Australien har lärt sig en läxa efter att länge ha utsatts för kinesiska påverkansoperationer. Nu bör EU lära sig av Canberras erfarenheter.
När Canberra kritiserade coronamörkläggningen hotade Peking med strafftullar på australiensiskt korn. Foto: Pexels
Australien satt länge fast i ett ohälsosamt förhållande med Kina. Peking kom med ett klagomål, kanske för att Canberra hade uttalat sig kritiskt om Kinas expansionism i Sydkinesiska havet. Kina slukar 35% av Australiens export, så det australiensiska näringslivet började svettas och kritisera sin regering för att ”missköta” relationen med Kina. Canberra backade. Sedan kom nästa krav från Peking.
Canberra har numera slagit sig loss från den onda cirkeln. Det senaste tecknet på det kom i våras, då Australien blev först i Världshälsoförsamlingen (WHA) att stödja en oberoende utredning av det kinesiska kommunistpartiets initiala mörkläggning av coronautbrottet i Wuhan. Kina svarade med hätsk retorik och strafftullar på australiensiskt korn. Canberra – istället för att ge efter – fördömde denna mobbning och började uppmuntra australiensiska företag att diversifiera bort från Kina.
Canberras vändning är ett resultat av de intensiva kinesiska påtryckningar som Australien varit måltavla för på senare år. Dessa har övertygat en majoritet av det australiska samhället att Australien blivit för beroende av Kina. De har också drivit australienska politiker att ta krafttag för att värna Australiens utrikespolitiska handlingsfrihet och demokrati. Europa har mycket att lära av den historien.
Kinas aggressivitet i Australien förebådar hur långt kommunistpartiet är redo att gå för att kuva och så tvedräkt bland demokratiska länder som motsätter sig dess intressen. Kina har legat på hårt för att tysta australiensisk kritik och skapa spänningar mellan Australien och USA, som är allierade och har ömsesidigt intresse av att förhindra kinesisk maritim dominans i Stilla havet och Indiska oceanen.
Kinas investeringar i australiensisk infrastruktur har vid flera tillfällen förrått den motiveringen. Ett kinesiskt företag med kopplingar till Folkets befrielsearmé arrenderade 2015 hamnen i staden Darwin: tusentals amerikanska marinsoldater passerar varje år genom Darwin på väg till posteringar Asien. Ett år senare försökte ett statligt ägt kinesiskt företag köpa upp Ausgrid, ett australiensiskt elföretag. Ausgrid sköter också infrastruktur för Pine Gap, en amerikansk-australiensisk anläggning som stödjer USA:s förmåga att upptäcka missilavfyrningar.
Kina har med oroväckande aggressivitet försökt korrumpera den australiensiska demokratin. Kinesiska affärsmän har de senaste åren – ibland i hemlighet – skänkt stora summor pengar till australiensiska politiker. Det har övertygat bland annat Bob Carr, en före detta utrikesminister, och Sam Dastaryi, en uppåtgående ung senator, att bryta med sina partier och tidigare ställningstaganden för att repetera kinesiska talepunkter om mänskliga rättigheter och Sydkinesiska havet.
Kinesiska pengar har frätt på samlings- och yttrandefriheten i Australien. Effekten har varit särskilt märkbar på australiensiska universitet, flera av vilka får upp till 25% av sina intäkter från kinesiska studenter. Australiensiska akademiker har vid flera tillfällen de senaste åren tvingats be om ursäkt för uttalanden som kinesiska studenter ansett kränkande. Nationalistiska kinesiska studenter – ibland med stöd från kinesiska konsulat – har trakasserat och hängt ut kinesiska och australiensiska studenter som demonstrerat till stöd för protesterna i Hongkong.
Kina har på ett liknande sätt försökt manipulera den cirka miljon australiensare som har kinesiskt påbrå. Företag med kopplingar till den kinesiska staten har köpt upp kinesiskspråkiga mediekanaler i Australien. De källor som inte låtit sig köpas har förlorat intäkter eftersom Kina har hotat deras annonsörer. Det har inte bara gett upphov till ett vinklat medielandskap för kinesisk-australiensare, utan också spätt på misstänksamhet och rasism mot denna annars skötsamma minoritet.
Europa har dock inte bara varningar att hämta i Australien, utan också inspiration. Det australiensiska samhället är ett föredöme när det gäller att utveckla och driva igenom åtgärder för att bemöta kinesiska påverkansoperationer.
Australien reagerade snabbt på Ausgrid- och Darwinskandalerna, och skärpte sitt regelverk för granskningar av utländska direktinvesteringar redan 2017. Det dröjde två år innan liknande ändringar trädde i kraft i EU. Canberra var tidigt ute med att värna sin informationssäkerhet genom att stänga ute Huawei och ZTE, två kinesiska telekomföretag, från Australiens 5G-infrastruktur. Den australiensiska regeringen tog detta steg redan 2018, före både USA och Storbritannien.
Säkerhetskulturen på australiensiska universitet har också gynnats av den beslutsamheten. Canberra upprättade förra året en arbetsgrupp för att ta fram riktlinjer om hur lärosäten kan bygga motståndskraft mot påverkansoperationer, vilka redan har trätt i kraft. EU-kommissionen lanserade tidigare i år en promemoria för att starta en liknande europeisk process, men den har inte kommit långt.
Australien har, till skillnad från många europeiska länder, inte tvekat inför att med straffmedel avskräcka kinesiska provokationer. Australiensiska myndigheter har i flera fall tydligt pekat ut och fördömt kinesiska påverkansoperationer. Kinesiska affärsmän som otillbörligt försökt påverka australiensisk politik har berövats sina uppehållstillstånd. Det är ett högt pris för många rika kineser, som ofta hellre vill bo och ha sina pengar i rättssäkra demokratier än i Kina.
Canberra har accepterat ett faktum som ännu inte har sjunkit in i Bryssel: att den demokratiska världen måste ta krafttag för att tillsammans bemöta kinesiska expansionism i Sydkinesiska havet. Kinas militarisering av regionen är ett stort hot mot både Australien och Europas intresse av att värna den regelbaserade världsordningen: 25% av världshandeln skeppas varje år genom dessa vatten.
EU tvekar att ta på sig en större säkerhetspolitisk roll i regionen. Australien däremot har inte bara uppdaterat sin strategiska inriktning och budgeterat för 190 miljarder dollar i försvarsutgifter mellan 2020 och 2030 för att bemöta det växande hotet från Kina. Canberra har också återupptagit sitt deltagande i det så kallade Quadrilateral Security Forum för att tillsammans med USA, Japan och Indien värna den geopolitiska maktbalansen i Indiska oceanen och Stilla havet.
EU är inte helt ointresserat av att göra gemensam sak med Australien när det gäller Kina. Europeiska länder kom tidigare i år till undsättning när Canberras förslag på för en utredning av Kinas hantering av covid-19 mötte hårt motstånd i Världshälsoförsamlingen. EU hjälpte Australien att formulera ett mer balanserat förslag som senare godtogs av majoriteten av världens länder, inklusive Kina.
Mer samarbete behövs dock. EU har mycket att lära av Australiens erfarenheter av Kina, samt intresse av att hjälpa Canberra att trycka tillbaka mot Kinas påverkansoperationer och militära expansionism. Europa skulle förlora en likasinnad och kapabel partner i en allt viktigare region om Kina lyckas inskränka Australiens utrikespolitiska handlingsfrihet. Detta skulle sannolikt också uppmuntra Peking att växla upp sina ansträngningar att på samma sätt försöka kuva europeiska länder.
Sverige bör därför driva på för ett närmare partnerskap mellan EU och Australien i frågor rörande Kina. Regeringen och riksdagspartierna bör särskilt ivra för:
- Ett frihandelsavtal mellan EU och Australien. Förhandlingar om ett sådant påbörjades 2017. Att slutföra dessa skulle inte bara främja båda sidors ekonomiska intressen, utan även stärka deras resistens mot kinesiska handelspåtryckningar och geoekonomiska ställning i Oceanien och Asien.
- Bredare säkerhetspolitiskt samarbete mellan EU och Australien. Detta samarbete prioriterar i dagsläget varken kinesiska påverkansoperationer eller Kinas expansionism i Sydkinesiska havet, men det borde göra det. EU bör samtidigt sikta på att samarbeta med de andra Quadländerna i större utsträckning.
- Europeisk solidaritet med Australien. Konsekvent europeisk kritik skulle bidra till att höja de diplomatiska kostnaderna för – och därmed till att avskräcka – Kinas aggressiva beteende mot Australien. Det skulle också uppmuntra Australien att ta Europas sida i framtida dispyter med Kina.
Under det kalla kriget förtryckte Sovjetunionen den finska utrikespolitikens västliga och demokratiska identitet. Kina försöker i dagsläget tvinga in Australien i en liknande tvångströja. Europa måste hjälpa Canberra att bevara sin handlingsfrihet.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
