I Sverige såväl som i övriga Europa behövs en diskussion kring rymdens militärstrategiska betydelse, skriver Sakari Teerikoski.
Presentation av den amerikanska rymdstyrkans flagga i maj 2020. Bild: Shealah Craighead/U.S. Space Force
Under de senaste två decennierna har rymden fått förnyad relevans som säkerpolitisk spelplan. Allt fler aktörer, såväl statliga som privata, tar idag plats på den rymdpolitiska arenan. Nya förmågor att angripa andras satelliter har utvecklats av ett antal länder. Samtidigt har rymden fyllts på med allt fler objekt värda att försvara, eftersom såväl civil som militär infrastruktur är beroende av signaler från rymdsatelliter.
Risken för en tilltagande upprustning i rymden ger ett sammanhang för rymdens relevans i dagens försvars- och säkerhetspolitik, och utgör kontexten till att USA i december förra året etablerade en rymdstyrka (U.S. Space Force) som den sjätte försvarsgrenen inom amerikanskt försvar. Denna förnyade säkerhetsfokus på rymden bör inte heller undgå oss européer.
Positionering, navigering och tidssynkronisering via satellit samt jordobservation och satellitbaserad kommunikation är exempel på infrastruktur som har blivit en naturlig och nödvändig del av vår vardag. Teknikjättarna har förstått detta och sedan förra decenniets slut pågår utvecklingen av enorma satellitkonstellationer som ska erbjuda tjänster såsom rymdbaserat bredband, något som i den 5G-era vi nu träder in i kommer att få en stor betydelse.
När rymdsatelliter blir allt viktigare delar av vår allt mer uppkopplade vardagliga civila infrastruktur blir vårt samhälle samtidigt mer känsligt mot eventuella störningar mot rymdinfrastrukturen. Samma sak i det militära: att slå ett kritiskt system ur spel skulle innebära taktiska fördelar och ett överraskningsmoment i ett angrepp.
Ett antisatellitangrepp innebär ett väpnat angrepp mot en satellit i omloppsbana. Vapnet som används för ändamålet kan till sin natur kan vara allt från en robot som rent fysisk kraschar in i satelliten till ett laservapen som används för att blända en satellit.
USA:s rymdstyrka kom till eftersom amerikanerna insåg lägets allvar i rymddomänen. Trumpadministrationen har aktivt belyst hur Ryssland och Kina lyckats utveckla allt mer avancerade system för rymdkrigföring och hur USA riskerar att hamna på efterkälken i utvecklingen. Såväl Kina som Ryssland har på senare tid bland annat utvecklat kapacitet för sofistikerade manövrar i omloppsbana som gör att det möjligt för dem att förflytta offensiva satelliter mycket nära andra länders satelliter och från nära håll slå dem ur spel. Ett ryskt test av detta slag fick i somras stor uppmärksamhet i media.
Det finns även andra utmaningar för ett rymdförsvar att ta itu med, exempelvis cyberattacker mot satelliter och markstationer.
Rent antagonistiska hot som grundar sig på antisatellitförmågor är naturligtvis inte de enda säkerhetshoten mot rymdbaserad infrastruktur. Satelliter i omloppsbana är särskilt utsatta för kraftiga solstormar, och rymdskrotet utgör det största hotet mot satelliter, i synnerhet i låg omloppsbana. Risken för kollisioner är överhängande hela tiden, och även små objekt kan förorsaka stor skada, i värsta fall kedjekollisioner. Allteftersom rymden fylls på med allt större satellitkonstellationer ökar risken för kollisioner, både med rymdskrotobjekt och med andra satelliter.
Det är ingalunda bara USA, Kina och Ryssland som berörs av den nya militära rymdkapplöpningen. Även Indien har nyligen testat en antisatellitrobot. Den amerikanska tankesmedjan Secure World Foundation listar även Japan, Iran och Nordkorea som potentiella länder med planer att utveckla rymdoffensiva förmågor.
Behöver vi i Europa bry oss om det här? Svaret är ja. Frankrike gör det redan. Macronadministrationen har gett det franska flyg- och rymdvapnet (Armée de l’air et de l’espace) i uppdrag att tillhandahålla nödvändig rymddata för det franska försvaret samt att skydda fransk – och i förlängningen europeisk – rymdinfrastruktur.
Europeiska länder kan dock för all del också bedriva fredsfrämjande agendor och verka för att motverka kapprustningstendenser i rymden genom globala partnerskap och avtal. EU skulle kunna ta en aktiv roll i att försöka åstadkomma internationella överenskommelser som bromsar militarisering i rymden. Detta är i linje med EU:s rymdstrategi.
EU bör också fortsätta stödja forskning och utveckling inom europeisk rymdindustri. Möjligheter med små och billiga satelliter är värda att ta tillvara på, för resiliens kan bo i mängd och mångfald av satelliter och rymdbaserade tjänster. För att tackla rymdskrotsproblematiken är det värt att främja forskning på nya förmågor för t.ex. kollisionsavvärjning. Det är också värt att värna om europeisk strategisk autonomi inom rymdverksamheten, så att vi själva förfogar över den teknik vi behöver för att trygga samtliga delar av vår rymdbaserade infrastruktur.
Även på hemmaplan i Sverige är rymdens militärstrategiska relevans en diskussion som behöver tas allteftersom rymdbaserad infrastruktur blir allt mer central, inte minst därför att vi aspirerar bli en satellituppskjutningsnation i en nära framtid.
Sakari Teerikoski
Utvecklingsingenjör inom rymdsatellitbranschen och aktuell som författare i antologin En ny generations röster om fred och säkerhet.
Texten är en förkortad version av Sakaris kapitel i antologin En ny generations röster om fred och säkerhet, som gavs ut av Allmänna Försvarsföreningen tidigare i år.
