Claes Arvidsson, om att Sverige måste ta säkerhetspolitisk höjd för att Ryssland är en demokratur och kleptokrati med stormaktsambitioner.
Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.
Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.
Systembevarande är ordet – för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.
I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.
Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.
I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.
Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).
Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.
Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
