Mats Bergquist, om att svensk passivitet ersattes av en aktiv politik för att säkra de baltiska staternas självständighet.
(Denna text är en återpublicering från SvD Säkerhetsrådet)
Efter den ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk 1918 utropade de tre baltiska staterna sin självständighet. Givetvis påverkades man av utvecklingen i de större ryska provinserna Polen och Finland som också lösgjorde sig från Petrograd. Oberoendet gick inte att realisera utan strid. Rådsryska förband och deras lokala allierade kommunister, och nationella styrkor och utländska (inklusive finska och en del svenska) frivilliga slogs sinsemellan sedan den tyska armén efter vapenstilleståndet i november 1918 dragit sig tillbaka.
Det ryska inbördeskriget berörde särskilt den norra delen av Baltikum medan i söder polacker och litauer, som från 1500-talet till slutet på 1700-talet, var förenade i ett samvälde, slogs om gränslandet dem emellan.
1920 erkände dock Ryssland de tre nya staterna Estland, Lettland och Litauen. Deras säkerhetspolitiska problem blev snart uppenbara och särskilt under 1920-talet föremål för debatt också i Sverige. Till att börja saknade de tre från både den svenska tiden (för Estlands och Livlands del) och 200 år av ryskt styre, den statsrättsliga identitet och tradition som gällde i det tidigare storfurstendömet Finland och det gamla kungariket Polen. Deras inrikespolitiska stabilitet förblev under hela mellankrigstiden problematisk och ändade i alla de tre fallen med ett auktoritärt enmansstyre. Vidare fanns det många som fruktade att när det ryska Ryssland hämtat sig kunde de tre ländernas öde vara hotat.
När statsminister Edén yttrade sig i ämnet till hemliga utskottet vid 1919 års riksdag gav han inte de nya staterna stora chanser att bli erkända. I alla händelser skulle det kunna bli riskfyllt att engagera sig för deras sak, eftersom man då kunde råka i krig med ett pånyttfött Ryssland.
Flera svenska utrikesministrar, som tydligast Erik Palmstierna 1920, svalare Hjalmar Branting 1922 och svalast Östen Undén 1925 som i ett brev till sin bror Torsten som var sändebud i Riga betonade dock att de tres självständighet dock var ett, ”medelbart” svenskt intresse eller ”medelbart (…) och av en viss vikt”. Men samtidigt var det uppenbart att man från svensk sida gjorde en tydlig skillnad mellan Finland och de baltiska staterna. Finlands framtid var, hävdade Undén 1925, ett direkt svenskt intresse.
Det erfarna danska sändebudet Erik Scavenius noterade 1928 distinktionen i en rapport till Köpenhamn. Sverige skulle med beklagan men ändå med ro acceptera att de tre baltiska staterna åter fördes in under ryskt styre..
Vilka lösningar såg man då för de baltiska staternas del? Särskilt från polskt håll – Polen förde 1919-1920 krig mot den ryska rådsunionen – ville man gärna se en allians mellan randstaterna Finland, Estland, Lettland och Polen; Litauens deltagande var. till följd av gränstvisten med Polen problematisk. En politisk allians i enlighet med denna så kallade randstatspolitik rönte i början av 1920-talet visst stöd i Finland, men förkastades av riksdagen 1922. Samarbetet fortsatte dock till mitten av 1920-talet. Medlemskapet i Nationernas Förbund antogs vidare i början av dess tillvaro ge visst skydd.
Men också andra modeller debatterades. I en längre PM som den avgående chefen för svenska UD:s politiska avdelning, Torvald Höjer d ä, skrev 1923 diskuterade han de tankar på Östersjöns neutralisering som rörde sig i tiden. Enligt Höjer kunde dessa idéer huvudsakligen vara av två slag: antingen en total eller proportionell marin avrustning av kuststaterna eller skapandet av ett mare clausum.
Sannolikt upplevde man på en del håll den brittiska flottans aktiva agerande just åren 1919-1920 som ett memento. Om man kunde genomföra ett slags neutralisering skulle den brittiska flottan få fortsatt fritt stort rörelseutrymme i Östersjön. Särskilt den senare modellen med ett mare clausum (främst militärt stängt för icke-kuststater) skulle vidare lägga ett stort säkerhetspolitiskt ansvar på Sverige och Danmark som bevakare av inloppen till Östersjön. Resurser saknades egentligen för denna uppgift och de politiska avgöranden som skulle kunna uppstå kunde bli mycket delikata. I Stockholm trodde man inte heller att Danmark skulle vilja ta på sig rollen.
En ytterligare modell lanserades 1923 av Torsten Undén i Riga, nämligen att de tre staterna skulle bli föremål för ett tysk-ryskt garantifördrag till vilket andra stater sedan skulle kunna ansluta sig. Men denna propå avvisades i Stockholm och den svenska linjen förblev, trots det för Sverige numera fördelaktiga strategiska läget, att inte politiskt utnyttja detta. Även om välviljan mot Baltikum ökade borde man främst utveckla det ekonomiskt och kulturella samarbetet, men avstå från politiska åtaganden.
Intressant nog tycks man inte åren efter första världskriget ha tänkt så mycket på att om och när Sovjetunionen och/eller Tyskland återfått något av sin militära vikt, ett mare clausum också på ett annat sätt skulle vara till nackdel för de mindre strandstaterna och i framtiden leda till stor sovjetisk eller tysk marin dominans.
Det blev ju sedan den sovjetiska, och numera ryska, politik som man från svensk sida alltsedan dess motsatt sig. Sverige har liksom övriga strandstater och andra makter baserat sin politik på att Östersjön är en ”common domain”, inte ett slutet hav.
Estlands, Lettlands och Litauens säkerhetspolitiska problem fick ingen lösning under dessa republikers första tjugo år. Sovjetunionen ockuperade dem till följd av Molotov-Ribbentroppakten 1940, Tyskland 1941-1944. Först 1990-1991 återfick de sin självständighet och erkändes av Ryssland och omvärlden. Efter en trevande attityd blev den svenska politiken – liksom den danska och finska – en helt annan än på 1920-talets passivitet. Åtskilligt ekonomiskt och tekniskt stöd plus krigsmaterial från våra överskottsförråd fann efter hand under olika svenska regeringar vägen till de baltiska staterna – framför allt Estland och Lettland medan Danmark verkade i Litauen.
Den nya regeringen Bildt lade från hösten 1991 ner mycken möda på att få ut de ryska förband som var baserade i Baltikum och stänga radarbasen Skrunda. Fortsatt rysk närvaro i de nu åter självständiga staterna skulle inneburit både ett hypotek på suveräniteten och ett hot mot freden i regionen.
Men hur skulle våra tre grannstater på litet sikt lösa sina uppenbara säkerhetsproblem? Liksom på 1920-talet fanns på 1990-talet ett möjlighetsfönster medan Ryssland var svagt. Deras samfällda strävan var att mot bakgrund av de förkrigstida erfarenheterna förankra sig så nära västvärlden som möjligt. Det skulle leda till att de 2004 blev medlemmar i både EU och Nato. Från svensk sida understöddes ansökan att inleda förhandlingar med EU enligt den så kallade regattamodellen, vilken innebar att ett stort antal ansökarländer skulle börja förhandla samtidigt och ansluta i den takt de kunde pricka av de olika kapitlen i EU-fördraget.
När det gällde Nato kunde ju inte Sverige som icke-medlem ha några synpunkter på hur våra grannländer sökte lösa sina säkerhetsproblem, vilket kunde tolkas som ett indirekt stöd för de tre staternas ambitioner. Men det fanns säkert också här och var de i vårt land som skulle föredragit att våra nya grannstater inte ansökt om medlemskap i försvarsalliansen.
Nu kan man hävda att Estland, Lettland och Litauen som tre små stater i Rysslands omedelbara grannskap är alliansens mest utsatta länder och därmed svårförsvarade. Det problem som under anslutningsprocesserna och Putins första år vid makten kanske inte tedde sig särskilt påtagligt har efter kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och interventionen i östra Ukraina fått skarpare konturer. Man har till och med i den säkerhetspolitiska debatten talat om Narva som nutidens Berlin, varvid man givetvis menat att ett konkret hot mot Baltikum, symboliserat av den estniska, men huvudsakligen av ryssar bebodda, staden Narva skulle kunna utlösa en allvarlig världskris.
För att möta denna risk har Nato under nu ett antal år dels arrangerat roterande luftbevakning i de tre staterna, som saknar egna flygvapen, dels roterat mindre kontingenter arméstyrkor från andra Nato-länder i regionen. I Polen har Nato gått längre dock utan att formellt stationera förband i landet. Dessa arrangemang är avsedda att fungera som snubbeltråd och signalera till Moskva att angrepp mot de tre staterna skulle utlösa art 5 och riskera öppen konflikt.
Den konkreta frågan hur alliansen skulle kunna försvara Estland, Lettland och Litauen, om konflikt bröt ut, är därmed inte besvarad. Det beror rimligen på hur lång förvarning man skulle få, om en kris skulle utvecklas under en längre tid eller om en rysk intervention av något slag skulle komma plötsligt som Krim. I det förra fallet kan trupp främst från USA i någon utsträckning överföras till regionen. I det senare fallet skulle risken för upptrappning till en betydligt allvarligare konfliktnivå bli överhängande.
När en rutinerad amerikansk strategisk expert för några år sedan i Stockholm fick frågan om hur de baltiska staterna skulle kunna försvaras, svarade denne att det då sannolikt fick ske från ”outside the zone of lethality”, varmed rimligen menas med missiler till exempel från plattformar i Nordsjön.
I den svenska Nato-debatten har ofta gjorts gällande att Sverige under en konflikt om Baltikum inte skulle kunna förbli oberört, och mer eller mindre omedelbart dras in. Detta bär sannolikhetens prägel. Om ballistiska missiler passerar vårt luftrum kan vi nog inte göra så mycket åt detta. Att Nato också i en sådan konflikt skulle ha nytta av svenskt territorium på annat sätt är otvetydigt. Trots att vi 2009 utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring till våra grannländer är det i slutändan i första hand vårt eget val hur vi vill agera.
Vilka är då likheterna och olikheterna när det gäller de baltiska staternas säkerhetsproblem 1919 och 2020 och vårt förhållande till dessa utmaningar? Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet måste idag liksom 1919 ses som ett utflöde av deras geopolitiska läge. På 1920-talet liksom idag är det små staters grannskap med en stormakt. Då försökte man framför allt lösa det genom en allians av fyra av fem av Sovjetunionens alla fem nordliga randstater, uppbackade av Frankrike som underhöll särskilt nära relationer med Polen. Men många i Finland förblev skeptiska till tanken och ville, liksom vi själva gärna se en nordisk orientering.
Randstatsalliansen saknade till slut tillräcklig substans och därtill knappast uppväga den snabbt ökande sovjetiska militära styrkan. Nato-medlemskapet och EU-fördragets art 42:7 är trots allt betydligt säkrare ryggstöd.
Den konkreta frågan om hur man skall försvara de baltiska staterna förblir central. Detta blir inte minst fallet om man nu mot bakgrund av Donald Trumps uppenbara skepsis mot Nato tvingas börja diskutera det reella innehållet i alliansfördragets art 5. Utan att skriva under president Macrons hårda dom mot Nato är det säkert angeläget att analysera de optioner som står till buds.
MATS BERGQUIST är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
Artikeln har i en tidigare version publicerats på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet.