Den nuvarande svenska lagstiftningen om krigsmateriel hindrar oss från att stärka mänskliga rättigheter och demokrati i världen.
Svenskt krigmateriel kan användas för att stärka demokratin världen över. Foto: Axel Öberg/Försvarsmakten
Lagen om krigsmateriel är skev. Inspektionen för strategiska produkter, som ansvarar för att utfärda tillstånd för export av försvarsmateriel, får i dagsläget bara väga in utrikespolitiska intressen om dessa talar mot utförsel. Men om det finns utrikespolitiska skäl för en affär – till exempel att den skulle bidra till att stärka en hotad demokratis försvar – får dessa inte tas med i kalkylen.
Det är ett problem. De militära hoten mot den regelbaserade världsordningen och den fria världen är allvarligare än på länge. Den svenska försvarsexporten har potential att fungera som en motvikt till den utvecklingen. Sverige bör överväga att modifiera lagen om krigsmateriel för att dra större nytta av detta.
Regeringens nationella säkerhetsstrategi fastställer att det ligger i Sveriges intresse att värna den regelbaserade världsordningen. Flera länder har de senaste åren avslöjat sina ambitioner att motverka den målsättningen.
Ryssland har redan invaderat både Georgien och Ukraina. Moskvas ovilja att acceptera andra staters rätt att själva forma sin utrikes- och säkerhetspolitiska inriktning är ett ständigt militärt hot mot länder i det ryska närområdet, kanske särskilt för demokratier som Finland, Estland, Lettland och Litauen.
Kina håller aggressivt på att befästa sin militära närvaro i Sydkinesiska havet, vilket kan tillåta det kinesiska kommunistpartiet att ta stryptag på de 25 procent av världshandeln som varje år skeppas genom dessa vatten. Peking hotar öppet att med våld annektera Taiwan, ett av de friaste länderna i Asien.
Den fria världen bör främst förlita sig på fredliga medel för att bemöta hot som dessa. Men ibland är sådana verktyg ineffektiva. Internationella domstolen slog 2016 ner många av Kinas anspråk i Sydkinesiska havet. Peking struntade i domslutet. EU och USA har varken genom diplomati eller sanktioner lyckats förmå Ryssland att sluta ockupera georgiskt eller ukrainskt territorium.
Försvarsexport kan vara ett kraftfullt alternativ i sådana situationer. Både USA och Frankrike förser strategiskt de asiatiska länder som hotas av kinesisk expansionism med försvarsmateriel. Det bidrar till att förstärka dessa länders förmåga att stå upp för sina rättigheter och avskräcka kinesiska provokationer.
Ukraina är ett annat exempel. Amerikanskt försvarsmateriel har hjälpt Kiev att stå emot de ryska trupper och ryskstödda separatister som driver den konflikt som sedan 2014 plågat Ukraina och dödat över 13,000 människor.
Försvarsexport kan hjälpa utsatta demokratier att överleva. USA:s åtagande att sälja försvarsmateriel till Taiwan höjer inte bara tröskeln för ett kinesiskt angrepp genom att stärka Taipeis försvarsförmåga, utan signalerar också till Peking att Washington inte tänker överge den taiwanesiska demokratin.
Sverige har unika förutsättningar – om det inte vore för de nuvarande laghindren – att göra liknande insatser för att främja internationell säkerhet.
Sverige har oproportionerligt stor kvantitativ tyngd här. Mellan 2015 och 2019 var Sverige världens 15:e största exportör av försvarsmateriel. Jämför det med att vi ligger på plats 23 respektive 33 vad gäller bruttonationalprodukt och, enligt Lowy Institutes Global Diplomacy Index, global diplomatisk närvaro.
Sverige kan bidra med kvalitet. Den svenska försvarsindustrin investerar runt 20% av sin omsättning på forskning och utveckling, vilket är en hög siffra. Det gör att svenska företag kan stärka upp utsatta länder med världsledande teknologi inom flera områden, till exempel sensorteknik och ledningssystem.
Sveriges alliansfrihet tillför mervärde. Att köpa försvarsmateriel från USA, Kina, Ryssland eller deras allierade är riskfyllt för många länder. Det får dem lätt att se ut som om de valt sida i rivaliteterna mellan dessa stormakter, vilket kan spä på militära spänningar. Inklämda länder kan minska den risken genom att köpa svenska system, som tack vare alliansfriheten är mindre provokativa.
Sverige har alltså potential och intresse av att kunna använda försvarsexporten som utrikespolitiskt verktyg. Ändå diskuteras inte den möjligheten. Den debatt som finns står och stampar. Försvarsexportens motståndare ivrar för att stoppa exporten till diktaturer. Dess försvarare erkänner att sådana affärer är problematiska, vilket de är, men invänder, vilket också är rätt, att de behövs för optimal och kostnadseffektiv materielförsörjning till Försvarsmakten.
Båda sidor missar helt att försvarsexport kan tjäna goda utrikespolitiska syften, främst då att skydda den regelbaserade världsordningen och demokratiska länder från militära hot. Det är oansvarigt, särskilt i ljuset av det kraftigt försämra-det globala säkerhetsläget. Sverige måste därför våga ta debatten kring om lagen för krigsmateriel bör modifieras för att åtgärda den blinda fläcken.
En sådan lagändring skulle behöva planeras och genomföras mycket försiktigt. Målet bör endast vara att möjliggöra en avvägning av utrikespolitiska skäl för och mot utförsel, inte att höja den första kategorin över den andra. Mänskliga rättigheter och demokrati är kritiska svenska intressen. Sveriges strikta demokrati- och människorättskriterier för försvarsexport måste stå kvar.
Vilka utrikespolitiska intressen som kan tala för export av försvarsmateriel bör också inskränkas till de som nämnts ovan. ISP borde, som i dagsläget, inte få väga in handelspolitiska skäl. Sverige får inte bli som Frankrike, som försöker exportera försvarsmateriel lite varthelst det går – till och med till Ryssland.
Sverige skulle också behöva förebygga de risker som finns med att använda försvarsexport som ett utrikespolitiskt verktyg. I vissa fall skulle detta kunna leda till blowback: att länder som får köpa svenskt försvarsmateriel senare närmar sig aktörer som motsätter sig svenska intressen. Det är särskilt viktigt att beakta eftersom försvarsmateriel ibland har en livslängd på 30–40 år. I andra fall skulle svensk försvarsexport av misstag kunna spä på kapprustningsspiraler.
Sverige skulle bland annat kunna överväga följande åtgärder. Ytterligare resurser för underrättelsearbete i samband med försvarsexport skulle kunna bidra till att minska risken för felbedömningar. ISP skulle kunna instrueras att ha mycket låg risktolerans vad gäller export av försvarsmateriel för utrikespolitiska syften.
Men det svenska samhället måste också acceptera vissa risker. Kina och Ryssland lär i framtiden inte växla ner sina försök att undergräva den regelbaserade världsordningen. Stödjer den fria världen inte de länder som utsätts för allt hårdare ryskt och kinesiskt militärt tryck kommer dessa definitivt att behöva underkasta sig Peking och Moskva. Får de stöd har de i alla fall en chans att försöka stå emot.
Sverige skulle med förändringar i lagen för krigsmateriel vara unikt positionerat att hjälpa dessa länder att stå upp för sina rättigheter. Det vore bra, inte dåligt.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
