som ska vara utgångspunkt för nästa steg, vår försvarsstrategi? Samverkan med våra grannländer framhålls som en viktig utgångspunkt för vår säkerhet. Borde inte då det säkerhetspolitiska samtalet diskutera vem som gör vad med hänsyn till att alla har begränsade resurser, särskilt som tre av Norden-gruppen är Nato-medlemmar, liksom våra baltiska grannar.
Vid en snabb blick från norr till söder dyker ett antal frågeställningar upp. Nordkalotten borde vara ett explicit Nato-ansvar mht områdets strategiska betydelse för alliansen. Norge avdelar också stora resurser dit. Norra halvan av Sverige tar rygg på Finland, och drar samtidigt nytta av deras starka markförsvar. Vår satsning på ett antal nya arméförband i Mellannorrland för utbildning av lokalförsvarsförband verkar därför mer som en arbetsmarknadsåtgärd än som en konsekvens av genomtänkt försvarsstrategi. Särskilt allvarligt eftersom den satsningen kommer att ta resurser från viktigare kvalitativa satsningar inom alla tre försvarsgrenarna. Försvaret av våra för landet viktiga försörjningsleder från Gävle och norrut berörs inte alls. Att hålla igång svensk industri måste vara en viktig del av vår säkerhetspolitik.
Kommer vi sedan ner till vår Östersjökust ser vi svaga grannstater, men å andra sidan ett visst strategiskt djup. Det är också det enda område där vi kan säga att Ryssland är vår granne – Kaliningrad. De säkerhetspolitiska slutsatserna borde därför både diskutera rysk målsättning med en allvarlig konflikt med eller angrepp på Sverige och bedömda strategier. En sådan analys bör omfatta allt från gråzonsproblematiken, konfliktscenerier och förutsättningarna för Nato-stöd till Sverige.
Jag menar att det blir för enkelspårigt om dessa analyser helt överlämnas till försvarspolitiken. Vi hamnar då alltid med ett fokus på klassiskt militära angrepp, som i svensk kontext innebär en kraftsamling till försvar efter landstigning. Östersjön som en möjlig avgörande vallgrav diskuteras knappast. Vidare sopas andra betvingelsemetoder under mattan, trots att de kan möjliggöra att angriparen når sina mål enklare och mindre riskfyllt.
Ett annat viktigt område att belysa är fackmyndigheternas ansvar, främst FM och MSB. Jag tänker inte primärt på deras tolkning av det säkerhetspolitiska underlaget och övriga övervägande utan främst inom krigsvetenskapen. För Försvarsmakten är det ultimata målet att skapa förband som trovärdigt har en god möjlighet att slå angriparens förband. Vi talar ibland om krigsavhållande förmåga, jag vill vidga begreppet till trovärdighet.
Foto: Försvarsmakten
Trovärdighet hos soldaten eller sjömannen. Trovärdighet i Moskva. Hemma talar vi också om folkförankring, trovärdighet hos våra medborgare. Det är ÖB:s och försvarsgrenschefernas ansvar. Mot bakgrund de senaste försvarsbeslutets utformning ställer jag frågan om bristen på satsningar inom offensiva och defensiva moderna vapensystem, som bland annat drönare och försvar mot dessa, riskerar att urholka trovärdigheten snabbt vid en väpnad konflikt.
Förlustsiffrorna riskerar skena och därmed både trovärdighet och folkförankring. Det här är frågor som sällan eller aldrig diskuteras i bredare forum. Vi verkar inte ha den kulturen. Problematiken uppstår när politiken avviker från fackansvarig myndighets underlag och hur långt kan då myndighetschefer protestera? Den politiska satsningen på många okvalificerade arméförband och begränsade kvalitativa satsningar på de förband som skall möta ryssen till sjöss och på slagfältet ställer frågan på sin spets.
I tillägg till de kvalitativa bristerna innebär volymsatsningen också personalutmaningar. I stort sett i all verksamhet i myndigheter och företag används idag teknisk utveckling för att minska personalbehovet. Att vikta in detta i försvarspolitiken skulle innebära inte bara enklare personalpolitik utan också andra förbandsstrukturer med högre vapeneffekt, bättre skydd för soldaten/sjömannen och mindre behov inom logistiken. Är försvarsbeslutet välavvägt? En bredare debatt är välkommet.
Slutligen något om försvarsberedningen och deras processer. Det jag vill lyfta fram är hur hitta former där politiken fås att föra en bredare dialog innan slutgiltigt beslut. Politiken har att ta många hänsyn – bl a säkerhetspolitiken, fackmyndigheter, finansdepartementet, partiets ”profil” i försvarsfrågor samt försvarsberedningens enskilda ledamöter, både avseende hemort och militär erfarenhet. Politiken har alltid utgjort och utgör toppen av beslutspyramiden i en demokrati. Det innebär att beslut ibland kan fattas helt eller delvis avvikande från redovisat beslutsunderlag. Utan att veta turerna i nyss avslutad beredningsprocess och utformningen av Försvarsbeslutet gör jag antagandet att avvägningen inom armén mellan de kvalificerade arméförbanden och satsningen på ett stort antal lokalförsvarsförband borde ha bekymrat ÖB samt armé-, marin- och flygvapencheferna då så mycket kraft och ekonomi måste läggas på uppbyggnad av mindre kvalificerade förband i tider när militärt angrepp inte kan uteslutas. Den säkerhetspolitiska inriktningen innebär att våra förband skall kunna gå i strid med ryska förband inom en icke alltför avlägsen framtid.
Med ovanstående vill jag lyfta fram behoven av bredare och öppnare dialoger inom och mellan alla berörda och intresserade parter av svensk säkerhet. Ansvaret ligger primärt på berörda myndigheter och politiker.
Våga konfrontera utomstående med era slutsatser innan beslut.
Frank Rosenius
Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet.
