Uttrycket “window of opportunity” strös nu som salt och socker över den svenska NATO-debatten skriver Hain Rebas. Alltså utsikten att det just nu och någon vecka framöver skulle föreligga en unik och tillfällig möjlighet att ansöka och t.o.m. få ett NATO-medlemskap.
https://twitter.com/SwedishPM/status/1524385184942022659?s=20&t=PG97MqKbRHoiJ6jDALkMrg
På olika sätt räknas avgörande dagar och meddelas ivrigt vem som träffar vem, här eller där, och kammar hem mer eller mindre säkra säkerhetsgarantier. Till och med så ansenliga gamla sossar som Jan Eliasson och Mona Sahlin talar för anslutningen. Dock, förstås, efter övlig klädsam eftertänksamhet, tvivel och tvekan.
Men ingen berättar VARFÖR det plötsligt blivit SÅ himla bråttom. Det handlar om två saker: NATO-medlemskapet är ett tema för sig. De i galopp införskaffade säkerhetsgarantierna från USA, Tyskland, England som ett annat. – Vad är det som driver på?
Svaret syns enkelt: It takes two to tango. För det handlar ju inte bara om vad Sverige-Finland och NATO å ena sidan tycker och tänker, utan också om vad som försiggår i Putins huvud just nu. Läget är ju, att han med gott stöd av sin kriminelle Moskva-patriark till den grad hetsat upp sina undersåtar och ställt dem på krigsfot – för att kämpa för dimomhöljda russkij mir, försvara landsmän nashi varhelst de i världen tänkes leva och bo, skydda det heliga fosterlandet rodina och, förstås, sin egen presidentiella maktposition. Med sitt långskjutande artilleri har han bombat ukrainska sjukhus och skolor sönder och samman, dödat och deporterat tusentals ukrainare, likviderat horder av ”nazister” och spottat ut förrädare som knott, oavsett om de talar ryska eller inte. Stort, och dyrt, och länge har han satsat. Ändå håller han på att tappa såväl krig, ekonomi som ansikte i Ukraina. Och hos partnern Kina.
Att i denna situation konfronteras med utsikten att Östersjön och Finska Viken, med de för ryska transporter och örlog livsviktiga danska sunden, i närtid kommer att bli en nästan NATO-insjö, skapar panik hos vilken normal rysk politiker som helst. Men Putin är en backstreet hooligan och KGB-it från Leningrad. Sådana backar aldrig. De slår tillbaka, helst först, reptilsnabbt. Skulle tro att det är detta är vad man befarar i Rosenbad och Försvarsstab. Därför dessa blixtexkursioner efter västliga säkerhetsgarantier, vad nu de innebär…
En enkel titt på kartan visar, att det ur Putins och Kaliningrads synvinkel är Gotland, detta osänkbara hangarfartyg 
mitt i Östersjön, i någon mån även Bornholm, som irriterar. Maktpolitikern Putin kommer aldrig att acceptera Gotland som framskjuten NATO-(raket)bas mitt i ansiktet på Kaliningrad. Med NATOs då etablerade luftherravälde i Östersjön finge han också ge upp alla långt utarbetade planer på att ”rädda” sina ryska nashi i Lettland och Estland in i russkij mir. Självklart inser han, at om Sverige och Finland tas upp i NATO, Gotland rustas upp med modernaste försvar och Ukraina-kriget går som det går, så kommer han inom mycket kort att vara färdig som politiker i Ryssland.
Men än är Putin inte slut. Till skillnad från alla andra har han några extra smällkarameller i bakfickan, de taktiska kärnladdningarna. Och han är bevisligen både tuff och hänsynslös. Med laddningarna kan han alltid hota. Och inte bara. – Varför inte också smälla av ett par, för att visa att vi kan, och för att bli tagen på allvar?
I en TV-sänd debatt för några år använde Rysslands Lavrov sex historiska argument mot USA-kollegan Tillerson, som inte kunde svara vare sig bu eller bä. Tveklöst känner man på ryska UD till hur den tyska marinen inför angreppet på Norge den 9. april 1940 förekom den engelska med att snabbt minera de norska farvattnen. Lika bra vet de hur sovjet-ryssarna efter den 1. sept. 1939 begärde framskjutna baser såväl i Finland som i Estland – nämligen för att skydda sin trafik ut och in genom Finska Viken. I det närmaste kommer, som det syns, även Finland bli NATO-stat. Därmed blir det ryska problemet
med omringningen av Finska Viken genom fientliga krafter, nu NATO-Estland och NATO-Finland, åter ett faktum. –
Därtill – Gotland, som en NATO-spjutspets mot Kaliningrad! Närmast tjänstefel vore det av Putin att inte reagera. Och därtill reagera snabbt, nämligen så länge som Gotland (och Sverige!) internationellt sett fortfarande är erbarmligt försvagade och det så käckt alliansfria Sverige ännu inte har fått bindande säkerhetsgarantier från Väst. Vi talar om nån vecka, kanske blott dagar!
Foto: kremlin.ru/Wikimedia Commons.
Det enklaste för Putin i det här läget, med det olyckliga Ukraina-kriget i ryggsäcken och med det hotande ”NATO-Östersjön” framför sig, vore att ringa upp Rosenbad, och föreslå konsultationer. Nämligen om att för fredens skull och för att i samklang med den svenska opinionen undvika kärnvapen på svenskt territorium, låta ryssarna på kanske tre år arrendera militärbaser på Gotland. Ett vänligt och civiliserat erbjudande ju, liksom esterna och finnarna fick hösten 1939. Som bekant tvangs esterna gå med. Finnarna vägrade och fick vinterkriget på halsen. Esterna hamnade i stället i sovjetisk ockupation med i det närmaste lika många förluster i människoliv som finnarna.
Man kan tänka sig, att Stockholm skulle tveka i sitt svar till Putin och börja mumla osammanhängande, mänskligt nog. Då torde det räcka för Putin att antyda, att han kanske genom mänsklig förseelse möjligen skulle råka tappa ”ett par laddningar” i vattnen utanför Stockholm… – Ja, vad svarar man på det?
Fortfarande minns man i Sverige, förutom alla andra kränkningar av svenskt luftrum, hur rysk attack flög an skarpt mot Sverige påsken 2013. Och hur den svenska jakten inte gick upp. Det gjorde däremot det baltiska NATO-flyget.
Hain Rebas
professor emeritus, Estlands försvarsminister 1992-1993.
