Tanken på försvaret som särintresse lever kvar

Bo Hugemark, om att den militära krisen i Östersjöområdet kanske aldrig kommer men om den gör det måste vi ha dragit slutsatserna av den bristande beredskapen under Corona-krisen.

Magdalena Andersson kan utan att tveka pytsa ut 200-300 miljarder i närtid för att mildra effekterna på samhälle och näringsliv av Coronakrisen. Samtidigt pågår det vanliga gnetande om försvarsanslaget. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Debatten om covid-19 förs i krigstermer – och det är inte så konstigt eftersom det är ett krig det handlar om. Och pandemi är ett av de hot som i många år förekommit i vår säkerhetspolitiska föreställningsvärld. Omvänt kan vi nu dra en del lärdomar från det pågående kriget mot Corona för försvaret mot väpnat angrepp. Dock inte av det som nu hetsigt diskuteras, valet av strategi. För det första för att den aktuella fienden är så oerhört mycket mer svårförutsägbar än vår potentielle angripare. För det andra för att det snarare handlar om stridsledning än strategier. En strategi ska innehålla både mål och medel. Några tydliga mål på längre sikt har inte formulerats, allra minst av dem som förordat lock-down.

Om detta skrev Jan Söderquist träffsäkert i Svenska Dagbladet den 13 maj:

”Det finns så mycket önsketänkande i mina sociala medieflöden, så många heta drömmar om att en radikal nedstängning av samhället, en kommandostat som med hela den behandskade handen beordrar strikt internering, på något magiskt sätt ska lyckas uppfostra covid-19 eller förmå viruset att lämna våra trakter för andra där lättsinnet får sitt rättmätiga straff, när ju allting talar för att de olika ländernas dödstal kommer att jämna ut sig med tiden och att smittan kommer att rasa vidare till dess att en tillräcklig grad av immunitet är för handen.”

Nog om det – nu till vad vi verkligen kan dra lärdom av. Den första är vår bristande beredskap. Det som hänt är ett paradexempel på överraskande angrepp. Vi måste lära oss att sådana i regel blir framgångsrika. Inte bara beroende på angriparens fenomenala förmåga att dölja, vilseleda, avskräcka från eller störa ut beredskapshöjningar utan minst lika mycket på grund av offrets ingrodda benägenhet till slummer, självbedrägeri, självavskräckning och strul. Sannolikheten att vi blir överraskade är mycket stor. I sin bok Surprise Attack: Lessons for Defense Planning (Brookings 1982) drog professor Richard K Betts därför slutsatsen att samhällen och system måste göras så robusta att de överlever överraskande angrepp.

Vi har nu sett förfärande exempel på bristande robusthet. Intensivvård som ansträngts till det yttersta. Brist på skyddsutrustning. Äldrevård som inte kunnat skydda de mest känsliga medborgarna.

Visst är militära angreppsförberedelser lättare att upptäcka än virus som börjat spridas från fladdermöss till fä och folk. Men motståndet mot att göra rejäla beredskapshöjningar är som sagt ansenligt. I grunden för detta ligger mirror-imaging, man tillskriver angriparen samma rationalitet som ens egen.

Det har heller inte trängt i medvetandet hos allmänhet och många politiker att hot mot Sverige framför allt hänger ihop med rysk aggression mot Baltikum. Solidaritetsförklaringen är inte allmänt känd – många tror Sverige fortfarande är neutralt. Om de baltiska staterna hotas, kommer vi då i tid att sätta vårt försvar på krigsfot? ”Ska Sverige verkligen gå i krig för balterna?” Den frågan kommer den ryska propgandan, hjälpt av svenska medlöpare, att trumpeta ut och underblåsa en ingrodd provokationsrädsla.

Om nu ett angrepp drabbar oss innan vi satt samhället och försvarsmakten på krigsfot, vilka är då de vitala funktionerna och systemen som vi NU måste se till att de blir mer robusta? Under det kalla kriget fanns bra exempel: den spridda grupperingen av mobiliseringsförråd, förberedelser för spridning av flyg- och sjöstridskrafter till ett stort antal krigsbaser.

Nu är ju försvarsmakten bara är en bråkdel av den dåtida. Men desto mer viktigt är det att sprida och skydda den försvarsmakt som vi har, ”ja den där lilla som finns kvar” för att travestera Karl Gerhard. Och givetvis måste brigader kunna organiseras och sättas på krigsfot utan att understödsförbanden behöver förflyttas långa vägar i riket. Hur ska samhället och försvarsmakten kunna överleva de första krigshandlingarna?

Det för oss över till nästa lärdom. För närvarande tycks pandemikrisen och försvarspolitiken fortgå i två skilda världar. För att mildra effekterna på samhälle och näringsliv kan finansministern utan att tveka pytsa ut 200-300 miljarder i närtid. Samtidigt pågår det vanliga gnetande om försvarsanslaget, och borgerliga krav på 45 miljarder på 10 år sägs hota försvarsuppgörelsen. Bland annat skylls just på Corona-krisen. Tanken om försvaret som ett särintresse lever tydligen fortfarande, liksom föreställningen att olika hot är som kommunicerande kärl.

Skulle det vara helt otänkbart att rikets ledning inser

  • Att nationens överlevnad är dess huvuduppgift.
  • Att den överlevnaden kan hotas militärt.
  • Att vi inte äger en kristallkula som låter oss se i tid när det kan ske.

Att det alltså är nu vi måste gå igång med att bota tre decenniers försummelser och ge oss en rimlig chans att överleva en värre överraskning?

Den militära krisen i Östersjöområdet kanske aldrig kommer. Men om den gör det måste vi ha dragit slutsatserna av Corona-krisen.

BO HUGEMARK, är överste samt försvars- och säkerhetspolitisk kommentator.

Artikeln har tidigare publicerats på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet.