Sydfront i en allt oroligare omvärld

Årets övningsverksamhet i Sydfront sker mot bakgrund av ett omvärldsläge som förutspår en historisk “stand-off” mellan Nato och Ryssland – som vi inte sett sedan kalla krigets dagar, konstaterar Totalförsvarsstiftelsens grundare Freddy Jönsson Hanberg.

Förhoppningsvis förstår de ryska generalerna den här typen av styrkedemonstration bättre än sanktioner och diplomati, skriver Freddy Jönsson Hanberg med anledning av övningen Sydfront 21. Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

För 32 år sedan genomfördes övningen Sydfront 89. Jag ingick i övningsledningen, eller som det kallas i Försvarsmakten – jag var ”blågul”. Jag följde ett kompani under mobilisering, utgångsgruppering i Linköping och därpå följande omgruppering där två brigader gick längs två vägar från Östergötland till Blekinge. Där väntade två hårt ansträngda infanteribrigader som genomförde försvarsstrid mot landstigen fiende. Våra brigader skulle möjliggöra att fördelningen skulle kunna övergå i fördröjningsstrid och binda angriparen i väntan på att två pansarbrigader anföll från Skåne med målet att slå fienden och ”kasta ut dem i Pukaviksbukten”. 

Jag påminns om detta eftersom det i dagarna genomförs en övning i södra Sverige med namnet Sydfront 21 (övningen avslutas idag, 10 maj).

Det är mycket som ekar från den tiden förutom namnet. Idag har vi inga fördelningar kvar men divisionsnivån som försvann 2005 har återkommit. Divisionschefen skall med stöd av sin stab leda och samordna de övade brigaderna där en av brigaderna skall genomföra en marsch från utgångsgrupperingen i Skövde-trakten ner mot övningsområden i södra Sverige, där fienden luftlandsatt på flera platser. Under Sydfront 21 övas också samordning mellan armé, marin och flygvapen, även det ett eko från förr.

Men där upphör likheterna. 

Under Sydfront 89 deltog cirka 30 000 personer – under årets övning cirka 3 500. Samtidigt påbörjas nu en övning som egentligen skulle ha genomförts förra året, men som delvis avbröts på grund av pandemin, nämligen Defender Europe. Jag skrev om övningen Säkerhetsrådet för lite drygt ett år sedan och konstaterade då att Sverige skulle behöva ligga steget före när vi mobiliserar eftersom det tar tid för militära förmågor att i tillräcklig omfattning ankomma till vårt närområde, oavsett om de kommer från USA eller EU. Kommer de från USA så är transporten en fördröjande faktor, medan stöd från EU snarare kommer att dröja på grund av långa beslutsprocesser. 

Som av en händelse deltar just cirka 30 000 personer i Defender Europe och övningen är komplex vilket kännetecknar morgondagens ”slagfält”. Övningen startade i dagarna och initialt ligger fokus på NATO:s sydöstra flank med urlastning av ankommande amerikanska förband i Albanien och Kroatien och ett uppmarsch- och luftlandsättningsområde i Rumänien och Bulgarien. 

Även om det just nu saknar praktisk betydelse så är det pedagogiskt riktigt att den svenska övningen ligger kronologiskt före den större USA-ledda övningen.

Det som gör Defender Europe onödigt spännande är givetvis den massiva militära uppladdning som Ryssland genomfört under april runt Ukraina. Avståndet mellan spetsen på Defender Europe och de ryska förbandens position är vid övningens slutskede bara några kilometer.

Den 5 maj konstaterade bland annat New York Times att närmare 80 000 ryska soldater och officerare fortfarande finns nära den ukrainska gränsen. Precis som med det ryska deltagandet i Syrien-kriget så har Kreml annonserat urdragning av ryska trupper medan verkligen sett annorlunda ut. Tråkigt nog går främst västlig och svenska media, med få undantag, i fällan och publicerar okritiskt notiser och pressmeddelanden från Rossija Segodnja-sfären. Även denna gång handlade det alltså om vilseledning. Ryska förband har möjligen återgått till baracker eller fältgarnisoner, de sitter kanske inte i fordonen, men beredskapen att initiera ett angrepp är i ett strategiskt perspektiv oförändrad.

Jag rekommenderar att man tar del av generalen Ben Hodges kommentar till det ryska agerandet. Hodges är mycket väl insatt i problematiken, han var fram till 2017 chef för US Army Europe & Africa. Om han har rätt kommer vi framåt mitten på maj se en “stand-off” mellan NATO och Ryssland på en skala som världen inte skådat sedan Kalla krigets dagar. Vem som helst förstår att det inte behövs att särskilt stora misstag begås för att det skall leda till en mycket större och värre konflikt än det ryska angreppet mot Ukraina.

Förhoppningsvis förstår de ryska generalerna den här typen av styrkedemonstration bättre än sanktioner och diplomati. Det är därför också av yttersta vikt att Sverige genomför Sydfront 21 – och andra kommande övningar – med precision, självförtroende och att det kommuniceras tydligt.

Freddy Jönsson Hanberg

Strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Foto: Försvarsmakten.