Vad innebär höstbudgeten för försvaret?

Idag presenteras regeringens höstbudget. Trots ökad regional hotbild gäller samma försvarsanslag som tidigare – 1,5%. 

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Budgetuppgörelsen mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna om försvaret innehåller två viktiga besked. Det första och det viktigaste är att Socialdemokraterna inte är beredda att leverera den nivå på försvarsanslagen som Försvarsberedningen enades om. Den som nu föreslås skulle vara otillräcklig även i ett alternativ där Sverige ingick i någon typ av försvarsallians, och den är ännu mer otillräcklig i ett allianslöst förhållande. Nivån räcker inte för att försvara Sverige tillsammans med andra, än mindre till att Sverige ensamt försvarar sig själv.

Det andra beskedet är att Centern och Liberalerna inte kunde stå emot Socialdemokraternas vägran att anpassa försvaret till de nya säkerhetspolitiska realiteterna i närområdet. Realiteter som råder sedan Ryssland i såväl ord som handling visat att regimen är beredd att gå i krig för att realisera sina politiska mål.

Motiven för uppgörelsen spelar mindre roll. Om den är uttryck för ett kortsiktigt taktiskt inrikespolitiskt spel eller har en större strategisk innebörd har egentligen ingen betydelse. Alla kan se klyftan mellan retorik och verklighet. Omvärlden noterar att den svenska socialdemokratin inte är beredd att göra det som borde göras, eftersom den inte är beredd att tänka om och dra de relevanta slutsatserna av hur hotbilden ser ut i Östersjöregionen och i Arktis. 

Oavsett hur många artiklar försvarsministern undertecknar eller vad som sägs i anföranden om försvarspolitiken är det anslagsnivån som andel av BNP – 1,5 procent – från 2004 som gäller. Att Ryssland sedan dess har föreslagit omförhandlingar av Helsingforsavtalet för att etablera en rysk intressesfär i syfte att restaurera den geopolitiska ordningen från Sovjetunionens dagar; invaderat Georgien och de facto annekterat delar av landet; rustat militärt i Arktis och Kaliningrad; övat alltmer offensivt i Östersjön, angripit Ukraina och annekterat Krim samt fortsätter att operera militärt på Ukrainas territorium är för svensk socialdemokrati, inte en skrift på väggen utan en skrift i vatten. Inte heller den senaste ryska inblandningen för att stoppa demokratiseringen i Belarus leder till några säkerhetspolitiska slutsatser för Sveriges del.

Karl Gerhard sjöng på sin tid att Sverige hade en försvarsminister, men inget försvar. Det var rätt då, när Nazityskland kastade sin skugga över Norden, och det är rätt idag när Hultqvist inte orkade stå fast vid den uppgörelse som fanns i våras. 

Omvärlden funderar knappast över hur försvarsförmågan förändras av nästa års svenska försvarsbudget. Den läser av den faktiska politiska viljan att avsätta resurser för att försvara landets territoriella integritet. Saknas den viljan kommer förmågan att bli därefter och det är signalen att viljan saknas hos Socialdemokraterna som nu skickas till grannskapet. För sexton år sedan kunde hotbildens förändring efter 1989 anföras som argument för att minskningen av försvarets volym inte hade med försvarsviljan att göra. Det går inte att säga samma sak idag. Om det inte finns en ambition att öka försvarsförmågan, när hotbilden förvärras, så är det en mycket allvarlig signal att skicka till såväl vänner som till potentiella motståndare.

Socialdemokratins besked är att den kommer att verka för en fortsatt underfinansiering av försvaret och en otillräcklig långsiktig försvarsförmåga. Det är inte möjligt att bygga förmåga på sikt utan planeringsförutsättningar som baseras på en hållfast politisk utfästelse som sträcker sig över flera mandatperioder. Finns inte en sådan sker heller inte någon långsiktig planering vare sig av militära förband av tillräcklig storlek eller av materiel och avancerade vapensystem.

Finland har också en socialdemokratisk koalitionsregering med en starkare vänsterprofil än Sveriges. Men i Helsingfors klarar man att sätta landets möjligheter att försvara sin frihet och sitt oberoende överst på prioriteringslistan. Bara för några dagar sedan kom beskedet från statsministern att den planerade förnyelsen av stridsflyget ska genomföras. Jämförelsen med Finland utfaller inte till Sveriges fördel. De biter ihop och gör vad de ska.

Svensk socialdemokrati är däremot på god väg att upprepa ett av sina större historiska misstag. Förra gången slapp vi undan med minsta möjliga marginal. Klarar vi det nästa gång en konflikt bryter ut i närområdet?

I frågor som rör rikets säkerhet är det ett farligt vågspel att prata mycket och leverera lite.   

Olof Ehrenkrona

Tf redaktör