I kölvattnet av det riggade presidentvalet skakas nu Belarus av den värsta demonstrationsvågen sedan 90-talet och regimen slår tillbaka hårt. Nu behövs kraftiga åtgärder från Europas makthavare – inte generiska uttalanden och tomma löften.
Protester i Minsk. Foto: AP/Getty Images
Den äldre kvinnan ligger på marken. Runt henne står ett antal kravallpoliser i hjälm och skottsäkra västar och slår besinningslöst med batonger. Hon försöker förgäves skydda huvudet med armarna, försöker säga att hennes familj har levt i staden i fyra generationer och att hon har rätt att promenera i sitt egna kvarter. Bredvid står en annan kvinna, hennes dotter, och skriker i panik: “Varför, varför dödar ni människor?”.
Det är ett chockerande filmklipp. Men det drunknar i flödet av hundratals liknande klipp från städer över hela Belarus. Fredliga demonstranter som fullkomligt mejas ner av kravallpoliser och militärer. Unga som äldre, aktivister som apolitiska. Klipp som laddas upp med hjälp av svajiga vpn-anslutningar – regimen stängde under flera dagar ner landets internet.
De senaste dygnens händelser i Belarus har undgått få. Under söndagen begav sig belarusierna till vallokalerna för att rösta i landets presidentval. Vägen till valet kantades av en smutsig valkampanj där oppositionella kandidater och aktivister fängslades eller tystades. Fredliga medborgare hindrades från att hålla regimkritiska demonstrationer, med hot om våld. Diktatorn Aleksandr Lukasjenka, som suttit vid makten sedan 1994, hade all anledning att oroa sig. Hans förtroendesiffror från tidigare i år var katastrofalt låga – oberoende mätningsinstitut visade att endast 3 procent av landets befolkning hade förtroende för honom (regimen stängde efter det ner institutens hemsidor). Det gällde nu att klamra sig fast vid makten med alla medel.
Under måndagen utropade Lukasjenka sig själv till segrare, med 79,7 procent av rösterna. Oppositionella Svetlana Tikhanovskaja fick enligt statliga källor omkring tio procent. Men oberoende exit polls och belarusiska ambassader runt om i världen redovisade annorlunda siffror, där Tikhanovskaja i vissa fall fått upp till 80 procent av rösterna medan Lukasjenka knappt skrapat ihop 5. Samtidigt förekom det konkreta bevis på omfattande valfusk. På sociala medier cirkulerade inspelningar från telefonsamtal där representanter från den nationella valnämnden pressade röstmottagare i enskilda distrikt till att föra över Tikhanovskajas röster på Lukasjenka.
De sociala och politiska spänningarna triggade i kombination med den smutsiga valkampanjen och det fabricerade resultatet igång den värsta demonstrationsvågen i landet sedan 90-talet. Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna för att kräva Lukasjenkas avgång och en rättvist nyval. Regimen svarade med misshandel, tårgas och i vissa fall skarp ammunition. I nuläget har ett flertal mist livet och hundratals har skadats. Över 3000 har arresterats och filmklipp visar hur kravallpolis drar in fredliga demonstranter i så kallade avtozaker (lastbil för transport av fångar) under brutala omständigheter.
Ledare runt om i Europa har fördömt regimens agerande och uttryckt stöd för det belarusiska folkets kamp. Det är bra, men långt ifrån tillräckligt. Det europeiska intresset för Belarus har länge varit oroväckande svagt och att det har behövt gå så pass långt som det har gjort för att väcka engagemang runt om i Europa, när förtrycket pågått i decennier, är skamligt. Nu behövs konkreta åtgärder.
Först och främst får inte makthavarnas ord eka tomma. Solidariteten med det frihetstörstande belarusiska folket måste grunda sig på konkreta handlingar. Att på EU-nivå erbjuda stödpaket med möjlighet till medicinsk och juridisk hjälp, samt finansiellt stöd åt oppositionella organisationer och medier är en bra början.
Akuta åtgärder är dock inte tillräckligt, utan Belarus behöver på sikt bygga upp ett starkt civilsamhälle som kan stå emot maktens övergrepp. Sverige och EU har här som regionala aktörer en viktig roll att spela. Bilaterala initiativ med fokus på stöd till oberoende media, student- och ungdomsorganisationer samt fritt entreprenörskap måste inrättas. Internationellt samarbete genom EU:s Östra partnerskap måste fördjupas och transnationella kontakter mellan privata aktörer måste värnas om och lyftas fram.
Sanktioner bör införas snarast. Dessa bör främst vara riktade mot Lukasjenkos förtrogna och familjemedlemmar, nyckelpersoner som varit ansvariga för valgenomförandet samt de som sanktionerat övervåldet mot demonstranterna. Personerna i fråga bör även nekas att få resa in i EU. Här ligger omfattande Magnitskijlagstiftning på EU-nivå rätt i tiden.
Därutöver måste EU stå fast vid sina grundläggande demokratiska värderingar vid kontakt med Lukasjenkos regim. Omkring 2014 påbörjades försiktiga samtal mellan EU och Belarus. Det är positivt, men samtidigt bör inte någon djupare politisk kontakt etableras så länge regimen inskränker friheten och demokratin. EU får inte under några som helst omständigheter legitimera regimen.
På sociala medier sprids hashtaggen #ЖывеБеларусь – leve Belarus. Men för att det belarusiska folket verkligen ska få chansen att leva i ett fritt och demokratiskt land måste Europa och resten av den fria världen agera. Det räcker inte med utspel på sociala medier.
Margareta Barabash
Tillförordnad biträdande redaktör
