Den svenska statens struktur är organiserad på ett sätt som skapar oreda och ineffektivitet. Det underminerar rikets försvarsförmåga.
Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten
Målet för Sveriges säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, vårt samhällssystem, våra grundläggande värden och vårt självbestämmande inom våra gränser.
Det som kan hota dessa mål handlar om mer än bara krigets fasor. Ytterst är det politiska förändringar som leder till destruerade samhällen genom militära medel som utgör den svåraste utmaningen rent organisatoriskt att hantera. Vid dessa händelser finns det en motståndare med en vilja och en förmåga som driver på för att uppnå sina mål. Men det handlar även om att kunna hantera situationer där elen eller vattnet försvinner eller att vårt samhällsbärande internet ligger nere. Att sjukvården klarar av att upprätthålla hälsan och livet hos var och varannan samt omhänderta de som har behov. Att vår miljö är säker och livskraftig. Att vi kan skydda oss mot klimatförändringarnas effekter. För alla dessa delar behöver vårt samhälle vara förberett och bland dessa är aktören med en stats resurser den svåraste utmaningen. Organisatoriskt är det detta vi behöver dimensionera Sverige för.
Under perioden 2000-2015 rustade Sverige ner beredskapen i stora stycken och målen för Sveriges säkerhet var inte en del av de beslut som fattades kring statens organisering. Information, data och kartor skulle tillgängliggöras för allmänheten för att nå vinsterna med det digitaliserade samhället. Vi skapade en rad nya myndigheter utan perspektiv på säkerhet i deras verksamhetsanalys eller myndighetsinstruktion. Ingen styrning gavs under den här perioden från regeringarna att statens myndigheter skulle organiseras i ett totalförsvar för att så effektivt som möjligt kunna möta de hot vi senare har identifierat.
I flera fall delas ansvar för ett område, exempelvis transportområdet, mellan ett antal olika myndigheter. Varje steg kräver noggrann samverkan och specifika överenskommelser mellan myndigheterna. Ingen myndighet får bestämma över en annan myndighet. Det är inte säkert att vi skulle skapat denna lösning ifall totalförsvaret var utgångspunkten.
I Sverige har vi en myndighetsspecifik regionindelning som inte är samordnad. Det finns fler länsstyrelser än vad som är rimligt att samordna. Samtidigt är dessa geografiskt ansvariga för sitt område i krig. Polisen har nyligen omorganiserat sin verksamhet från att vara flera myndigheter till en. För många år sedan gjorde Försvarsmakten en liknande resa. De tidigare landstingen, numera regionerna, har sin indelning. Faktum kvarstår: den samlade regionindelningen är rörig mellan de olika aktörerna. Det här försvagar vår förmåga att möta hoten mot vår säkerhet.
I mars 2021 rapporterade Barbro Holmberg den statliga utredningens slutsatser kring ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar. Tänk om vi i denna fråga skulle våga tänka om och tänka stort. Frågans dignitet kräver det. Istället för att vara kvar i ett arv som begränsar vår förmåga att värna vår säkerhet kan vi utgå från de mål vi vill uppnå: befolkningens liv och hälsa, vårt samhällssystem, våra grundläggande värden, vår miljö och vår nationella suveränitet. Skulle vi då organisera oss som idag? Är det den klokaste lösningen? Riskerna består av röra, oreda och ineffektivitet. Vår organisering behöver i grund och botten präglas av enkelhet. Med en borttappad enkelhet drabbas det vi istället behöver uppnå – försvarsförmågan.
Thomas Simonsson
Officer och statsvetare
