Claes Arvidsson, om att sedan Försvarsberedningens rapport Värnkraft kom 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild med Sverige i fokus. Samtidigt är det viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo”.
Arkivbild. Idag blir det smått kaotiskt när dansen ska gå runt stången utan att hålla varandra i händerna. Små grodor som hoppar på egen hand. Sill och nubbe med social distansering.
Sverige är sig inte likt och det blir inte minst påtagligt i dag på Midsommarafton. Smått kaotiskt när dansen ska gå runt stången utan att hålla varandra i händerna. Små grodor som hoppar på egen hand. Sill och nubbe med social distansering. Coronakrisen blir ett givet samtalsämne – både i det nära och i fråga om regeringens hantering av pandemin. Sverige är ett land i sorg.
Hur man än vrider och vänder på det, är det uppenbart att beredskapen inte stod i relation till hotet. Sett i backspegeln är det många som delar skulden, men likväl är det den sittande regeringen som suttit på taburetterna sedan 2014 som har ansvaret. Nu utställs löften om att det ska bli bättre, men parallellt med dessa försäkringar visar regeringen ingen vilja att betala försäkringspremien för rikets försvar.
Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen och som därför efter slutbehandling kommer att se annorlunda ut och med en annan kostnadsbild.
Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. Därmed inte sagt att försvarspolitiken i sin helhet varit helt handfallen. Tvärtom har en lång rad av utredningar tillsatts och lagändringar genomförts som stärker Sveriges beredskap. Försvarsmakten har också tillförts förmågor, men inte haft förmåga att realisera innevarande försvarsbeslut. Och bottenplattan, försvarsministerns favorit, den läcker fortfarande.
Sverige har ingått en rad försvarspolitiska samarbeten som till gagn för rikets säkerhet. Samma sak gäller den allt mer omfattande bilaterala och multilaterala övningsverksamheten. Inte minst gäller den positiva sidan av försvarspolitiken det fördjupade samarbetet med Nato respektive Finland. Med Nato har Sverige numera ett värdlandsavtal och med Finland finns nu ett avtal om operativt militärt stöd mellan länderna. Steget till formell allians är minimalt men blir i verkligheten stort. Utan allians.
Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato.
I ett läge där USA under Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.
Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att regelverket rörande operativt militärt stöd också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). Oviljan att göra det kastar onekligen en dyster skugga över svensk säkerhetspolitik.
Dissonansen understryks av i alla fall försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att :
”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”
Försvarsmaktens egen beskrivning av förmågan att möta ett militärt hot är inte precis betryggande. Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild – och inte minst i den del som gäller cyber. Samtidigt är det också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo”.
Finansminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av Corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times häromdagen vill går i fråga om EU:s stödpaket märkt Corona. Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Så sant.
Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet.
Trots allt. Säkerhetsrådet önskar en glad midsommar!
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
