I höst ska riksdagen fatta beslut i försvarsfrågan. Det ser inte ljust ut, eftersom regeringen hittills inte har haft styrka nog att leverera den upprustning som motsvarar kraven som ställs på en seriös försvarspolitik i vår tid. Men inte heller den kompromiss som syntes möjlig under våren är fullt ut anpassad till den reella hotbilden. Säkerhetsrådet kommer under hösten att föra en diskussion om den bredare hotbild som ett modernt totalförsvar måste kunna möta. Det gäller vapenteknologi, bemanning, strategier och taktisk förmåga, utrikes- och allianspolitik samt allt som omfattas under den civila beredskapen i ett digitaliserat samhälle med globala försörjningslinjer. Intresserade debattörer som delar vår uppfattning att friheten alltid är värd att försvara och att de nödvändiga budgetmedlen för detta således också alltid kan försvaras är välkomna att delta med bidrag till diskussionen.
Den fria världens länder måste stå förenade. Illustration: Tim Mossholder/Unsplash
Eskaleringstrappan börjar lägre än någonsin men sträcker sig lika långt upp som förr. I dag ser vi krig som är i hög grad konventionella, med militära förband på slagfältet, världen över. Tydligast och närmast ser vi det genom det krig som Ryssland genomför i Ukraina. Det omfattar militära förband långt större än det svenska, danska och norska försvaret. I Georgien såg vi 2008 hur den ryska armén marscherade in efter en lång tids övning i gränstrakterna. I Syrien ser vi hur Assad med stöd av ryska stridskrafter slår sönder all opposition, samtidigt som turkiska konventionella stridskrafter strävar att upprätthålla kontroll över de delar av Syrien som Erdogan hävdar utgör hot mot Turkiet.
Rysslands upprustning i vårt närområde vittnar om en syn präglad av tro på nödvändigheten av konventionella förband för att uppnå militär verkan på grannländer och för att utsträcka politisk makt. Ryssland har under de senaste tio åren kraftfullt utvecklat och upprustat förband för arktisk krigföring liksom man förstärkt förmågan till luftlandsättningar och snabba operationer från västra Ryssland. I Östersjöområdet står man nu upprustad med ökad förmåga till havs, i luften och med markförband. Detta är ingen plötslig utveckling utan den har pågått sedan 2000-talets början.
Utvecklingen av nya stridsvagnar, nya artillerisystem och stridsflygplan, eller nya förbandssystem som de nya arktiska förbanden, tar lång tid och har skett i stor öppenhet. Den ryska upprustningen påbörjades ungefär samtidigt som Putin valde bort demokratin som framtid för Ryssland och samtidigt med att den svenska försvarsförmågan medvetet rustades ner i tron på att den eviga freden hade infunnit sig. Det som skedde i Ryssland var vare sig dolt eller hemligt, tvärtom, det var uppenbart. När jag som ledamot i 2004 års försvarsberedning reserverade mig mot den naiva synen om att Ryssland utvecklade sig mot demokrati och närmade sig väst och det därför inte skulle finnas något militärt hot inom överskådlig framtid mot Sverige, byggde det inte på unik insikt utan på att andra valde att titta bort.
Nu har Ryssland genom sitt våldskapital och sin vilja att bedriva krig förändrat förutsättningarna för europeisk utveckling. Ukraina är destabiliserat och under ockupation i betydande delar av landet. Georgien utsätts för en ständig destabilisering, ockupation av delar av landet och en successiv förskjutning av gränsen mellan rysk-ockuperade områden och georgiskt kontrollerade delar av landet. Vitryssland som är en diktatur riskerar att inlemmas i det ryska väldet och saknar därmed demokratiska perspektiv, något som kommer till uttryck i den konstlade valrörelse som nu bedrivs. Moldavien är ett land delat i ryskkontrollerade områden. Armenien lever med stora ryska trupper i landet. Rysslands subversion och tryck mot andra länder i det som en gång var Sovjetunionen är omfattande och konstant.
Kina har under samma tid bedrivit en omfattande upprustning för att ge landets militära kapacitet samma roll som den ekonomiska utvecklingen gett landet. Det kinesiska kommunistpartiet vill att Kina ska agera med kraft över hela världen, i första hand med ekonomi och politik som medel men i andra hand med en omfattande militär kapacitet. Det gäller framförallt i Asien, från Indiens gränser till Sydkinesiska sjön och med demokratin Taiwan som särskilt utsatt mål efter det att Hongkong inlemmats i diktaturen.
Men Kinas utrikespolitiska och säkerhetspolitiska ambitioner begränsas inte av den militära förmågans räckvidd, utan bärs upp av den ekonomiska kraften i en av världens största ekonomier, som om några år kommer att vara världens största. De riktar sig mot alla de fria stater som utgör ett hot mot kommunistpartiets strävan efter total makt över det kinesiska folket och närområdet. Kina använder sig av hela sin ekonomiska arsenal för att utveckla detta inflytande. Man hotar med handelskrig, bojkotter, blockader och andra former av maktspråk för att tvinga fram tystnad, underdånighet och eftergivenhet. Det drabbar Australien, Nya Zeeland, Kanada och Europa. Till skillnad från den militära maktförmågan har den ekonomiska och politiska påtryckningsmakten inga geografiska begränsningar. Kinesiska företag står under kommunistpartiets överhöghet vad gäller underrättelsetjänst, desinformation och säkerhetspolitik.
Kina finns numera i varje del av Europa, med en kraft som kontrolleras av kommunistpartiet. Det gäller företag som Huawei, som kan kontrollera strategisk infrastruktur, och stora företagsinvesteringar som ger möjlighet att hota regeringar om att flytta viktig produktion. Det gäller den så kallade sidenvägen som är ett led i försök att skapa ett ökat beroende till Kina och kinesiska leveranskedjor förenat med stora kinesiska lån för att finansiera byggandet av ny infrastruktur. Det gäller aggressiva ambassader som obehindrat hotar statsråd, politiker, media, fria debattörer och tankesmedjor med krav på tystnad och diffusa konsekvenser.
I närområdet har Kina i dag en militär förmåga som kommer att binda en allt större del av den amerikanska militära förmågan, om USA fortsatt vill vara en garant för fred och säkerhet i Stillahavsregionen och för sina allierade i form av bland annat Sydkorea och Taiwan, men också länder som Australien och Nya Zeeland. Det ger direkta konsekvenser för försvaret av Europa och europeisk säkerhet.
Det finns två nya element som präglar dessa hot som den svenska försvarsberedningen inte tog hänsyn till och som regeringen verkar vilja blunda för.
Det första handlar om att det i dag inte finns några balanserande krafter som ger global stabilitet. Till skillnad från Kalla kriget kan aktörer som Ryssland eller Kina agera relativt fritt utan att möta balanserande motkrafter. Den växande insikten om detta riskerar att skapa nya hot. I en multipolär värld kan Kina, Ryssland eller Iran agera som de vill. Enskilda länder som utsätts för hot eller aggression riskerar att stå ensamma, åtminstone så länge det inte handlar om aggression som är renodlat militär och utlöser till exempel Natos försvarsklausul.
Det handlar också om att hot och konflikter i första hand inte handlar om territoriell kontroll för att skapa kommunistisk expansion eller för att i ett storkrig kunna slå mot motståndaren, utan om att tvinga regeringar till eftergivenhet, underminera rättsstater och passivisera demokratier. För det ändamålet fungerar ekonomisk krigföring, kontroll över naturgasleveranser eller över viktig infrastruktur, bojkott av handel som Kina använde mot Norge för ett antal år sedan, desinformation, destabilisering, korruption och kriminell verksamhet, industrispionage, cyberkrigföring och datahackning i många fall utan någon identifierbar avsändare.
Den andra handlar om att krigföring nu sker på så många nivåer att den är svår att identifiera som krigföring och huruvida det är någon stat som ansvarar för den. Den ökade närvaron av rysk militär förmåga i och kring Östersjön riskerar att skapa en ny geopolitisk verklighet. Ökade militära provokationer kan i praktiken förändra de gränser som inte är territoriella men som garanterar att alla har rätt till fri sjöfart på öppet hav eller full tillgång till luftrummet. En konstant ökande militär närvaro innebär ett ökat militärt hot mot utsatta delar av landet.
Krigföringen börjar i vår tid redan i gråzonen. Där hackers tränger in i sjukhusens kunskapsbaser, sätter viktig samhällsstruktur ur funktion eller lamslår banker. Penningtvätt som finansierar subversiv verksamhet eller korruption och som skapar ett finansiellt beroende till den regimers närstående.
Det är svårt att agera mot det som inte är tydligt och där de ansvariga svär sig fria. Den ryska staten förnekar konsekvent cyberkrigföring som utförs av närstående grupper. Kina förnekar bestämt att man ägnar sig åt storskaligt industrispionage.
Det innebär att vi redan i dag ser en krigföring som ligger längst ner på eskaleringsstegen och som när den möter motreaktioner riskerar att växla upp till nya hot.
För att Sverige och andra fria länder ska kunna ha en förmåga att möta dessa hot måste vi ha en militär förmåga att möta dem i nuet. Det innebär förmåga att vara på Östersjön, att i fredstid liksom i krigstid säkra inloppen till våra stora hamnar, hävda vår närvaro i luften och kunna bevaka militär närvaro som kan utvecklas till konkreta hot. Ytterst måste vi ha en förmåga att möta de storskaliga militära hot som konflikter riktade mot oss kan leda till.
Det innebär att Sverige måste stärka försvaret mer än till 2005 års nivå som verkar vara regeringens ambition. Redan 2005 låg vi på 1,5% av BNP till försvaret och det är dit regeringen med nuvarande utveckling i omvärlden tänker sig att vi ska hamna om fem år, det vill säga 2025.
Det innebär att det är mindre viktigt med nya regementen i Norrland och mer viktigt med en förmåga att i tidiga skeenden agera och slå mot en fiende som utvecklar militär förmåga mot oss. Vi behöver vara starka på Östersjön, i luften och ha förmågan att snabbt slå tillbaka även mot mindre operationer eller hot. Det handlar inte om att gynna grönt eller blått, som fördummar den svenska försvarsdebatten, utan om slagkraft, närvaro och omedelbarhet liksom om uthållighet.
Det innebär att vi måste utveckla en förmåga att stå emot alla de hot och den krigföring som redan i dag pågår på lägre konfliktnivåer.
Det kan vi göra genom EU men också genom att utveckla ett ökat ekonomiskt samarbete med fria länder inom ramen för OECD liksom de multilaterala organisationer som i dag riskerar att försvagas genom att den amerikanska administrationen lämnar walk over från det som sker globalt. EU måste kunna slå till med sanktioner i enligt med Magnitskij-lagstiftning som en del länder redan beslutat om och som Europaparlamentet våren 2019 till slut röstade för. Vi måste kunna lyfta fram och avslöja dem som är skyldiga till cyberkrigföring, datahackning och sanktioner.
Den fria världens ekonomier måste forma en standard för internationell handel och den globala ekonomin. Kina måste få klart för sig att en enad fri värld av demokratier står stark mot varje försök att bedriva politisk utpressning, hota utländska företag i Kina och ensidigt utnyttja friheten i andra länder för att utveckla diktaturens logik i andra samhällen.
Det innebär att Sverige måste gå med i Nato. Annars står vi ensamma mot den som vill utöva hotfull makt mot oss.
Den nya värld vi lever i ställer krav på att världens fria länder, oavsett amerikanskt agerande, formar en gemenskap som ger politisk styrka som en avspegling av den fria världens gemensamma ekonomiska styrka, långt större än den kinesiska ekonomin.
De nordiska länderna är en viktig kärna för att utveckla denna den nya fria världens gemensamma identitet. EU tillsammans med Storbritannien är en självklar bas för detta. Världens fria länder runt om i Asien och Latinamerika är självklara allierade liksom alla de afrikanska länder som nu söker en framtid med välstånd och handel, i frihet och oberoende från Kina.
Norden är i alla delar av detta en viktig kärna för det som bör vara ett gemensamt agerande, långt viktigare än de motsättningar som följt i pandemins spår. De nordiska länderna har en gemenskap som är avgörande för oss alla.
Pandemin har understrukit hur sårbara vi är men också hur hoten är gemensamma. Den har visat konsekvenserna av bristande beredskap och krishanteringsförmåga. Det får inte upprepas.
Svensk försvarspolitik måste kunna möta de hot som dagligen riktas mot oss. Vi måste kunna möta den krigföring som pågår i dagliga operationer för att uppnå ökad kontroll över vårt närområde, liksom kunna skydda alla delar av landet. Svensk säkerhetspolitik måste bygga på den gemenskap vi är en del av genom att vi är en demokrati och rättsstat. Svensk utrikespolitik måste handla om att binda samman den fria världens länder. När eskaleringstrappan är lägre än någonsin måste vi vara starka på alla dess steg.
Gunnar Hökmark
Ordförande, Frivärld
Olof Ehrenkrona (inledning)
Tillförordnad redaktör
