Det finns två olika färdriktningar för USA, att köra själv som Trump har gjort eller bygga strategin tillsammans med andra som Biden står för. Däremot är utmaningarna och problemen de samma oavsett vem som blir vald, och någon tillbakavridning av klockan kommer inte att ske konstaterar Aaron Korewa i Washington.
Så här dags för ungefär fyra år sedan skrev jag för dåvarande Säkerhetsrådet att ”det mesta pekar på att Hillary Clinton kommer att bli USA:s nästa president.”
Det blir därför inga förutsägelser av valresultatet den här gången. Istället kommer här ett försök till utblick i vad världen kan vänta sig de kommande fyra åren beroende på vem som står som segrare den 3:e november (eller om det vill sig illa, några veckor senare).
Donald Trump lovade en uppgörelse med det förgångna. Det syftade i huvudsak på inrikespolitiken. Utrikesfrågorna nämndes undantagsvis annat än på områden som handel, invandring och i viss mån, terrorism. Inom både in- och utrikespolitiken var dock att bryta mot etablerade normer själva poängen. Ju mer, desto bättre.
För Trumps kärnväljare är det sällan själva politiken är i fokus. Det är snarare att de identifierar sig med presidenten. Han står på deras sida mot ett ondsint, hycklande och arrogant etablissemang. En man ur den vita arbetarklassen från den viktiga ”battleground”-delstaten Pennsylvania som tidigare alltid röstat på Demokraterna sa till New York Times: ”Trump får mig att känna mig stolt över den jag är.” Kommentatorer som kliar sig i huvudet över hur en (enligt egen utsago) miljardär kunnat bli talesperson för dessa ”bortglömda människor” missar att Trump inte bara representerar deras synsätt i de allt viktigare kultur- och värderingsfrågorna, utan även att många av dessa ”glömda” ser i honom sin egen önskedröm. Trump är hur en fattig man föreställer sig själv som rik.
Dock inte sagt att politiken helt saknar betydelse. Trumps utfall mot Kina är populära bland samma arbetarklass eftersom Kina beskylls för att ligga bakom att jobben i tillverkningsindustrin har försvunnit. En negativ syn på Kina har inte varit så här utbredd bland amerikaner på länge enligt en ny studie från Pew Research. I det annars så extremt polariserade USA råder ganska bred enighet över partigränserna om att relationen till Kina är landets viktigaste långsiktiga utrikespolitiska utmaning och att en tuffare hållning gentemot Peking är nödvändig.
På den punkten skiljer sig inte kandidaterna mycket åt. Frågan gäller snarare vilka områden man ska lägga krutet på och hur denna tuffa politik ska åstadkommas. Vinner Trump kommer handelsfrågor och det militära att ligga i fokus. USA kommer då förmodligen fortsätta att se relationen till Kina främst i bilaterala termer. Flyttar Joe Biden in i Vita huset får troligen demokrati- och miljöfrågorna ett större utrymme. Biden tycks också förstå att ett av USA:s främsta trumfkort gentemot Kina är nätverket av allianser och partnerskap. Kina må gå om USA som världens största ekonomi om några år men USA tillsammans med sina allierade kommer väga tyngre än Kina för lång tid framöver. Sverige, vars relation till Peking är minst sagt ansträngd för tillfället, har större hopp om att nå en gemensam linje med USA i den frågan om Biden blir president.
Trumpkampanjen har idogt försökt måla ut Biden som mjuk gentemot Kina, inte minst på grund av hans sons tidigare affärsrelationer i landet, men det är inte en rättvis beskrivning. Det stämmer att Biden under sin långa karriär tidigare har gjort uttalanden om Kina där han premierat samarbete framför konfrontation men det var å andra sidan en ganska vanlig uppfattning under lång tid att Kinas uppgång skulle välkomnas då man räknade med att ekonomisk tillväxt skulle föra med sig politisk liberalisering. Det synsättet är som sagt rätt sällsynt numera. Biden kallade nyligen Kinas ledare Xi Jinping för ”skurk”, något Trump aldrig har gjort.
Desto större är skillnaden i synen på Ryssland. Demokraterna har gått från att ha varit partiet som förespråkade en mjukare linje (Obamas ”Reset”) till att se Moskva som ett farligt hot efter den ryska inbladningen i valet 2016. Till skillnad från Kina är polariseringen i USA en faktor när det gäller Ryssland. Få Republikaner brukar uttala sig lika positivt om Vladimir Putin som Trump gör emellanåt men Ryssland ses helt enkelt inte som en särskilt viktig fråga i det lägret. Sedan kommunismen föll är landet inte längre ett så kallat ”civilisationshot”. Rysk propaganda spelar istället ofta numera på konservativa värderingar i kulturkriget och många Republikaner ser också Ryssland som bara ett slagträ Demokrater använder mot presidenten.
Det är svårt att sia om vad exakt Trump skulle göra i relationen till Ryssland om han får fyra nya år. En del spekulerar i om han kan försöka lämna Nato men det skulle mötas av ett kompakt motstånd. Nato åtnjuter ganska brett tvärpolitiskt stöd. Andra menar att ett mer realistiskt scenario är att en Trump ”utan koppel” kommer att försöka driva igenom ett närmande till Ryssland i syfte att få med sig landet mot Kina, en tanke han har lyft tidigare.
Resonemanget bygger på att två geopolitiska spelare slår en och EU ses inte som en geopolitisk tungviktare enligt den teorin. Dessa idéer förekommer bland vissa delar av den Trumpentusiastiska flygeln av det Republikanska partiet men är inte dominerande hos tänkbara kandidater för nästa försvar- och utrikesminister eller ens nationell säkerhetsrådgivare.
Biden har gjort tydligt att någon ny ”Reset” med Ryssland inte kommer på fråga. Till skillnad från Barack Obama är Biden intresserad av Europa och han talar ofta om vikten av Nato. Å andra sidan är det också svårt att se hur några nya initiativ från Biden i Rysslandsfrågan skulle kunna se ut. Kongressen har redan infört sanktioner på i princip allt som går att sanktionera.
Mellanöstern har tappat i betydelse sedan USA blev världens största oljeproducent. Under Trump kommer USA fortsätta att försöka skapa närmanden mellan Israel och Sunnistaterna i syfte att få en enad front mot Iran. Fler militära tillbakadraganden från exempelvis Syrien är nog också att vänta men USA kommer samtidigt inte tveka att använda militärt våld. Fast då mer på samma sätt som dödandet av den iranske generalen Qasem Soleimani, inte via humanitära interventioner.
Då Biden säger sig vilja ge värnandet av demokrati och mänskliga rättigheter större utrymme i USA:s utrikespolitik, kommer han troligen inte att kunna ha lika goda relationer med ledare som Saudiarabiens kronprins. En återgång till en mer ”traditionell” syn på konflikten mellan Israel och palestinierna är nog också att vänta.
Oavsett vem som vinner kommer utrikesfrågorna inte att vara prio ett för en ny administration. Coronaviruset och rasmotsättningarna, det sista i synnerhet om Biden vinner, är alltför framträdande.
Det är många, inte minst i Sverige, som hoppas på att en Bidenseger skulle innebära att USA återgår till sin tidigare roll som en garant för den liberala världsordningen. Förvisso har Biden gjort flera uttalanden som tyder på att han förstår att denna världsordning har skapat fred och välstånd på ett sätt som saknar motstycke i historien.
Men fyra år går inte att vrida tillbaka. Trump står inte för isolationism, snarare en nationalism som har stöd bland en inte helt obetydlig del av det amerikanska samhället. Det gör knappast USA unikt, dessa idéströmningar förekommer över hela västvärlden. Utmaningar till följd av stora demografiska och tekniska förändringar skapar samhällelig och politisk oro, det är knappast nytt.
Det finns en chans att USA lyckas finna en väg att hantera dessa utmaningar via ett internationellt engagemang. Man skulle kunna försöka skapa ett nytt nätverk av likasinnade demokratier för att tillsammans hantera frågor som skydd av demokratiska val från informationspåverkan från aggressiva, auktoritära stater. Biden har lyft en sådan tanke vid flera tillfällen. USA och EU kan använda sin samlade ekonomiska tyngd för att skapa en tydlig internationell standard i frågor som miljö och immateriella rättigheter som Kina kommer att tvingas rätta sig efter.
Men utvecklingen kan också bli att USA:s enorma fördelar inom just den nya tekniken gör att man blir mindre beroende av omvärlden. Landet kommer inte nödvändigtvis välja isolationism i det läget utan kanske bli en ”rogue superpower” – ett land som ser till sitt eget bästa på ett hårt och ganska hänsynslöst sätt. Med andra ord, ungefär som USA betedde sig på världsarenan från 1880-talet, då man blev världens rikaste land, fram till andra världskriget.
Tiden får utvisa. Vinnaren av presidentvalet ger oss i alla fall en fingervisning om färdriktningen.
Aaron Korewa
Programansvarig på McCain-institutet i Washington och redaktör för Natobloggen.
