Upprustning ger Polen tyngre roll inom försvars- och säkerhetspolitiken

A Polish flag and a EU flag. Stephanie Klepacki. Unsplash

Det fullskaliga ryska angreppskriget mot Ukraina har omdefinierat såväl den europeiska som globala säkerhetsordningen.

I Polen bekräftade anfallet bara det som analytiker och åtskilliga politiker länge varnat för, särskilt efter Georgienkriget 2008. Då stod den polska presidenten Lech Kaczyński i huvudstaden Tbilisi tillsammans med presidenterna från de baltiska länderna och Ukraina, samtidigt som ryska styrkor framryckte, och kommenterade överfallet: ”Vi vet mycket väl att i dag gäller det Georgien, i morgon Ukraina, övermorgon de baltiska länderna, och längre fram blir det kanske dags för mitt land, Polen”. Kaczyńskis budskap till EU:s västländer var tydligt. ”Jag vill också säga till de våra inom EU, att centrala Europa, Georgien, hela vår region, är att räkna med, att vi agerar.”

Lech Kaczyńskis uttalandena återspeglade hans vision om Polens roll i det större säkerhetspolitiska landskapet. Under sin tid som president från 2005 till april 2010, när han dog i flygplanskraschen i Smolensk, arbetade han aktivt för att Polen skulle inta en ledarställning i Centraleuropa. Detta ville han förverkliga utifrån de grundpelare som polsk säkerhetspolitik vilat på sedan inträdena i NATO och EU: förstärkt regionalt samarbete med länder inom Visegrádgruppen, deklarerat stöd till Ukrainas och Georgiens orientering mot Europa, energisamverkan med Azerbajdzjan och fördjupad militär samverkan med den viktigaste partnern, USA. Samtidigt drev den dåvarande liberalkonservativa regeringen, med Donald Tusk som premiärminister, (drev) en annan slags utrikes- och säkerhetspolitik.

Mellan 2007 och 2014 strävade Warszawa efter att minska beroendet från USA och, i linje med rådande västeuropeisk policy, normalisera förhållandena med Ryssland. Donald Tusks resor gick därför främst till Bryssel, Paris och Berlin, samt Moskva.  Huvudsyftet med Moskvadialogen var att signalera till Paris och Berlin att Polen inte skulle blockera eventuella handelsavtal eller andra typer av samarbeten mellan EU och Ryssland.

Dialogpolitiken med Ryssland skiftade först i samband med annekteringen av Krim 2014 och avbröts helt följande år när det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa röstades fram till regeringsmakten.

Efter 2015 svängde utrikes- och säkerhetspolitiken tillbaka till ett centraleuropeiskt och transatlantiskt fokus i Lech Kaczyńskis anda. Polen drev på utformandet av tätare samarbeten med länder i Syd-, Central- och Östeuropa samt Baltikum. Inom initiativ som The Bucharest Nine och Three Seas Initiative kan gemensamma ståndpunkter avseende framför allt försvars-, säkerhets- och energipolitik formuleras och synkas.

 Inom NATO är USA den naturliga samarbetspartnern och i Washingtons ögon har Polens betydelse vuxit markant. Försvarsutbytet mellan länderna har ökat, dels genom polska inköp av amerikanska vapenplattformar, dels genom etableringen av den första permanenta amerikanska garnisonen i staden Poznan. Anläggandet av en missilsköldsbas i norra Polen beräknas vara klart i slutet av 2023.

Mot den här bakgrunden är det ingen överdrift att framställa Polen som en regional föregångsnation. Just den rollen tog Warszawa, utan att tveka, på sig i februari 2022. Gränsen öppnades för ukrainska flyktingar samtidigt som leveranser av humanitär och militär hjälp strömmade österut. Polen, som tidigt överlämnade tunga vapensystem, drev fram liknande sändningar från andra länder. De logistikbaser som är operativa i Polen utgör Ukrainas livlina.

Polen har stärkts tack vare stödet till Ukraina. Den fortsatta militära uppbyggnaden kommer också att ge Warszawa tyngd i försvars- och säkerhetspolitiska frågor inom NATO men även EU. Positionen som regional ledare är rotad, om än svagt på grund av den sittande regeringens illiberala reformer som lett till en påtaglig konflikt med EU. Denna spänning hindrar Polens fortsatta förankring i en bredare gemenskap.

Frågan är om Polens politikerklass besitter förmågan att kompromissa och kombinera militär styrka med diplomatiska verktyg vid utarbetandet av en långsiktig strategi som befäster landets roll och betydelse såväl i närområdet som på den europeiska arenan? Det återstår att se.

Artur Szulc

Författare och skribent