Värnplikten är tillbaka med besked – men det innebär inte en återgång till en svunnen tid. Arméchef Karl Engelbrektson betonar pliktens möjligheter och vill se att den även nyttjas för skarpa uppgifter. I en intervju med Säkerhetsrådet berättar arméchefen om tillväxten, de tuffa prioriteringarna och framtiden för de stående förbanden.
– Det finns en spänning mellan tillväxten och att upprätthålla de stående förbanden, säger Karl Engelbrektson.
”Plikten är helt avgörande för att vi ska ha en trovärdig möjlighet att växa”, säger Karl Engelbrektson i en intervju om arméns tillväxt. Foto: Bezav Mahmod och Jonas Helmersson/Försvarsmakten.
VÄRNPLIKTENS ÅTERKOMST: Del 1
Budskapet var tydligt när överbefälhavare Micael Bydén gav ut en dagorder tidigare i år. Försvaret ska växa och samtidigt ha förmåga att hantera de skarpa uppgifterna. ”Vi startar nu – framåt!”, deklarerade Bydén på klassiskt militärt manér.
På förbanden har mycket redan hänt under de senaste åren. Omställningen från ett insatsförsvar, med fokus på internationella insatser, till ett större nationellt försvar, med försvaret av det egna territoriet i fokus, har ställt nya krav på den egna organisationen.
– Nu har vi en helt annan uppgift. Nämligen att förbereda för ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige, säger Karl Engelbrektson till Säkerhetsrådet.
Det har bland annat inneburit en ny vardag för stora delar av det yrkesförsvar som utgör de stående förbanden.
Efter återinförandet av plikten har de anställda soldaterna och officerarna i hög utsträckning haft att hantera den stora, och årligen växande, mängden värnpliktiga. Armén är den försvarsgren som med råge tar emot flest värnpliktiga varje år.
– Det kan vara en utmaning att motivera den del som kom in i försvaret under åren med många utlandsmissioner, till den skarpa uppgiften hemma. Men hittills har det gått bra. Det finns en stolthet att visa upp vad man kan och se hur man bygger upp krigsförband.
Omställningen har även väckt frågor ute på förbanden:
– Många anställda på soldat- och gruppchefsnivå frågar mig: ”behövs vi inte nu?”. Och det är klart att de behövs. Dels för att lösa skarpa uppgifter och bidra till hög tillgänglighet och beredskap, och dels för att bidra till tillväxt.
När Karl Engelbrektson tillträdde som arméchef 2016 var plikten fortfarande vilande och även om inriktningen mot ett nationellt försvar redan hade satts var förutsättningarna annorlunda.
– Då var vi mycket tydligt styrda från politiken i numerär av olika personalkategorier. Nu är vi styrda i att producera krigsförband och det ska vi göra i en betydligt större omfattning än den lilla armé som jag fick förmånen att ta befäl över.
Politiken har ställt höga krav på arméns tillväxt under de kommande åren. Det senaste försvarsbeslutet signalerar tydligt att det är ”arméns tur” och krigsförmågan ska öka i flera avseenden. Under försvarsperioden ska armén organisera två mekaniserade brigader och påbörja en tredje, plus en reducerad motoriserad brigad i Stockholm och förstärkningar på Gotland. Detta ska göras med i princip samma antal kontinuerligt anställda, vilket gör plikten central för tillväxten. I det senaste försvarsbeslutet står det skrivet att ”den utökade krigsorganisation främst består av pliktpersonal i mobiliseringsförband”, vilket ytterligare betonar detta.
Utöver fler brigader ska armén även etablera sig på nya orter: ”Det är en stor utmaning vi har fått”. Foto: Rickard Törnhjelm/Försvarsmakten.
– Vi ska behålla våra anställda på alla nivåer och komplettera det med plikt, vilket för armén är helt avgörande. Även för Försvarsmakten i stort, men särskilt för armén som i princip ska dubblera antalet krigsförband med bara en marginell ökning av officerare. Då måste vi vara duktiga på att utnyttja pliktens potential.
Detta kommer att kräva sina prioriteringar, konstaterar arméchefen.
– Prioritering är ett nyckelord. Det kommer att kräva medvetna och väl avvägda prioriteringar som innebär att vi kan fortsätta samträna de stående förband som finns och under vissa tider låta de anställda delta i utbildningen av nya värnpliktiga. Vi behöver göra det på ett sätt så att man fortsatt löser skarpa uppgifter och inte tappar för mycket i den egna professionen.
Det har på sina håll funnits en farhåga att plikten skulle tränga ut de stående förbanden – men Karl Engelbrektson betonar att plikten är nödvändig.
– Plikten är helt avgörande för att vi ska ha en trovärdig möjlighet att växa. Men de kontinuerligt anställda soldaterna står för möjligheterna till hög tillgänglighet på kort tid, utan politiska beslut om höjd beredskap. Vi har nu fått en balanserad möjlighet till personalförsörjning och det handlar om att balansera uppgifter i förhållande till detta.
Arméchefen medger dock att det finns ”en spänning” i att tillgodose båda delarna.
– Det gör det. Vi måste göra prioriteringar utifrån de stående uppgifter vi har, det kan man inte sticka under stolen med. De stående förbandens personal måste bidra till tillväxten och samtidigt fortsätta lösa uppgifter, vilket vi har goda planer för. Men absolut finns det en spänning.
Hade det varit enklare om ekonomin tillät fler anställda soldater och officerare?
– Ja, det hade det varit. Men sedan är det så att vi måste utnyttja tilldelad ekonomi på bästa sätt, även om vi under stundom kanske sätts under lite hårt tryck.
I dagsläget tillåter nämligen inte ekonomin att anställa flera av de värnpliktiga som skulle vilja ta anställning i sin befattning. På flera förband beskrivs det råda ”anställningsstopp”, och även om arméchefen själv inte vill använda det begreppet, så medger han att man kunde ha anställt fler än vad man gör i dagsläget om ekonomin hade tillåtit.
– Man måste kunna ge en konkurrenskraftig lön till de man anställer, och vi kan inte anställa fler än vi har lönemedel till. Det är högt söktryck och just nu är attraktionskraften högre än vad vi kan erbjuda. Men det gäller att långsiktigt hålla intresset uppe och nyttja de medel som tillförs efterhand, för det kommer ta lite tid innan de stora summorna trillar in, säger Karl Engelbrektson.
– Det kan uppfattas som en paradox i det korta perspektivet.
Diskussionerna om hur man ska omorganisera de stående förbanden är pågående. Samtal förs både internt i respektive försvarsgren och gemensamt i dialog med högkvarteret. För armén är en väntad utveckling att vissa enheter i huvudsak, eller i delar, kommer att bemannas av värnpliktiga i mobiliseringsförband och andra av framför allt kontinuerligt anställda.
– I det gamla systemet har vi egentligen fördelat ut kontinuerligt anställda soldater jämnt och rättvist över alla förbandstyper. Så kan vi inte riktigt fortsätta. Vi måste kraftsamla och öka de kontinuerligt anställda i vissa funktioner sett till krav på beredskap. Det är bland annat allmänt känt att vi ska införa ett potent luftvärn, vilket innebär att vi stödjer och avlastar flygvapnet med luftförsvaret, och på de förbanden måste vi ha hög tillgänglighet, säger Karl Engelbrektson.
Sammansättningen av förbanden kommer att ske baserat på vilken uppgift förbandet har att lösa.
– Jag vill dock inte kategorisera förbanden utifrån anställningsform, utan istället ha synsättet vilken förmåga som krigsförbanden skall leverera och vilken beredskap det kräver. Ibland kan det finnas en tydlig koppling till anställningsform, men inte alltid, säger Karl Engelbrektson och förtydligar:
– Vi behöver ha en kärna av kontinuerligt anställda i alla funktioner.
Under rådande förutsättningar måste armén ”utnyttja pliktens potential”, menar arméchefen. Det innebär redan värnpliktiga befäl på plutons- och kompaninivå, vilket det kommer bli fler av framöver. För att möta de krav som finns på armén öppnar arméchefen även för att använda värnpliktiga till skarpa uppgifter redan under utbildningstiden, och refererar till Norge som ett exempel.
– I Norge upprätthåller man beredskap och gränsskydd med pliktförband över lång tid. De tränar först i sin befattning, för att sedan lösa skarpa uppgifter. Jag tror att vi i princip måste gå den vägen i vissa funktioner. Vi hade det synsättet förr och det gick, inte bara i armén, säger Engelbrektson och beskriver hur de värnpliktiga efter sex månader kan vara tillräckligt utbildade för att lösa specifika uppgifter under resterande tid av utbildningen, samtidigt som man fortsätter att utbildas parallellt:
– Vi kommer att föreslå ett sådant system nu, men formellt ligger beslutet högre upp.
Satsningen på värnplikt och mobiliseringsförband har mött viss kritik från olika håll, bland annat hur det riskerar att leda till försämrad beredskap och hur prioriteringen inte reflekterar kraven som det moderna kriget ställer.
Och kritiken är arméchefen medveten om – men den ger han inte mycket för.
– Det är som med skolan. Många är experter på skolan bara för att alla har gått i skolan, men det behöver inte betyda att man förstår hur det är i dag. Alla som verkar eller har verkat i Försvarsmakten har en grund i hur man strider på marken, men det behöver inte betyda att man förstår den komplexitet som armén verkar i. Vissa vill påstå att vi återgår till skidlöparförband från svunna tider, men det är ett felaktigt sätt att resonera på.
Engelbrektson beskriver hur plikten inte bara skapar en större rekryteringsgrund för arméns tillväxt, utan pekar även på hur den kan stärka den militära förmågan genom att skapa bredd och uthållighet.
– Om man bara har stående förband så kan motståndaren över tid kartlägga dessa och veta vad som krävs om man vill angripa. Då kan motståndaren göra en för plan för det, men det är väldigt svårt att göra en plan för att slå ut en vältränad armé. Historien visar hur de flesta har räknat fel på det, säger han och nämner krigen i Kosovo och Ukraina som två moderna exempel.
– Om man ska ta en armé på allvar kan man med fördel se på vilken uppgift den finska armén har. Den bygger på mobilisering, men har vissa enheter med hög tillgänglighet. Kombinationen med anställda och plikt ger oss större möjligheter, även om det självklart måste innebära att vi tar mobiliseringssystemet på största allvar.
Arméchefen lyfter även en annan aspekt som han anser förbises i debatten:
– Det som många har svårt att förstå är att man kan nå högre resultat med uttagna värnpliktiga, som får samordnas under 11-15 månader, än med anställd personal om man inte lyckas behålla den. Om man har hög personalomsättning blir tiden man tränar tillsammans kortare, och leder inte till en högre nivå. Med värnplikt rycker alla in vid en tidpunkt, tränar sammanhängande och är rätt uttagna för sin befattning.
Han beskriver kommande år för armén som en ”stor utmaning”. Men arméchefen känner sig trygg i förutsättningarna som finns på plats och betonar att även tillväxten bör ses som en skarp uppgift.
– Vi behöver nyttja pliktens potential så mycket som möjligt och samtidigt ta hand om de anställda, så man finner en glädje i den skarpa uppgiften för tillväxt. För tillväxten är en skarp uppgift.
I nästa del: Försvarsexperten Annika Nordgren Christensen om värnpliktsutredningen, försvarspolitiken och farhågorna inför försvarets tillväxt.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
…
Om artikelserien: För fyra år sedan återinfördes värnplikten. Beslutet klubbades med bakgrund i en negativ omvärldsutveckling och Försvarsmaktens skriande behov av soldater och officerare. Med det senaste försvarsbeslutet signaleras tydligt att försvaret ska fortsätta växa – och värnplikten spelar fortsatt en central roll. Tankesmedjan Frivärld kommer i en artikelserie att djupdyka i frågan om vad värnplikten inneburit för vår militära förmåga, personalförsörjningen och vad som återstår att göra för att stärka försvaret av Sverige.
Första delen: Arméchefen vill att värnpliktiga ska lösa skarpa uppgifter: “Plikten är helt avgörande”
Andra delen: Försvarets tillväxt är en svår balansgång: “Värnplikten löser inte alla problem”
Tredje delen: Så väljer de ut framtidens svenska försvar
Fjärde delen: Högkvarteret: “Vi kommer behöva skruva på värnplikten ytterligare”
Femte delen: Experterna om värnplikten och försvarets tillväxt: “Kommer bli en dragkamp”
Kommentar: Varning för pliktälskare
Säkerhetsrådet podcast: Katarina Tracz och Patrik Oksanen diskuterar värnpliktens återkomst med Christina Malm, generaldirektör på Plikt- och prövningsverket, och försvarsexperten Annika Nordgren Christensen.
