Vad händer med det svensk-finländska försvarssamarbetet om den svenska regeringen inte klarar av att leverera den förväntade förstärkningen av Sveriges försvar? I Finland har debatten återigen tagit fart om den förestående moderniseringen av flygvapnet. Denna sker samtidigt som den finska arméns materielförsörjning också ska förstärkas.
Arméövning 2019, AÖ19, var Försvarsmaktens stora övning det året och deltog gjorde även flera partnerländer däribland Finland. Foto: Emy Åklundh/Försvarsmakten
Det finska försvarets numerär är idag en tredjedel av den var för femtio år sedan, och även om det är en mer välutrustad armé så är landgränsens längd österut densamma och territoriet som ska försvaras lika stort som då.
I likhet med Sverige så höjs röster som varnar för anskaffningskostnaden för nästa generations stridsflyg och man glömmer att en armé utan flygskydd slås ut snabbt och enkelt av en fiende med luftherravälde. De aktuella erfarenheterna från Syrien bekräftar den kunskap som världens försvarsmakter har planerat efter ända sedan andra världskriget. Men samma erfarenheter säger oss också att flygvapen inte tar terräng. För det krävs soldater på marken.
Det hör också till bilden att det är flygvapnen, som tillsammans med marina enheter försvarar de nordiska ländernas territoriella integritet i fredstid. Det är deras patrullering som står för beredskapen och som visar en potentiell inkräktare att territoriet fortfarande värnas.
Insikten om kravet på operativ samverkan mellan mark- luft och sjöstridskrafter har varit en grundbult i de senaste decenniernas utbyggnad av den nordiska försvarssamverkan och då i synnerhet den samverkan som har skett mellan Sverige och Finland. Därför är det viktigt att notera att Finlands avsikt är att fortsätta att leverera en förstärkt förmåga.
Den nya regeringen i Helsingfors har, trots sin vänsterprofil, satt ner foten om flygplansanskaffningen. Statsministern försvarsministern och justitieministern som representerar Socialdemokraterna, Centern och Svenska folkpartiet har sagt att planerna ska fullföljas. En enig opposition säger samma sak. Officiellt emot anskaffningen är endast Vänsterförbundet, som ingår i regeringen, medan de gröna ännu så länge tiger. Allt talar därmed för att upprustningen av Finlands försvar kommer att fullföljas. Det finns en logik i detta: fortsatt alliansfrihet kräver ett starkt försvar.
Självklart tittar man i Helsingfors på vad Sverige kommer att göra och i Stockholm är bilden snarast den motsatta. Fasthet och strama tyglar öster om Bottenviken, upplösning och segling med lösa skot i väster. Socialdemokraterna har sprungit ifrån tidigare utfästelser och skjuter investeringarna framför sig och hur oppositionen kommer att hantera försvarsfrågan i höst är ännu så länge oklart. Till detta kommer att en regeringskris rycker allt närmare. Förutom debaclet i försvarsfrågan så riskerar regeringen stora problem i frågan om reformeringen av LAS och i migrationspolitiken. Det är också klart att regeringen i praktiken inte längre har stöd i riksdagen för sin strategi för hanteringen av covid-19-krisen.
I Finland ser man den svenska situationen i minst två dimensioner och båda är problematiska. Den ena handlar om vad Sverige realistiskt sett kommer att kunna erbjuda i försvarsförmåga under det kommande decenniet. Den andra, som på sitt sätt kanske är värre, handlar om den svenska statsmaktens fragmentisering. Bristerna i coronakrisens hantering i allt från den nästintill obefintliga beredskapen till det felaktiga strategivalet och den misslyckade implementeringen visar på fundamentala brister i statens förmåga att leda, samordna och kraftsamla i kris. Till detta kommer den svenska oviljan att i en fullskalig kris IRL samordna insatserna och samverka med sina nordiska grannar för att lösa krisen.
Allt detta måste rimligen ses som ganska illavarslande i Helsingfors. Om inte läget hade varit ännu mera osäkert och instabilt i Washington skulle vi förmodligen snart ha fått ta del av en ny runda i debatten om Finlands anslutning till Nato.
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
