Trots det förvärrade säkerhetsläget kring Östersjöområdet är viljan att stärka totalförsvaret svagt hos den socialdemokratiska regeringen.
Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten
För ett par år sedan kom Riksdagens alla försvarstalespersoner jämte minister överens om hur Sveriges framtida försvar skulle se ut och finansieras. Inför det påtagligt försämrade internationella läget hade man till slut under ledning av Björn von Sydow pusslat ihop ett brett och genomförbart avtal. Bland annat skulle anslagen höjas till 1,5 % av BNP till 2025. Som jämförelse kan nämnas att Estland sedan länge satsat drygt 2 % och snart 2,5 % på försvaret. Varpå Socialdemokraterna plötsligt backade och vägrade att låsa sig vid de överenskomna ekonomiska ramarna. I detta fulspel vägrade sedan allianspartierna att delta. Hursom; nu ska försvarsberedningens slutbetänkande Värnkraft upp i riksdagen, och partitaktikerna har bråda dagar i tjänsterum, trappor och korridorer.
Men – frågar man sig, har då det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet och världen alldeles nyligen blivit så mycket bättre, fredligare och säkrare, eftersom Socialdemokraterna med flera så drastiskt vill frångå sin tidigare lägesbedömning? Eller har det under tiden dykt upp bedömare med överlägsen auktoritet och sakkunskap, som givit stöd åt minskad satsning på svenskt totalförsvar?
Svaret är nej – varken säkrare läge eller lugnande auktoriteter. Snarare är det tvärtom, i båda fallen.
Vi måste inse att Östersjöområdets säkerhetspolitiska situation har förvärrats – främst genom Putins cementerade presidentposition, regionala herraväldesanspråk och den till tänderna rustade Kaliningradexklavens stormanöver inte långt från Gotland, för första gången med demonstrativt uppvisade landstigningsfartyg.
Vi bör även notera de ryska militärens flygning över Bornholm, ett i vanlig ordning förnekat mordförsök mot demokratiaktivisten Aleksej Navalnyj, och sist men inte minst, Lukashenkaregimens brutala nedmangling av all demokratisk opposition i Belarus. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj på plats talar om regimens ”terror mot folket”. Samtidigt dyker horder av nya ryska politruker upp i Minsks regeringsbyggnader.
Den strategiska situationen tillspetsas av att nya offensiva ryska militärförband grupperas i gamla sovjettida baser. Den 14-25 september genomförs den gemensamma rysk-belarusiska stormanövern ”Slaviskt brödraskap”. Att den kommer att vara riktad mot grannarna Polen och Litauen, är närmast självklart. Begreppet Suwałkikorridoren, det vill säga Rysslands direkta landförbindelse till exklaven Kaliningrad, en strategisk brännpunkt, kommer troligtvis att hamna i alla nyhetssändningar. Liksom vi och rysk militär mycket väl minns, var ju Vitryssland, som det då hette, späckat med sovjetiskt, mot Väst riktat, attackflyg och attackpansar. Tyvärr tycks vi vara på väg mot en återupprepning. Självfallet har hela detta händelseförlopp en stark bäring även på svenska och allmänna frihetliga intressen.
Under tiden hävdar Sveriges försvarsledning i typiska nyktra, men för gemene man närmast obegripliga, understatements om att regeringens senaste bud om försvaret skulle innebära ”obalanser mellan verkansförband och stödfunktioner”. Det skulle även föra med sig ”operativa risker i perioden 2021-30”. Därtill ”planeringsosäkerhet”. Med andra ord alldeles för lite resurser och dessutom osäkert. Här bör noteras att Försvarsmakten var en de få som stod pall i coronapandemin. Oavsett vad Folkhälsomyndigheten och regeringen tyckte och tänkte började man från försvarets sida omedelbart förbereda för det värsta.
Därtill framhåller två sinsemellan så olika civila experter som de före detta Moskvaambassadörerna Tomas Bertelman och Sven Hirdman gemensamt, att Sverige ”löper en oacceptabel risk om inte försvarsförmågan säkras”. De menar, att försvarsberedningens slutbetänkande Värnkraft, den som regeringen nu försöker växla ner i småmynt, utgör ”ett minimum för Sveriges säkerhet och försvar. Riksdagen måste tillskjuta de medel som krävs”.
Den finske säkerhetspolitikern Stefan Forss breddade perspektivet och hävdade med emfas, att ”svensk försvarsförmåga är också Finlands sak”. Självklart är svenskt militärstöd viktigt för Finland med sin långa landgräns österut.
Vår förre statsminister Göran Persson myntade en gång uttrycket att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Men precis lika ofri är den, som blivit så klen att han inte har fysisk förmåga till motstånd. Han saknar alltså handlingsfrihet och kan därmed lätt bli påtvingad en oberäknelig och brutal grannes vilja och nycker.
Glädjande nog har Sveriges totalförsvar under senare tid börjat återhämta sig. Ett gott exempel utgör Gotland, med den nyligen hastigt genomförda beredskapsinsatsen. Det fortsatt alliansfria Sverige bör rimligen bygga upp sig till en nivå, där man i ett krisläge lugnt kan avvisa propåer från vilken stormakt som helst: Pandemi eller ej, Mordor sover icke.
Just nu befinner sig Sverige i en säkerhetspolitisk brytningspunkt. Antingen vill man fortsätta att vara en liten vovve med högt skall och stilig svansföring. Eller väljer man att bygga upp sig till en åtminstone medelstor, stabil och allmänt respekterad gårdvar. Värnkrafts långsiktiga förslag skulle inte bara ge tydlig signalverkan utåt, utan även ökad stabilitet och förutsägbarhet svenska, finska och estniska luftrum och farvatten. I stället för att som nu vara närmast en avnämare av kollektiv strategisk säkerhet, skulle Sverige med genomförd Värnkraft kunna operera självständigt och aktivt för fred och frihet i hela Östersjöregionen.
Hain Rebas
Historieprofessor emeritus och fd försvarsminister i Estland
