Det som Ryssland gör vid monument i Kirkenes, på andra sidan Narvafloden och i propagandan mot Finland, handlar inte i första hand om det förflutna. Det som står på spel är makt i dag och handlingsfrihet i morgon. Vid gränsseminarier i Kirkenes och Vardö, som ordnas av UiT, Norges arktiska universitet, blev det tydligt hur Ryssland steg för steg har gjort historien till ett instrument för informationspåverkan, subversion och krigsförberedelser. Patrik Oksanen, resident senior fellow Frivärld, var på plats och berättar här om seminarierna, vad som sker i Nordnorge och i Narva och om intrycken från resan.
I samband med seminarierna gjordes flera studiebesök på relevanta platser, här är Patrik Oksanen vid Frigjøringsmonumentet i Kirkenes och tar en selfie.
På omslaget till programmet för årets Gränsseminarium i Kirkenes finns en bild från oktober 2019. Medlemmar ur den ryska militärpatriotiska ungdomsorganisationen Junarmija står i snön i Nordnorge under en ceremoni där Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov deltog. Junarmija, som kan översättas med ungdomsarmén, bildades 2016 efter initiativ av försvarsministern Sergej Sjojgu och lyder under försvarsministeriet. Barn kan ansluta sig från åtta års ålder och delta i militär fostran, exercis, vapenkännedom och en stark kult kring Sovjetunionens seger i andra världskriget. Ungdomsarméns röda baskrar skär som en brutal kontrast mot den avspänningspolitik som Norge länge drivit. Idag är Junarmija under EU:s sanktioner, en innebörd som gör att bilden inte längre kan avfärdas som ett udda inslag utan måste ses för vad den faktiskt var, en symbol för hur Ryssland militariserar historien och använder den som fotfäste.
Det var också utgångspunkten för Kirkenesseminariet: “History as weapon: Russian memory policy towards the Nordic-Baltic countries” och ett snarlikt seminarium som följde dagen efter i Vardö. Seminariet i Kirkenes samlade Narva Museums chef Maria Smorževskihh-Smirnova, Joakim Aalmen Markussen och Stian Bones från UiT och undertecknad, under ledning av UiT-professorn Kari Aga Myklebost.
En del av programmet till årets seminarium.
Kirkenes ligger i ett område där historien om Sovjetunionens krig mot Nazityskland fortfarande är levande och där Röda arméns befrielse av östra Finnmark hösten 1944 är en verklig och viktig del av det lokala minnet. Här finns gravarna och familjehistorierna, men också monument.
En grundläggande egenskap hos informationspåverkan är att det fungerar bäst när det finns något som på något sätt är sant och väcker känslor. Därefter förändras proportionerna, sammanhanget och betydelsen tills historien börjar arbeta för Rysslands politiska syften och ambitioner. I Rysslands fall är andra världskriget centralt. Segern 1945 har under Vladimir Putin successivt gjorts till fundament för statens identitet, dess anspråk på moralisk och politisk särställning. Den som är emot Kremls ambitioner definieras som fascister och nazister.
Det låter kanske abstrakt, men i Narva, mer än tusen kilometer söderut, är det allt annat än abstrakt. Narva och ryska Ivangorod ligger mittemot varandra på varsin sida av Narvafloden. De två fästningarna står bara 101 meter från varandra. Från Narvaborgen ser man rakt in i Ryssland. Det utnyttjar Ryssland för stora propagandaskådespel.
På seminariet illustrerade museichefen Maria Smorževskihh-Smirnova närheten mellan Ryssland och EU med en bild på Narvafloden. Foto: Patrik Oksanen
Maria Smorževskihh-Smirnova beskrev en stad som under flera år blivit något av ett laboratorium för rysk påverkan. Narva är övervägande ryskspråkigt och befinner sig bokstavligen inom räckhåll för den ryska informationsmiljön. Även sedan ryska tv-kanaler blockerats i Estland kan sändningarna på grund av det geografiska läget tas emot med en vanlig antenn. Kriget om historien har pågått länge här. När Sovjetunionen ockuperade Estland första gången gick man efter alla monument som påminde om ett fritt Estland och förstörde dessa. Narva förstördes av striderna 1944. Därefter byggde Sovjetunionen upp en berättelse där förstörelsen orsakades av tyskarna och inte det sovjetiska bombflyget. Fotografier, minnesmärken och officiella ceremonier användes för att befästa bilden av Röda armén som befriare, inte som ockupanter och förstörare. Redan 2007 använde Ryssland historien för att skapa oroligheter, i samband med ett beslut att flytta en bronssoldatstaty i centrala Tallinn till en kyrkogård. Efter flytten genomförde Ryssland historiens första cyberkrig mot Estland.
Det är en första viktig lärdom: politisk historieanvändning har pågått under lång tid. När Sovjetunionen var borta stod monumenten kvar. Ett av de mest laddade var en sovjetisk T-34 som stod uppställd på en sockel utanför Narva. Monumentet restes 1970, till 25-års firandet av segerdagen. Stridsvagnen hade aldrig använts i någon strid och tagits ur ett förråd för att bli ett monument, men kring den växte med tiden en berättelse fram om att just denna vagn hade befriat Narva. Ritualer etablerades. Brudpar gjorde besök vid monumentet till en del av bröllopsfirandet. Monumentet blev mer än metall. Det blev minne, identitet och vana. Den lokala inkarnationen av den stora myten kring Fosterländska kriget där just T-34:an är symbol för segern.
När den estniska staten efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina beslutade att flytta sovjetiska monument från offentliga platser blev därför Narvas stridsvagn en konfliktpunkt. I augusti 2022 fördes den bort till ett museum. Den ryska reaktionen säger mycket om hur minnespolitiken fungerar.
Bara några veckor senare ställdes en annan T-34 upp på en höjd i Ivangorod, väl synlig från Narva. Eldröret riktades mot Estland. Smorževskihh-Smirnova berättade att människor som inte kunde ta sig över gränsen kom till Narvaborgen med kikare för att följa avtäckningen på den ryska sidan. Historien hade blivit politisk scenografi. Sedan tog berättelsen steget in i barnkulturen. Smorževskihh-Smirnova berättade om en rysk animerad film där en liten T-34 drömmer om att få delta i segerparaden på Röda torget, men hamnar som monument i en stad som ska förstås som Narva, där mörka krafter hotar T-34:an och vill riva ned monumentet. Som svar laddar stridsvagnen sin kanon med en granat där det står skrivet ”för fosterlandet”…
Du kan se den ryska propagandafilmen inbäddad nedan.
Det är frestande att bara skratta åt det absurda, men det här är ett exempel på hur historia går från minne till en kult där barnen ska fostras in i det. I paneldiskussionen beskrev Maria Smorževskihh-Smirnova utvecklingen som en lång process. Kriget och segern hade, menade hon, förvandlats från tragedi till någonting heligt och därefter till en berättelse om Rysslands särskilda historiska mission:
”Det var ett sätt att förbereda det ryska samhället för en normalisering av kriget.”
Hon gick ett steg längre och beskrev det som att dagens ryska krigskult närmade sig en ”dödskult”. Det är viktigt eftersom andra världskriget i den ryska statliga berättelsen inte längre bara är historia. Det fungerar också som mall. Fienden är återigen nazist. Ryssland är återigen den hotade, men rättfärdiga makten. Det pågående kriget i Ukraina blir bara nästa kapitel i samma strid. Liksom nästa krig som kommer att följa. Smorževskihh-Smirnova uttryckte det som att Ryssland i praktiken har monopoliserat segern: ”Ryssland har stulit segern, stulit historien.”
Det är därför det inte finns någon motsättning i den ryska propagandans egen logik, mellan att högtidlighålla Sovjetunionens seger över Nazityskland och samtidigt föra ett anfallskrig mot Ukraina. Tvärtom hjälper historien till att rättfärdiga kriget. Segerdagen riktas över floden.
Varje år den 9 maj materialiseras detta på andra sidan Narvafloden. I Ivangorod sätts stora scener och skärmar upp. Högtalare riktas mot den estniska sidan. Musik, tal och visuella budskap når över floden och in i Narva. Smorževskihh-Smirnova berättade att arrangörerna dessutom upptäckte att Narvaborgens massiva murar reflekterade ljudet. De började därför placera högtalare och scener på ett sätt som gjorde den ryska segerfesten ännu mer närvarande inne i den estniska staden.
Postning från museets Facebooksida med budskapet den 9 maj.
Budskapet blandar 1945 med dagens krig med budskapet att då segrade vi och nu ska vi segra igen. Ett folk, en seger. När segern över Nazityskland smälter samman med aggressionen mot Ukraina blir det samtidigt möjligt att framställa dagens motståndare som arvtagare till gårdagens nazister. Ukrainare, ester, finländare eller norrmän behöver inte faktiskt vara nazister. Det räcker att den ryska staten placerar dem som motståndare i den historiska rollen.
Narvas museum står inte tysta inför skådespelet på andra sidan floden. Under flera år har stora banderoller hängt på slottsmuren, synliga från Ryssland, tillsammans med Estlands, EU:s och Ukrainas flaggor. En har burit budskapet ”Putin är en krigsförbrytare.”
Museet arbetar aktivt för att möta de ryska myterna, som med utställningen om bombningen av Narva 1944 och med föreläsningar om stadens historia. Historisk motståndskraft byggs inte i första hand genom att staten berättar för medborgarna vad de ska tycka, utan med kunskap. Eller som Smorževskihh-Smirnova formulerade det: ”Propaganda har bara makt när människor inte känner sin historia.”
Det är ett starkt argument för att se museer, arkiv, skolor och universitet som delar av samhällets motståndskraft. Men arbetet är inte riskfritt. Föreläsningar har mötts av organiserade kampanjer i sociala medier. En av museets medarbetare misshandlades efter att han föreläst om Narvas historia, och anklagades under angreppet för att berätta ”fel” version av historien. Angriparen hade enligt Smorževskihh-Smirnova inte ens varit på föreläsningarna utan tagit del av uppgifter om dem i sociala medier.
”Det är ett mycket, mycket tydligt exempel på hur informationskrig fungerar på en mycket lokal nivå.”
Den ryska staten har också riktat sig direkt mot museichefen Maria Smorževskihh-Smirnova. En domstol i Moskva utfärdade först en häktningsorder mot henne i hennes frånvaro. Senare fick hon veta att hon hade dömts till tio års fängelse i Ryssland, bland annat med anledning av museets banderoller, intervjuer och inlägg.
Maria Smorževskihh-Smirnova är estnisk medborgare. Hon bor i Estland. Hon leder ett museum i ett EU- och Natoland. Ändå anser den ryska staten sig kunna döma henne för vad hon säger om Ryssland, i ett EU-land, när hon utnyttjar sin rätt till yttrandefrihet.
”Om du tror att kriget i Ukraina är långt borta, att det inte berör dig, är det en mycket, mycket farlig illusion.”
Och sedan sade Smorževskihh-Smirnova något som på många sätt sammanfattade hela seminariet:
”Vi befinner oss redan på slagfältet – informationsslagfältet, där lögner och manipulation av historien, vår verklighet och våra känslor används. Att tala sanning är inte valfritt. Det är ett ansvar för våra värderingar, för säkerheten och för vår framtid.”
Den här scenen som Maria Smorževskihh-Smirnova pekar på är fotograferad från Narvamuseet, på andra sidan floden. En illustration att segerdagsfirandet i Ivangorod är riktad mot Narva och Estland, inte en minnesceremoni för eget bruk. Foto: Patrik Oksanen
Museer kan i den situationen inte betraktas som institutioner som enbart förvaltar det förflutna. Museer har ett ansvar i detta menar hon: ”Museer är inte neutrala. De är väktare av minnet och identiteten. Och i tider som dessa är det en form av motstånd att tala sanning.”
En museichef i Narva har blivit säkerhetspolitisk aktör därför att staten på andra sidan floden först har gjort historien till säkerhetspolitik.
I Nordnorge är det samma sak, historien har blivit säkerhetspolitik. Något som började på allvar redan runt 2010. Men de lokala förutsättningarna ser annorlunda ut än i Estland och verktyget anpassas till förutsättningarna. Ryssland behöver här inte försöka göra ockupanten till befriare, för i Nordnorge är historien annorlunda.
Röda armén gick hösten 1944 in i östra Finnmark och befriade området från den tyska ockupationen. Sovjetunionen har alltså inget historiskt arv som angripare att försöka trolla bort (diskussionen om att det kanske hade sett annorlunda ut ifall inte amerikanska flygvapnet under den norsk-amerikanske översten Bernt Balchen inte flugit in norska polistrupper till Kirkenes från Luleå i operation Where and When 1945 lägger vi åt sidan. Men det som kan sägas är att Balchens operation bidrog till att etablera ett trovärdigt norskt militärt och administrativt faktum på marken, just vid en tidpunkt då krafter inom den sovjetiska statsapparaten diskuterade permanent militär närvaro i Nordnorge).
I stället har den ryska staten successivt försökt föra in den norska historien i sin egen berättelse. På seminariet berättade Joakim Aalmen Markussen hur utvecklingen skett steg för steg. Vid norska ceremonier den 8 maj började det ryska generalkonsulatet beskriva minnet av norska motståndsmän, partisanmedhjälpare och sovjetiska soldater genom den ryska segerpolitiska ramen. Markussen sammanfattade den grundläggande skillnaden: ”Den norska 8 maj är en minnesdag. Den ryska 9 maj är en segerfest.”
I dagens Ryssland är 9 maj regimens centrala militärpatriotiska högtid. Ändå började den norska 8 maj gradvis behandlas som om den vore den norska motsvarigheten till den ryska segerdagen. Markussen beskrev detta som en form av narrativ sammanfogning eller appropriering. Sedan kom Sankt Georgsbandet. Efter 2014 är bandet inte längre en neutral historisk symbol. Det har blivit nära knutet till den ryska statens påstående om en fortsatt kamp mot ”nazismen” i Ukraina och på andra håll.
Ett av exemplen är minnesmärket i Votteskaret utanför Vardø, rest 2019 till minne av sovjetiska flygare som stupade i luftkriget över Øst-Finnmark. Initiativet var norskt, men den gyllene stjärnan och delar av monumentet tillverkades i Ryssland, och platsen kom därefter att användas i ryska diplomatiska minnesceremonier. Foto: Patrik Oksanen
Därefter följde en geografisk expansion. Ryska ceremonier och blomsterläggningar spreds till fler platser i Nordnorge. Även monument över sovjetiska krigsfångar som dött under tysk fångenskap fogades in i berättelsen om den stora sovjetiska segern, trots att deras ursprungliga sammanhang kunde vara ett annat. Sedan tillkom nya ryska minnesdagar som saknade norsk motsvarighet. Och ännu fler monument. Ta exemplet på hur den lokala partisanhistorien skulle förskjutas mot rysk segerkultur. T-34:ans centrala roll i den ryska kulten illustreras från exemplet Narva. I Nordnorge var stridsvagnen irrelevant, och än mer irrelevant för partisaner. Ändå inleddes 2020 en process för att placera en sovjetisk T-34-stridsvagn vid Partisanmuseet i Kiberg. Stridsvagnen skulle lånas från den ryska Nordflottan och det förhandlade med norsk polis om hur den skulle demilitariseras för att kunna importeras. Historiskt var kopplingen till platsen obefintlig, några T-34:or rullade aldrig här. UiT-forskaren Joakim Aalmen Markussen har tidigare pekat på att vagnen snarare skulle ha fungerat som en av den ryska segerkulturens starkaste symboler placerad i det norska landskapet. Projektet kom dessutom efter flera år av rysk-norskt monumentsamarbete och bara månader efter Junarmijas uniformerade minnesresa genom Finnmark 2019. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina gavs planerna på en rysk stridsvagn upp. Det viktiga är inte en enskild ceremoni, det är ackumulationen. Eller som Markussen formulerade det: ”Varje steg som inte mötte motstånd öppnade utrymme för nästa.”
Och vem är emot att någon vill uppmärksamma lite historia?
Det är kanske den bästa beskrivningen under seminariet av hur långsiktig narrativ påverkan kan fungera. Ingen enskild förskjutning behöver vara tillräckligt stor för att utlösa någon kraftig reaktion.
Men efter tio år står man någon annanstans än där man började. Det finns också en särskild nordnorsk dimension. Nordnorges historia har länge upplevts som underrepresenterad i den nationella berättelsen. Händelser som är centrala i Finnmark kan kännas perifera när Norges historia berättas från Oslo. Eller som Markussen uttryckte det; ”ett underskott av erkännande i Nordnorge.” Det fanns goda lokala skäl att välkomna rysk uppmärksamhet. Han underströk samtidigt att detta var en möjlig mekanism, inte något som enkelt kan beläggas som den enda orsaken. Men som analytiskt perspektiv är det inte oviktigt att framhålla att en främmande makt behöver inte skapa en sårbarhet. Det räcker att hitta en som redan finns. Om en region känner sig bortglömd kan den känslan exploateras. Om en minoritet känner sig förbisedd kan upplevelsen förstärkas. Om en historisk erfarenhet inte upplevs erkännas av det egna nationella centrumet kan någon annan erbjuda erkännande, på sina villkor.
Parallellt har det från Oslo också funnits en ambition att bygga relation och samhörighet med grannen, integration av en hel region som på 90-talet lanserades som Barentsregionen. Stian Bones pekade på under seminariet att det efter kalla krigets slut faktiskt var Norge som först ville ge de gemensamma krigsminnena större politisk betydelse. 1994 användes 50-årsminnet av befrielsen för att bygga relationer med det nya Ryssland. Förhoppningen var att engagera, stabilisera och kanske bidra till att transformera landet.
Barentsregionen omfattar även Västerbotten och Norrbotten i Sverige. Av Hugo Ahlenius/UNEP/GRID-Arendal. Lisens: CC BY NC SA 2.0
Före 2022 kunde ryskt deltagande i norska minnesceremonier användas av Ryssland för att visa att Norge och Ryssland delade historiesyn. Norge kunde framställas som en allierad i Moskvas kamp mot ”historieförfalskande nazister”, och Norge visades gärna upp som ett gott föredöme till skillnad från de baltiska staterna, det här kan på nivån utrikesministrar på besök i Kirkenes spåras tillbaka till 1994, då Norge ville bygga relation för framtiden med det nya Ryssland. Vid 50-årsminnet av befrielsen deltog den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev som president Boris Jeltsins representant och lade tillsammans med kung Harald ned en krans vid Frigjøringsmonumentet. Under Sergej Lavrov blev denna minnespolitiska diplomati återkommande. Han besökte monumentet tillsammans med utrikesminister Jonas Gahr Støre 2008 och återvände till de stora jubileumsmarkeringarna 2014 och 2019, då han lade ned krans tillsammans med sina norska utrikesministerkollegor Børge Brende respektive Ine Eriksen Søreide.
Ceremonierna gav Moskva bilder av ryska och norska statsrepresentanter sida vid sida framför monumentet över Röda arméns soldater och passade väl in i den ryska berättelsen om att minnet av det sovjetiska krigsoffret fortfarande respekterades i Norge, i kontrast till de länder i Central- och Östeuropa som från Kreml anklagades för att skriva om historien och rehabilitera nazismen.
Efter invasionen av Ukraina förändrades relationen, och samma monument fick en annan funktion. Nu som ett monument att skapa konflikt kring. Vems historia och vem får vara uttolkare? Kan befriare igår verkligen vara förtryckare idag?
En plats där nutiden konfronterar historien. Frigjøringsmonumentet i Kirkenes restes 1952 av Norge som minne över befrielsen 25 oktober 1944 från Nazi-Tysklands ockupation. Initiativet togs av Sovjetunionen och finansierades av Norge. Motivet blev omstritt, en krossad tysk krigsörn under den sovjetiska stöveln slopades av hänsyn till relationen till Västtyskland. Foto: Patrik Oksanen
När den ryske generalkonsuln 2022 genomförde en ceremoni, utan norsk officiell närvaro, i Kirkenes vände delar av publiken ryggen till. Även ukrainska flaggor vajade på platsen. Året därpå började händelser vid monumenten skapa konflikter i den mellanstatliga diiplomatin. Sør-Varangers borgmästare lade ned kommunens krans, som var gulblå, vid Frigjøringsmonumentet. Borgmästaren Magnus Mæland betonade att också ukrainare hade stridit och stupat i Röda arméns led under befrielsen av Öst-Finnmark. Senare samma dag anlände Rysslands generalkonsul Nikolaj Konygin och placerade den ryska kransen framför, för att skymma den norska kransen. Från norsk sida flyttades den ryska kransen åt sidan, en rysk kvinna flyttade tillbaka den i något som kan beskrivas som ett kranspingpong, som väckte internationell uppmärksamhet. Senare försvann den ryska kransen och två dagar senare kallades Norges ambassadör upp till ryska utrikesministeriet i Moskva, där borgmästaren anklagades för vandalism och russofobi.
Vid 80-årsminnet 2024 höll Norge och Ryssland separata ceremonier, samtidigt som norska myndigheter försökte undvika en ny fysisk kranskonfrontation vid monumentet genom att flytta sina kransar för att ge plats åt det ryska konsulatet. Ändå fortsatte ryska UD att anklaga Norge för att missbruka och skriva om den gemensamma historien. Inför årsdagen 2025 hävdade det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharova att norska myndigheter genom stödet till Ukraina hade ställt sig på samma sida som krafter som ”glorifierar nazistiska förbrytare”, och beskrev den norska historiesynen som en omskrivning och förfalskning av historien.
När okända personer natten därpå spred ut blommor och trampade på kransar vid Frigjøringsmonumentet reagerade den ryska ambassaden med ett officiellt uttalande, som också spreds av ryska UD. Ambassaden krävde en opartisk polisutredning och en officiell norsk reaktion, men gick samtidigt längre: lokala ”historiker” och politiker (citationstecken var ambassadens) anklagades för att genom sin kritik av de ryska minnesceremonierna uppmuntra till vandalism. Vilka som avsågs var uppenbart, forskarna på UiT och norska borgmästare som sade ifrån.
Vem som gav sig på blommorna är inte känt, men ändå placerades händelsen omedelbart in i en större rysk berättelse där kritik mot Moskvas användning av historien blir ett angrepp på de sovjetiska soldaternas offer. De snabba och koordinerade ryska aktiviteterna på olika nivåer kring händelsen väcker också frågor. Vintern 2026 skrev professor Kari Aga Myklebost i Barents Observer om blomsteraktivisten “Svetlana” som var inblandad i kransbråket 2023, och som hävdat att flera blomsterarrangemang förstörts: “De iscensatta incidenterna syftar till att uppnå flera mål samtidigt. Ett huvudsyfte är att stigmatisera Kremlkritiker. Ett annat är att mobilisera kring Moskvas propagandanarrativ.”
Våren 2026 flyttades frågan åter upp på formell diplomatisk nivå. Efter vandaliseringen av ett sovjetiskt krigsmonument i Neiden, väster om Kirkenes, skickade Rysslands ambassad en diplomatisk not till norska UD där man fördömde skändningen och krävde åtgärder mot de ansvariga precis före firandet av segeradagen 9 maj, och efter att monumentet var restaurerat. Frågan var alltså egentligen en icke-fråga, men det var en tydlig vilja från rysk sida att att höja tonläget inför segerdagsfirandet.
Inskriptionen på Frigjøringsmonumentet, som även kallas för Russemonumentet. Monumentet är ett norskt nationellt krigsmonument.
Foto: Patrik Oksanen
Sammantaget visar incidenterna en eskalationstrappa i den ryska historiepolitiken. Det är just här som diskussionen vid seminariet i Kirkenes får sin säkerhetspolitiska betydelse. Striden gäller inte om Röda armén befriade Kirkenes 1944, det är ett historiskt faktum som Norge minneshåller. Striden gäller vem som får bestämma vad detta faktum betyder i dag och vad minnet innehåller. I den ryska tolkningen finns en påtaglig kontinuitet från Sovjetunionens seger över Nazityskland till dagens Ryska federation, och därifrån vidare till kriget mot Ukraina. Att ifrågasätta den sista länken framställs som att man också ifrågasätter den första. På så sätt blir minnesmärket inte bara en plats där historien hedras, utan en arena där Moskva gör anspråk på tolkningsföreträde över historien, nuet och framtiden.
Markussen beskrev under seminariet hur samma instrument kan användas åt två håll: ”Där de lokala förhållandena möjliggör tillträde och deltagande skapas ett påstående om allians – ett bevis för att hela staten delar Rysslands bild av kriget. Där de lokala förhållandena leder till avvisande används samma instrument i stället för att skapa en berättelse om oförrätt.”
Markussen sammanfattade det med “samma premiss, motsatta utfall.” Om Norge deltar kan Moskva använda det. Om Norge protesterar kan Moskva också använda det.
Det är en effektiv konstruktion och gör en gammal norsk vänskapsgåva till rysk subversion. Stian Bones pekade på att det inte var märkligt i dåtidens politiska miljö. Problemet var att Ryssland förändrades medan mycket av den symboliska infrastrukturen för vänskap och samarbete blev kvar. Kring 2011 och 2012 blev den auktoritära och militärpatriotiska vändningen allt tydligare, men Norge och andra västländer hängde inte med i förändringen. Efter annekteringen av Krim 2014 accelererade utvecklingen. Ryssland började, konstaterade Bones under seminariet, att använda minnesceremonierna mer aktivt och försökte i allt högre grad kontrollera deras politiska innebörd. Efter 2022 blev provokationerna tydligare. Bones använde här begreppet reflexiv kontroll: att konstruera situationer på ett sådant sätt att motpartens tänkbara reaktioner redan finns inbyggda i den egna strategin på ett sådant sätt Ryssland gynnas av Norges agerande.
Men framför allt landade Bones i begreppet subversion som ett ”försök att försvaga en stat, organisation eller institution, eller förändra dess beteende, genom att exploatera och manipulera dess egna institutioner, lojaliteter, traditioner och identiteter.”
Det är en viktig beskrivning av begreppet eftersom den förklarar varför subversion i sin natur inte alltid ser fientlig ut från början: ”Det kan uppträda i en mer hotfull form. Men det kan också framstå som en gåva – något jag ger dig eller något jag delar med dig: en inbjudan till en gemensam historia, ett vänskapsavtal, ett kulturutbyte eller en kransnedläggningsceremoni. Därefter kan det återanvändas, laddas med ny betydelse och förvandlas till ett vapen.”
Kirkenes har runt 3000 invånare, och fick status som stad först 1998. Staden bombades 300 gånger under andra världskriget. Foto: Patrik Oksanen
En vänskapsgåva kan också mycket väl vara genuin när den ges, men förhållandena och institutionerna kan förändras över tid och sedan kan gåvan användas på ett helt annat sätt än vad det var tänkt som. Bones varnade också för föreställningen att problemet försvinner om kriget i Ukraina upphör: ”Om kriget skulle ta slut om ett år eller så skulle det inte innebära slutet på hybridhoten mot Norge. Aktiva åtgärder mot länder som Norge kommer, tror jag, att fortsätta i många år.”
Det kräver en mental omställning. Europa har länge haft en tendens att betrakta Ryssland som en serie kriser som kan hanteras tills de går över. Tjetjenien 1999, Georgien 2008, Krim 2014 och det fullskaliga kriget mot Ukraina från 2022.
Men vi borde veta bättre nu. Konfrontationen handlar om mer än den aktuella frontlinjen i Ukraina. Den handlar om Europas säkerhetsordning, om ryska anspråk på imperieställning och inflytelsesfärer. Det är två radikalt olika föreställningar om hur suveräna stater får agera.
Därför måste motståndskraften också byggas lokalt underströk Bones: ”Det är ofta lokala människor, kommunen och andra organisationer som utsätts. Därför är de lokala samhällena och institutionerna mycket viktiga förstahandsaktörer när det gäller hybridhot.”
Bara 5 mil från Ryssland ligger Vardö med radaranläggningarna. Staden grundades 1789 och har cirka 1700 invånare medan fästningen Vardöhus går tillbaka till tidigt 1300-tal.
Ett annat exempel på detta kan hämtas från Vardö, som ligger norr om Kirkenes. Det är den östligaste belägna tätorten i Norge, och den enda som har arktiskt klimat året om. Ön är känd i säkerhetspolitiska sammanhang för den stora norska radaranläggningen som både följer rörelser på Kolahalvön där den ryska andraslagsförmågan finns och i rymden.
I Vardö, och på andra delar längs kusten, har den historiska pomorhandeln utnyttjats stegvis. Pomorhandeln, eller även russehandel, var handel mellan kustfolken, en del av historien. Och handeln innebar att människor bodde, levde och dog på olika platser. På Steilneset i Vardö står sedan 2011 ett stort rysk-ortodoxt kors som är rest nära vad som uppges vara gravar efter ryska pomorer och säsongsarbetare. Korset tillkom i samband med 20-årsjubileet av vänortssamarbetet med Archangelsk och hade en genuin lokalhistorisk förankring i århundraden av handel. Men det är inte det enda korset som rysk-ortodoxa kyrkan varit med och rest vid pomorgravar.
Konferenser, kors och kultur fick gradvis sällskap av FSB:s veteranförening Skölden, FSB är den ryska säkerhetstjänsten som är arvtagare till KGB som var partiets sköld och svärd. Och så kom den kyrka som Stalin ställde under KGB:s föregångares kontroll 1943, Moskvapatriarkatet, allt mer. Platsen med korset fick efter hand en tydligare rysk ceremoniell betydelse, med ortodoxa gudstjänster och ryska minnesresor. Nästa steg var betydligt mer ambitiöst. Under ett besök fick en biskop uppenbarelse från Gud, ett kapell skulle byggas! På denna plats, här i Vardö!
Det fanns historia att falla tillbaka på för uppenbarelsen, för redan 1889 hade en rysk munk i ett kloster föreslagit ett kapell för de många ryssar som fanns här delar av året. Det byggdes också en träkyrka i Arkhangelsk som var avsedd att plockas isär och skeppas till Vardö, men frågan om tillstånd rann ur sanden av många skäl. Så med den historiska inspirationen arbetade lokala norska och rysk-ortodoxa aktörer för ett permanent kapell i samma område från 2017 och framåt.
Pomorkorset på Steilneset blickar upp på radarn. Fem mil bort över havet ligger Ryssland. Några minuters promenad från korset ligger platsen där kyrkan skulle ligga. Foto Patrik Oksanen
Patriark Kirill välsignade projektet och 2020 hade en plats vid tunnelmynningen till fastlandet identifierats. Det som först presenterats som ett litet pomorkapell utvecklades till en projekterad, närmare 17 meter hög träkyrka, ritad av en arkitektbyrå i Sankt Petersburg; timmerstommen uppgavs redan ha tillverkats i Onega.
Platsen var väl vald. Från korset och det tänkta kapellområdet dominerar de vita radarkupolerna utsikten. Globus-anläggningen har länge varit föremål för rysk kritik, och en inblandad rysk prästs bakgrund i den ryska militären och vetskapen om hur nära banden är mellan rysk underrättelsetjänst och kyrka gjorde saken inte bättre. Kyrkan blev aldrig uppförd, pandemin saktade ned projektet och fullskaliga kriget omöjiggjorde det helt. Norge och Vardö slapp den historia som Västerås nu dras med, att ha en ryskortodox kyrka intill Sveriges tredje längsta landningsbana.
Ritning av det planerade rysk-ortodoxa kapellet i Vardø. Projektet ritades 2021 av Arkitektverkstad Mamoshin i Sankt Petersburg. Byggnaden skulle bli närmare 17 meter hög. Illustrationen kommer från Arkitektverkstad Mamoshin.
Prästerna har också en central roll under 2010-talet som återkommande aktörer i den ryska minnespolitiken i Nordnorge. Det går betydligt längre än kapellet och korset. Präster deltog i de patriotiska minnesturerna tillsammans med diplomater, politiker och FSB-veteranerna i Skölden, förrättade böner vid krigsmonument och gav den historiska berättelsen en religiös inramning. Ett rysktillverkat partisanmonument vid Persfjord invigdes gemensamt av den ryske biskopen Aleksandr Zajtsev, som deltog med patriark Kirills välsignelse, och en norsk biskop. Kyrkan är alltså en viktig aktör i den gränsöverskridande minneskultur som gav ryska monument och historiska narrativ legitimitet på norsk mark.
Vardö kommun har insett utmaningen som de står inför och under en ny borgmästare, Tor-Erik Labahå, har det tagits fram guidelines till minnespolitiken. Borgmästaren har också drivit att plocka bort monument, däribland sådana som har finansierats av FSB-veteranerna i föreningen Skölden.
Finland illustrerar samma grundläggande mekanismer som Estland och Nordnorge när det gäller den ryska historiekrigföringen, men från ett tredje perspektiv. Till Nordnorge kom Röda armén som befriare, till Narva som ockupanter medan i fallet Finland så nådde Sovjetunionen inte in i dagens Finland, men Finland fick avstå territorier som idag ligger i Ryssland.
Finland, precis som Estland, hamnade i sovjetisk sfär efter Molotov-Ribbentroppakten. Stalin misslyckades med både hybridkrig och anfallskrig 1939-1940, som slutade i landvinningar i mars 1940. Finland fick en kort andingspaus, Stalins målsättning låg fast. Finlands förhoppningar om ett nordiskt neutralitetsblock efter vinterkriget grusades av Tysklands angrepp på Danmark och Norge 9 april 1940, och sedan att Berlin och Moskva båda sade nej till ett svenskt-finländskt försvarsförbund. Placerad mellan den grekiska mytologins Skylla (klippmonster) och Karybdis (malström), valde Finland att under fortsättningskriget 1941-1944 att strids på samma sida som Nazityskland mot Sovjetunionen.
Det är alltså en komplicerad historia. Och just därför är den användbar för den som vill manipulera, vilket var mitt bidrag i seminariet – att prata om MPF-rapporten Historien som slagfält. I den ryska berättelsen försvinner sammanhanget. Finland blir rätt och slätt ”nazistisk allierad”, Stalins skuld till andra världskrigets utbrott, vinterkriget och fortsatta ambitioner mot Finland under den så kallade mellanfreden sopas bort. Istället vevar ryskpropaganda falska anklagelser om folkmord, gaskamrar och revanschism. Historiska fotografier fogas samman med dagens Nato-medlemskap, bilder på Hitler och Mannerheim läggs sida vid sida med Zelenskyj och Stubb. Så hamras fiendebilder av nazister och nazistkolloboratörer in. Eller som jag konstaterade under seminariet: ”Ryssarna är bra på att hitta områden som går att exploatera. Det är detta rysk informationskrigföring handlar om: att splittra.”
En av bilderna i Patrik Oksanens presentation som visades i Kirkenes
Effektiv informationspåverkan kräver inte att man planterar en helt ny föreställning. Ofta räcker det att hitta en verklig historisk nerv och fortsätta trycka på den. Målet är effekt. Misstro. Konflikt. Tvekan. Effekten av sådana berättelser ska inte bedömas utifrån ett enskilt inlägg, en enskild artikel eller ett enskilt tv-program. Narrativ sker inte över en natt, det görs under lång tid och repititivt. Det är lätt att underskatta betydelsen av detta. Demokratiska samhällen arbetar gärna i nyhetscykler. En falsk uppgift granskas, bemöts och betraktas därefter som avklarad. Vi har ju sagt hur det är en gång, det räcker väl?
Påverkansoperationen arbetar annorlunda. Påståendet återkommer, återkommer och återkommer. Formerna kan variera, en tv-dokumentär, en bok, en bild i en telegramkanal, en tidigare brittisk parlamentsledamot på twitter, ett uttalande från det ryska utrikesdepartementet, en predikan från en patriark, en essä från en tidigare president eller en nyhetsartikel. Till sist är det en sanning. Till det kommer juridiska beslut, omskrivna skolböcker och det fysiska rummet omdanas. I fallet Finland under 2025 så har monument förstörts på den ryska sidan av gränsen. Monument som restes tillsammans av finska och ryska aktörer på 1990-talet när den gemensamma historien kunde närmas från olika håll och det fanns en vilja till förståelse.
Propagandan är bredare än att bara rikta sig till Finland, att den sker på engelska och ryska visar tydligt att det finns åtminstone tre målgrupper:
Den viktigaste målgruppen är den ryska befolkningen som ska vänjas vid det eviga kriget, med eviga hotet. Befolkningen ska inte bara härdas av dagens krig mot Ukraina utan förberedas för nästa krig. Hotet kommer från alla som inte vill ge Ryssland det Ryssland vill ha. Offren för det ryska imperiets strävan görs till angripare. När bilder av Finland och Sverige under andra världskriget kopplas till dagens Nato-medlemskap skapas en berättelse om ett återuppståndet militärt hot från väst. På seminariet visade jag exempel på detta och hur historiska bilder på detta sätt fogas samman med dagens säkerhetspolitiska verklighet: ”Ni ser hur man binder samman historien med dagens hot. Det gör det möjligt för en rysk publik att direkt associera Finland, och i det här fallet även Sverige, med nazismen. Det är ett sätt att förbereda den egna befolkningen för krig.”
Den andra målgruppen är det angripna landets eget samhälle. Där handlar det om att skapa splittring, polarisering och osäkerhet genom att väcka känslor när sårbarheter exploateras.
Den tredje målgruppen är resten av världen. Människor långt från Norden (det gäller nog också oss svenskar) har sällan någon djupare kunskap om Nordnorge under andra världskriget, Finlands vinterkrig och fortsättningskrig eller de baltiska staternas ockupationshistoria. Därmed kan utrymmet vara större för en enkel och ihärdigt upprepad berättelse. Det är därför vi inte kan nöja oss med att konstatera att den egna befolkningen nog känner sin historia och inte är så sårbar. Den internationella arenan spelar också roll. Vid nästa krig blir också frågan vad en beslutsfattare, journalist eller väljare tusentals kilometer bort tror sig veta om vem som är skyldig till vad. Om den ryska berättelsen redan har etablerat internationellt att Finland, Estland eller Ukraina är ”nazistiska”, ”russofobiska” eller aggressiva stater har informationsoperationen skapat ett strategiskt försprång.
Mot slutet av seminariet i Kirkenes kom en central fråga från publiken: Hur kommer vi ur den reaktiva positionen?
Att enbart reagera fungerar inte. Vi behöver förstå och känna igen narrativen i förväg, och fylla utrymmet med en egen berättelse om vad som faktiskt var. Ibland kallas det för “prebunking” som är mer effektivt än det som kommer i efterhand, “debunking”.
Det kräver att vi förstår vilka historiska sårbarheter som kan exploateras och gör befolkningen förtrogna med metoderna. Men framför allt handlar det om att vi måste förstå vad Ryssland strävar efter och att det inte kommer att försvinna. Det betyder inte att demokratiska stater ska skapa sin egen historiepropaganda. Tvärtom. Ett öppet samhälles styrka ligger i att kunna bära en komplicerad historia, att förstå vad som står på spel och engagera medborgarnas vilja till en bättre framtid. Demokratin behöver inte en fläckfri och enkel historia.
- Finlands historia under andra världskriget är komplicerad.
- Estlands historia är komplicerad.
- Norges relation till Sovjetunionen är komplicerad.
- Sveriges historia är komplicerad.
Historien innehåller mod, opportunism, skuld, hjältemod, misstag, tragedier och moraliska gråzoner. Det är inget problem, så länge vi inte gör det till ett problem för att vi börjar tror att vår historia måste vara perfekt för att vårt samhälle ska vara försvarbart.
Den auktoritära staten behöver däremot den perfekta historien, med ett folk, en sanning, en seger, en hjälte och en fiende. Framför allt behöver den auktoritära staten fienden för att förtrycka sitt folk. Därför måste nederlag förklaras bort, övergrepp döljas och komplexiteten reduceras. Den sovjetiska segern 1945 kan inte bara få vara ett oerhört historiskt faktum. Den måste också bevisa att dagens Ryssland har rätt.
Demokratin hanterar det komplexa; vi kan säga att Röda armén befriade delar av Nordnorge, att det också fanns krafter i Sovjetunionen som ville ha permanent militär närvaro och samtidigt tala om Stalins diktatur och skuld till andra världskriget.
Vi kan konstatera Finlands samarbete med Nazityskland och samtidigt förstå den geopolitiska situation som Finland befann sig i. Vi kan minnas den enskilde sovjetiske soldatens offer utan att acceptera Putins krig.
Vi kan tala om de baltiska staternas svåra frihetsväg under 1900-tal utan att överlämna historieskrivningen åt Moskva.
Det är inte en svaghet. Det är vår styrka.
“Minnet av segern rättfärdigar inte krigsbrott”. Skärmdump från Facebook.
Ryssland försöker reducera historien till ett vapen.
Vårt svar behöver vara att känna historien bättre, förstå hur den kan manipuleras, men även försvara institutionerna och människorna som gör ett öppet samtal om det förflutna möjligt.
Maria Smorževskihh-Smirnova avslutade sin presentation genom att återvända till budskapet som hon postade på sin Facebooksida 9 maj 2026 tillsammans med bilden på Putin som krigsförbrytare:
”Minnet av segern rättfärdigar inte krigsbrott.”
Det är ett budskap om historien, nuet och framtiden. I Europa 2026 är det samtidigt säkerhetspolitik.
Patrik Oksanen är Resident senior fellow vid Frivärld
Läs mer:
Frivärldrapporter om historien:
Controlling the Past av Gudrun Persson https://frivarld.se/rapporter/controlling-the-past/
Russia´s victim narrative av Stefan Forss https://frivarld.se/rapporter/russias-victim-narrative/
Kremls Historievapen av Patrik Oksanen https://frivarld.se/rapporter/kremls-historievapen/
Rysslands hemliga krig mot Sverige https://www.adlibris.com/sv/bok/rysslands-hemliga-krig-mot-sverige-hybridkriget-inifran-sabotage-desinformation-och-nyttiga-idioter-9789179654146
MPF-rapport: Historien som slagfält – Rysslands påverkans kampanj mot Finland 2025 https://mpf.se/publikationer/publikationer/2025-12-11-historien-som-slagfalt-rysslands-paverkanskampanj-mot-finland-2025
Hybridcenter-rapport: Hybrid threats in high latitudes: Facing Russia on Svalbard. https://www.hybridcoe.fi/publications/hybrid-threats-in-high-latitudes-facing-russia-on-svalbard/
Journal of Soviet and Post-Soviet Politics and Society Special Issue: The Politics of World War II Memories in the North https://www.ibidem.eu/out/media/vlb_9783838280554_2.pdf
Hemsida för museet i Narva: https://narvamuuseum.ee/en/esileht/
